Stark
The Dark Half
1993
Bolag: SF Gul
När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet kom det nya Stephen King-filmer hela tiden. Det var som att proppen hade gått ur och varenda liten shortstory blev en halvdan b-film eller tv-film där originalhistorien på tio sidor hade smetats ut till en långfilm.
Efter att ha varit stor fan av Stephen King-filmer på 80-talet tappade jag lite sugen här. För långt mellan pärlorna. Mitt i denna flod kom den här filmen, som inte bara vara en välcastad biofilm utan även regisserats av George A Romero. Men på nåt vis försvann även den i myllret.
Timothy Hutton spelar Thad Beaumont, en välansedd författare och litteraturprofessor som även lever ett dubbelt författarliv som den dekadente skräpförfattaren George Stark. En dag när en man hör av sig och hota avslöja hemligheten, så bestämmer sig Thad för att berätta det offentligt och att låta George Stark "dö".
Men problemet är inte så enkelt. Thad lider nämligen av schizofreni sedan han var barn, och har använt George Stark som ett utlopp för sin andra personlighet. Istället börjar George mörda folk som står i hans väg.
Det jag mest av allt vill åt i Stephen King-filmer är stämningen. Höstiga Maine-miljöer, friendly neighbours och en bra karaktärspalett. Allt detta finns här. Hela första halvan av filmen är stabilt King-mys som skulle vara hämtat från någon av klassikerna från 80-talet. Biten där Hutton dubbelspelar som mördaren Stark har jag lite svårare för. Nu är det ju det filmen handlar om, så karaktären får jag väl köpa, men scener har ofta nån komisk knorr a la Freddy Kreuger som jag tycker förstör en annars stark thrillerkänsla.
Och ju längre filmen går, desto mer blir det av den varan. Till slut zonar jag ut och funderar på att spola fram och se hur den slutar men jag ser klart ändå. En trea, av en potentiell stark fyra.
Visar inlägg med etikett SF Gul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SF Gul. Visa alla inlägg
söndag 28 juni 2026
söndag 11 januari 2026
Getaway - Rymmarna
Getaway - Rymmarna
The Getaway
1994
Bolag: SF Gul
Alec Baldwin spelar Doc McCoy, en livsstilkriminell snygging med specialitet att göra kupper, ofta på beställning, tillsammans med frun Carol (Kim Basinger). Vid ett uppdrag i Mexico går det fel och han hamnar i mexikanskt fängelse.
Carol vänder sig då till miljonären och skurkbossen Jack Benyon (James Woods) som fixar ut honom mot att han gör en storkupp vid en hundracebana och att de delar på pengarna.
Kuppen är spektakulär och välplanerad, men går ändå fel när de inblandade förråder varandra och har egna agendor. Till slut står Doc och Carol ensamma med pengarna, är jagade av diverse skurkgäng och dessutom blir Doc efterlyst av polisen.
Detta är då en remake av en film med samma namn från 1972 med Steve McQueen i huvudrollen. Den har jag inte sett (kanske borde) men jag kan ändå känna hur dess ande vilar över den här filmen också. Trots allt så såg samhället ganska mycket likadant ut 1972 och 1994, går man dessutom ut på landsbygden så är det väl knappt nån skillnad alls.
Det som har hänt under de där 20 åren däremot är ju den filmiska utvecklingen, och den uppskattar jag mycket. Visst kan det vara fräsigt med gammalt pangpang, men här har vi en klassisk road movie med heist-tema fast i en 90-talig blockbusterkostym som jag tycker fungerar utmärkt.
Det är snabbt, ganska spännande med inte helt förutsägbara vändningar. Över förväntan!
The Getaway
1994
Bolag: SF Gul
Alec Baldwin spelar Doc McCoy, en livsstilkriminell snygging med specialitet att göra kupper, ofta på beställning, tillsammans med frun Carol (Kim Basinger). Vid ett uppdrag i Mexico går det fel och han hamnar i mexikanskt fängelse.
Carol vänder sig då till miljonären och skurkbossen Jack Benyon (James Woods) som fixar ut honom mot att han gör en storkupp vid en hundracebana och att de delar på pengarna.
Kuppen är spektakulär och välplanerad, men går ändå fel när de inblandade förråder varandra och har egna agendor. Till slut står Doc och Carol ensamma med pengarna, är jagade av diverse skurkgäng och dessutom blir Doc efterlyst av polisen.
Detta är då en remake av en film med samma namn från 1972 med Steve McQueen i huvudrollen. Den har jag inte sett (kanske borde) men jag kan ändå känna hur dess ande vilar över den här filmen också. Trots allt så såg samhället ganska mycket likadant ut 1972 och 1994, går man dessutom ut på landsbygden så är det väl knappt nån skillnad alls.
Det som har hänt under de där 20 åren däremot är ju den filmiska utvecklingen, och den uppskattar jag mycket. Visst kan det vara fräsigt med gammalt pangpang, men här har vi en klassisk road movie med heist-tema fast i en 90-talig blockbusterkostym som jag tycker fungerar utmärkt.
Det är snabbt, ganska spännande med inte helt förutsägbara vändningar. Över förväntan!
lördag 21 september 2024
A House in the Hills
A House in the Hills
A House in the Hills
1993
Bolag: SF Gul
Alex (Helen Slater) är en aspirerande skådespelerska som drygar ut kassan genom att vakta ett hus åt ett förmöget par i Beverly Hills. När hon i ett svagt ögonblick inte kan låta bli att prova husägarinnans dyra kläder ringer det på dörren. Det är en skadedjursbekämpare (Michael Madsen) och Alex låtsas vara den som bor i huset. Efter ett tag visar det sig dock att mannen inte är den han säger. Han har kommit för utpressa mannen i huset. När Alex väl lyckats övertyga honom om att hon inte är kvinnan i huset, så återstår bara att vänta tills ägarna kommer tillbaka. Instängd i huset med ett psyko.
Lyckas de gör något spännande av detta då? Verkligen inte! Det finns inte en enda scen som får en att hålla andan eller bita på naglarna. Däremot en ganska intressant händelseutveckling ändå. Den här typen av home invasion-thrillers har ju en tendens att bara handla om hur offren ska kunna ta sig ut ur huset, men här blir snarare ett litet kammarspel där bakgrundshistorien vecklas ut och sedan ett litet gästspel från grannen Willie (Jeffrey Tambor) som även han är en pusselbit i hur det hänger ihop.
Ska inte säga att den är speciellt intressant, men i alla fall inte direkt tråkig. Man vill veta hur det slutar, och det är faktiskt inte alltid. Skådespelarmässigt är det väl stabilt ändå. Michael Madsen gör sin grej som noirig villain, Helen Slater känns också bra castad och Jeffrey Tambor är ju ett proffs så klart.
Det som stör mig mest är hur filmen har lite drag av svart komedi, framför allt mot slutet, som bara gör mig mindre engagerad. Nånstans mellan sebar och sevärd.
A House in the Hills
1993
Bolag: SF Gul
Alex (Helen Slater) är en aspirerande skådespelerska som drygar ut kassan genom att vakta ett hus åt ett förmöget par i Beverly Hills. När hon i ett svagt ögonblick inte kan låta bli att prova husägarinnans dyra kläder ringer det på dörren. Det är en skadedjursbekämpare (Michael Madsen) och Alex låtsas vara den som bor i huset. Efter ett tag visar det sig dock att mannen inte är den han säger. Han har kommit för utpressa mannen i huset. När Alex väl lyckats övertyga honom om att hon inte är kvinnan i huset, så återstår bara att vänta tills ägarna kommer tillbaka. Instängd i huset med ett psyko.
Lyckas de gör något spännande av detta då? Verkligen inte! Det finns inte en enda scen som får en att hålla andan eller bita på naglarna. Däremot en ganska intressant händelseutveckling ändå. Den här typen av home invasion-thrillers har ju en tendens att bara handla om hur offren ska kunna ta sig ut ur huset, men här blir snarare ett litet kammarspel där bakgrundshistorien vecklas ut och sedan ett litet gästspel från grannen Willie (Jeffrey Tambor) som även han är en pusselbit i hur det hänger ihop.
Ska inte säga att den är speciellt intressant, men i alla fall inte direkt tråkig. Man vill veta hur det slutar, och det är faktiskt inte alltid. Skådespelarmässigt är det väl stabilt ändå. Michael Madsen gör sin grej som noirig villain, Helen Slater känns också bra castad och Jeffrey Tambor är ju ett proffs så klart.
Det som stör mig mest är hur filmen har lite drag av svart komedi, framför allt mot slutet, som bara gör mig mindre engagerad. Nånstans mellan sebar och sevärd.
onsdag 17 juli 2024
Spårlöst Försvunnen
Spårlöst Försvunnen
The Vanishing
1993
Bolag: SF Gul
Thrillerklassiker, väl! Den lugna och kufiske läraren Barney (Jeff Bridges) lever ett lugnt liv med en kärleksfull familj men lockas av tanken att göra något riktigt ondskefullt.
Jeff (Kiefer Sutherland) och Diane (Sandra Bullock) är ett ungt kärlekspar på semester, och på en bensinmack träffar Diane på Barney. Hon försvinner spårlöst och för Jeff börjar en manisk kamp att hitta henne och få reda på vad som hände.
Tre år senare håller han fortfarande på att leta, tapetserar stan med lappar och är psykiskt slutkörd. Då träffar han Rita (Nancy Travis), en servitris som får honom på nya tankar och letandet efter Diane avtar.
Då plötsligt kontaktas han av Barney.
Ja, det är en riktigt riktigt välskriven thriller, det får man säga. Knappt en död stund i händelseförloppet men ändå är stämningen lugn och helt ohetsig. Det är inte bara handlingen och storyn som gör att jag fastnar utan, kanske ännu mer, till och med själva känslan av den. Fina miljöer, fina färger. Jag vet ju så klart att detta är en remake av en holländsk film, där originalet ska vara bättre, och jag har den på DVD nånstans men har inte sett den än. Ska göra det nån gång.
Men här och nu är jag är glad att jag såg om denna. Tycker den har växt! Även om jag, tyvärr, mindes slutet sedan tidigare så är den fängslande från början till slut. Igen och igen befäster det tidiga 90-talet platsen som de bästa thriller-åren!
The Vanishing
1993
Bolag: SF Gul
Thrillerklassiker, väl! Den lugna och kufiske läraren Barney (Jeff Bridges) lever ett lugnt liv med en kärleksfull familj men lockas av tanken att göra något riktigt ondskefullt.
Jeff (Kiefer Sutherland) och Diane (Sandra Bullock) är ett ungt kärlekspar på semester, och på en bensinmack träffar Diane på Barney. Hon försvinner spårlöst och för Jeff börjar en manisk kamp att hitta henne och få reda på vad som hände.
Tre år senare håller han fortfarande på att leta, tapetserar stan med lappar och är psykiskt slutkörd. Då träffar han Rita (Nancy Travis), en servitris som får honom på nya tankar och letandet efter Diane avtar.
Då plötsligt kontaktas han av Barney.
Ja, det är en riktigt riktigt välskriven thriller, det får man säga. Knappt en död stund i händelseförloppet men ändå är stämningen lugn och helt ohetsig. Det är inte bara handlingen och storyn som gör att jag fastnar utan, kanske ännu mer, till och med själva känslan av den. Fina miljöer, fina färger. Jag vet ju så klart att detta är en remake av en holländsk film, där originalet ska vara bättre, och jag har den på DVD nånstans men har inte sett den än. Ska göra det nån gång.
Men här och nu är jag är glad att jag såg om denna. Tycker den har växt! Även om jag, tyvärr, mindes slutet sedan tidigare så är den fängslande från början till slut. Igen och igen befäster det tidiga 90-talet platsen som de bästa thriller-åren!
onsdag 18 oktober 2023
Article 99
Article 99
Article 99
1992
Bolag: SF Gul
Dramer om orättvisor inom vården. Det har man ju sett några. Ofta pekoral som är svåra att relatera till när man inte är utsatt för t ex USA:s vårdsystem. Det är lite som politiska filmer, man måste ha en viss grundkunskap eller erfarenhet för att ens förstå intrigen.
Här handlar det i alla fall om ett dysfunktionellt sjukhus för krigsveteraner, illa skött av en girig ledning. Våra ögon blir läkarstudenten Peter (Kiefer Sutherland) som möter ett sjukhus i total kaos, där patienter skickas runt mellan avdelningar för att man inte har råd att behandla dem, i korridorerna ligger gamlingar och dör i väntan på vård.
Doktor Sturgess (Ray Liotta) är en av läkarna på golvet som kämpar för att göra allting rätt men även han måste dra drastiska beslut och rädda de som har störst chans och lämna andra.
Ja, såna här filmer kan ibland gripa tag, pekoral eller ej, men här blir det mer som en sjukhus-såpa med lite enklare drama, romantiska intriger, ibland nästan lite fars och så den onda sjukhusledningen. Den stora behållning blir ju istället rollistan. Ljuvliga birollsgiganter som John Mahoney, Lea Thompson, John C. Ginley, Forest Whittaker, Kathy Baker och så vidare, håller den här grytan kokande.
Article 99
1992
Bolag: SF Gul
Dramer om orättvisor inom vården. Det har man ju sett några. Ofta pekoral som är svåra att relatera till när man inte är utsatt för t ex USA:s vårdsystem. Det är lite som politiska filmer, man måste ha en viss grundkunskap eller erfarenhet för att ens förstå intrigen.
Här handlar det i alla fall om ett dysfunktionellt sjukhus för krigsveteraner, illa skött av en girig ledning. Våra ögon blir läkarstudenten Peter (Kiefer Sutherland) som möter ett sjukhus i total kaos, där patienter skickas runt mellan avdelningar för att man inte har råd att behandla dem, i korridorerna ligger gamlingar och dör i väntan på vård.
Doktor Sturgess (Ray Liotta) är en av läkarna på golvet som kämpar för att göra allting rätt men även han måste dra drastiska beslut och rädda de som har störst chans och lämna andra.
Ja, såna här filmer kan ibland gripa tag, pekoral eller ej, men här blir det mer som en sjukhus-såpa med lite enklare drama, romantiska intriger, ibland nästan lite fars och så den onda sjukhusledningen. Den stora behållning blir ju istället rollistan. Ljuvliga birollsgiganter som John Mahoney, Lea Thompson, John C. Ginley, Forest Whittaker, Kathy Baker och så vidare, håller den här grytan kokande.
torsdag 29 juni 2023
Första Natten Med Tjejen
Första Natten Med Tjejen
Mystery Date
1991
Bolag: SF Gul
Jag tycker det är en underskattad genre, de "80-talsfilmer" som kom i början av 90-talet. Ofta thrillerkomedier byggda med klassiska 80-talsklossar som lik i bakluckan och förväxlade väskor men ofta rappare än "originalen". Tänker på filmer som Dream Machine och Run till exempel. Positiva överraskningar och bättre än sina rykten.
Hade ingen aning om att detta var en sådan film, men visst är det det.
Ethan Hawke spelar Tom, en fumlig tonåring som spanat in tjejen som hyr grannhuset, Geena (Teri Polo), men har inte vågat bjuda ut henne på dejt. Han får hjälp av brorsan Craig (Brian McNamara) som är full av självförtroende. Han lånar Tom kläder, sin sportbil och stylar upp honom till att se ut som han själv.
Problemet är bara att stan är full av folk som verkar vara ute efter Craig, allt från förbannade ex-flickvänner till kinesiska maffian, Toms natt blir en kaotisk blandning av att genomföra en dejt och att skaka av sig maffian.
Klassisk mark som sagt. Det är tokiga missförstånd, biljakter i gränder (fulla av kartonger, så klart), oturliga sammanträffanden och att mitt i allt försöka imponera på sin dejt. Ingen film jag skulle kunna redogöra för om ett par månader sannolikt, men det är trevligt och småkul hela vägen. Aldrig tråkigt. Klassisk 80-talskomedi. Från 1991.
Mystery Date
1991
Bolag: SF Gul
Jag tycker det är en underskattad genre, de "80-talsfilmer" som kom i början av 90-talet. Ofta thrillerkomedier byggda med klassiska 80-talsklossar som lik i bakluckan och förväxlade väskor men ofta rappare än "originalen". Tänker på filmer som Dream Machine och Run till exempel. Positiva överraskningar och bättre än sina rykten.
Hade ingen aning om att detta var en sådan film, men visst är det det.
Ethan Hawke spelar Tom, en fumlig tonåring som spanat in tjejen som hyr grannhuset, Geena (Teri Polo), men har inte vågat bjuda ut henne på dejt. Han får hjälp av brorsan Craig (Brian McNamara) som är full av självförtroende. Han lånar Tom kläder, sin sportbil och stylar upp honom till att se ut som han själv.
Problemet är bara att stan är full av folk som verkar vara ute efter Craig, allt från förbannade ex-flickvänner till kinesiska maffian, Toms natt blir en kaotisk blandning av att genomföra en dejt och att skaka av sig maffian.
Klassisk mark som sagt. Det är tokiga missförstånd, biljakter i gränder (fulla av kartonger, så klart), oturliga sammanträffanden och att mitt i allt försöka imponera på sin dejt. Ingen film jag skulle kunna redogöra för om ett par månader sannolikt, men det är trevligt och småkul hela vägen. Aldrig tråkigt. Klassisk 80-talskomedi. Från 1991.
söndag 16 oktober 2022
Het Sand
Het Sand
White Sands
1992
Bolag: SF Gul
Den här filmen har jag aldrig trott på. Mina fördomar är baserade på en trailer som snurrade rätt friskt på SF:s gula hyrisar för 30 år sedan. Slidegitarren ylar i ökenvinden. En svårmodig polis. Snark.
Och visst finns det trötta element i den här filmen, men överlag blir jag positivt överraskad.
Glesbygdspolisen Ray (Willem Dafoe) ramlar över en okänd död man i sitt ökendistrikt. Vid mannen en väska med 1 miljon dollar. Han får även tag i telefonnummer där personen på andra sidan luren inte verkar veta att mannen är död, så Ray tar chansen att spela honom i jakten på mördaren.
Då kommer han i kontakt med FBI-agenter (Samuel L Jackson, James Bebhorn m fl), den livsfarliga Gorman Lennox (Mickey Rourke), den förföriska rikemansdotterns Lane Bodine (Mary Elizabeth Mastrantonio) och ett spel börjar om vem man kan lita på och inte.
Thrilleråret 1992 fortsätter att leverera. Det är lätt att dras med i vem-kan-man-lita-på-karusellen och 105 minuter går betydligt fortare än jag föreställde mig när jag anade en seg och svettig ökenthriller i trailern. Dosen av den där noiriga ökenkänslan är relativt liten ändå.
Bra 92-känsla i rollistan också. Willem Dafoe är som vanligt bra och detaljrik i huvudrollen. Mastrantonio är precis i sina lite för få år på toppen och Mickey Rourke har börjat bli märkt av 10 års method acting.
White Sands
1992
Bolag: SF Gul
Den här filmen har jag aldrig trott på. Mina fördomar är baserade på en trailer som snurrade rätt friskt på SF:s gula hyrisar för 30 år sedan. Slidegitarren ylar i ökenvinden. En svårmodig polis. Snark.
Och visst finns det trötta element i den här filmen, men överlag blir jag positivt överraskad.
Glesbygdspolisen Ray (Willem Dafoe) ramlar över en okänd död man i sitt ökendistrikt. Vid mannen en väska med 1 miljon dollar. Han får även tag i telefonnummer där personen på andra sidan luren inte verkar veta att mannen är död, så Ray tar chansen att spela honom i jakten på mördaren.
Då kommer han i kontakt med FBI-agenter (Samuel L Jackson, James Bebhorn m fl), den livsfarliga Gorman Lennox (Mickey Rourke), den förföriska rikemansdotterns Lane Bodine (Mary Elizabeth Mastrantonio) och ett spel börjar om vem man kan lita på och inte.
Thrilleråret 1992 fortsätter att leverera. Det är lätt att dras med i vem-kan-man-lita-på-karusellen och 105 minuter går betydligt fortare än jag föreställde mig när jag anade en seg och svettig ökenthriller i trailern. Dosen av den där noiriga ökenkänslan är relativt liten ändå.
Bra 92-känsla i rollistan också. Willem Dafoe är som vanligt bra och detaljrik i huvudrollen. Mastrantonio är precis i sina lite för få år på toppen och Mickey Rourke har börjat bli märkt av 10 års method acting.
söndag 11 september 2022
Sista Draget
Sista Draget
Knight Moves
1992
Bolag: SF Gul
Ett skeda i sig en thriller från 1992 kan råda bot på det mesta. Dessa års thrillervåg har jag ältat om på bloggen länge, och tänker väl att jag sett det mesta, men än finns pärlor kvar att hitta.
Psykologisk var väl, kanske tillsammans med erotisk, de viktigaste värdeorden i thrillervärlden 1992. Här har vi en sån där som gör anspråk på att vara lite smart och sinnrik, men som väl egentligen är rätt basic deckare.
Christopher Lambert spelar Peter Sandersson, en schackmästare som åker till en höstöde semesterö för att delta i en turnering. När en kvinna som Peter haft en tillfällig förbindelse med mördas misstänks han för mordet, och när morden istället fortsätter sätter man in psykologen Kathy Sheppard (Diane Lane) för att utreda om Peter verkligen är kapabel att vara mördaren de letar efter.
Då börjar Peter plötsligt kontaktas av mördaren som ger honom kryptiska ledtrådar om nästa mord. Plötsligt inser man varför just Peter är den som kontaktas, morden sker nämligen efter ett legendariskt schackparti på kartan.
Ja, klassisk pusseldeckare som inte allt är så dum. Speciellt inte i den här höstiga 90-talsinramningen. Tyvärr finns här också spår av lite noir-ambitioner i kameravinklar och musik, men den är inte värre än att den glider ner.
Det jag älskar är ju att många 90-talsthriller gick efter nån slags Agatha Christie-devis att allt avslöjas i slutscenen, så även här. Det är många vändor fram och tillbaka. Vem ska man tro på? Jag tycker man gör det bra. Det är snyggt manus, tråkiga snutar så klart (om än fina Tom Skerritt som av dem) men säg vilken deckare som inte har det.
Positiv överraskning.
Knight Moves
1992
Bolag: SF Gul
Ett skeda i sig en thriller från 1992 kan råda bot på det mesta. Dessa års thrillervåg har jag ältat om på bloggen länge, och tänker väl att jag sett det mesta, men än finns pärlor kvar att hitta.
Psykologisk var väl, kanske tillsammans med erotisk, de viktigaste värdeorden i thrillervärlden 1992. Här har vi en sån där som gör anspråk på att vara lite smart och sinnrik, men som väl egentligen är rätt basic deckare.
Christopher Lambert spelar Peter Sandersson, en schackmästare som åker till en höstöde semesterö för att delta i en turnering. När en kvinna som Peter haft en tillfällig förbindelse med mördas misstänks han för mordet, och när morden istället fortsätter sätter man in psykologen Kathy Sheppard (Diane Lane) för att utreda om Peter verkligen är kapabel att vara mördaren de letar efter.
Då börjar Peter plötsligt kontaktas av mördaren som ger honom kryptiska ledtrådar om nästa mord. Plötsligt inser man varför just Peter är den som kontaktas, morden sker nämligen efter ett legendariskt schackparti på kartan.
Ja, klassisk pusseldeckare som inte allt är så dum. Speciellt inte i den här höstiga 90-talsinramningen. Tyvärr finns här också spår av lite noir-ambitioner i kameravinklar och musik, men den är inte värre än att den glider ner.
Det jag älskar är ju att många 90-talsthriller gick efter nån slags Agatha Christie-devis att allt avslöjas i slutscenen, så även här. Det är många vändor fram och tillbaka. Vem ska man tro på? Jag tycker man gör det bra. Det är snyggt manus, tråkiga snutar så klart (om än fina Tom Skerritt som av dem) men säg vilken deckare som inte har det.
Positiv överraskning.
onsdag 23 juni 2021
Ondskans Ansikte
Ondskans Ansikte
The Good Son
1993
Bolag: SF Gul
Jag minns att jag avfärdade den här filmen när den kom. Nån ville hyra den men jag var lite sådär mjae. En rysare med Macaulay Culkin, magkänslan säger nej. Och just filmer man aldrig såg när de kom av olika anledningar är ju något av en röd tråd i den här bloggen. Det jag lärt mig i stort av det är att gamla magkänslor ofta stämmer, även om de är över 30 år gamla.
Men här saknar jag fog för min gamla aversion. Visserligen kan jag känna att Macaulay kanske inte är optimalt castad, men annars är ju detta ett enda långt fyrverkeri av ikryssade rutor för min filmsmak. 90-talsthriller i höst och vinter, i Maine och en historia om något som på ytan verkar bra men som i själva verket är något annat.
Filmens huvudperson är egentligen Mark (Elijah Wood), en ung pojke som får bo hos sin moster när mamman plötsligt dör. Där bor också hans kusin Henry (Culkin) som till en början verkar snäll men lite manipulativ för att sedan visa sig vara fullständig psykopat med planer på att förinta hela sin familj. Lillebror Richard har redan dött i en drunkningsolycka och Mark hittar snart tecken på att Mark låg bakom det.
Ja, sådär puttrar den på rätt länge. Mark ser Henrys onda sidor men ingen tror honom.
Själva upplägget och upptrappningen påminner lite om en av regissören Joseph Rubens tidigare filmer The Stepfather som är en av mina allatiders favoritthrillers.
Men det är inte handlingen eller spänningen som spelar huvudrollen för mig ändå. Det är själva inramningen. Den rödbruna höstkänslan, vinter i Maine och så klart det goda thrillerhantverket. Älskar hur Joseph Ruben aldrig släpper taget om filmen, speciellt thrillers brukar ju ofta ha en downperiod i mitten, utan istället snyggt och säkert trappar upp stämningen och till slut är till och med Macaulay Culkin lite läskig.
The Good Son
1993
Bolag: SF Gul
Jag minns att jag avfärdade den här filmen när den kom. Nån ville hyra den men jag var lite sådär mjae. En rysare med Macaulay Culkin, magkänslan säger nej. Och just filmer man aldrig såg när de kom av olika anledningar är ju något av en röd tråd i den här bloggen. Det jag lärt mig i stort av det är att gamla magkänslor ofta stämmer, även om de är över 30 år gamla.
Men här saknar jag fog för min gamla aversion. Visserligen kan jag känna att Macaulay kanske inte är optimalt castad, men annars är ju detta ett enda långt fyrverkeri av ikryssade rutor för min filmsmak. 90-talsthriller i höst och vinter, i Maine och en historia om något som på ytan verkar bra men som i själva verket är något annat.
Filmens huvudperson är egentligen Mark (Elijah Wood), en ung pojke som får bo hos sin moster när mamman plötsligt dör. Där bor också hans kusin Henry (Culkin) som till en början verkar snäll men lite manipulativ för att sedan visa sig vara fullständig psykopat med planer på att förinta hela sin familj. Lillebror Richard har redan dött i en drunkningsolycka och Mark hittar snart tecken på att Mark låg bakom det.
Ja, sådär puttrar den på rätt länge. Mark ser Henrys onda sidor men ingen tror honom.
Själva upplägget och upptrappningen påminner lite om en av regissören Joseph Rubens tidigare filmer The Stepfather som är en av mina allatiders favoritthrillers.
Men det är inte handlingen eller spänningen som spelar huvudrollen för mig ändå. Det är själva inramningen. Den rödbruna höstkänslan, vinter i Maine och så klart det goda thrillerhantverket. Älskar hur Joseph Ruben aldrig släpper taget om filmen, speciellt thrillers brukar ju ofta ha en downperiod i mitten, utan istället snyggt och säkert trappar upp stämningen och till slut är till och med Macaulay Culkin lite läskig.
torsdag 11 mars 2021
Hexina
Hexina
Hexed
1993
Bolag: SF Gul
Arye Gross är en sån där perfekt birollskådis. Karaktäristisk och likeable. Har nog aldrig sett en enda dålig film med honom. Inte någon jättebra heller.
Så ungefär där ligger väl förväntningarna när den här kassetten åker in i spelaren. 90 minuter senare är jag varken nöjd eller missnöjd. Arye Gross var helt ok. Det är något sympatiskt med det här mittfåran, speciellt komedier.
Här spelar han hotellportiern Matthew som är besatt av fotomodellen Hexina (Claudia Christian) som syns överallt i en reklamkampanj. En dag kommer hon som gäst till hotellet och Matthew låter sig förväxlas med hennes blind date.
Men Hexina visar sig vara helt skogstokig. Hon är inte bara nymfoman utan drar sig inte eller för att mörda folk till höger och vänster. Och stackars Matthew tvingas sopa upp efter henne för att inte själv få skulden.
Ja, vad ska man säga. Thrillerfars är väl rätta benämning på detta. Inte helt utan roliga scener men samtidigt sådär överspelat och högljutt som John Hughes-filmerna kunde bli ibland. 80-talsförvecklingar i 90-talsskrud. Duger en onsdagkväll.
Hexed
1993
Bolag: SF Gul
Arye Gross är en sån där perfekt birollskådis. Karaktäristisk och likeable. Har nog aldrig sett en enda dålig film med honom. Inte någon jättebra heller.
Så ungefär där ligger väl förväntningarna när den här kassetten åker in i spelaren. 90 minuter senare är jag varken nöjd eller missnöjd. Arye Gross var helt ok. Det är något sympatiskt med det här mittfåran, speciellt komedier.
Här spelar han hotellportiern Matthew som är besatt av fotomodellen Hexina (Claudia Christian) som syns överallt i en reklamkampanj. En dag kommer hon som gäst till hotellet och Matthew låter sig förväxlas med hennes blind date.
Men Hexina visar sig vara helt skogstokig. Hon är inte bara nymfoman utan drar sig inte eller för att mörda folk till höger och vänster. Och stackars Matthew tvingas sopa upp efter henne för att inte själv få skulden.
Ja, vad ska man säga. Thrillerfars är väl rätta benämning på detta. Inte helt utan roliga scener men samtidigt sådär överspelat och högljutt som John Hughes-filmerna kunde bli ibland. 80-talsförvecklingar i 90-talsskrud. Duger en onsdagkväll.
söndag 17 februari 2019
Mortal Thoughts
Mördande VänskapMortal Thoughts
1991
Bolag: SF Gul
Visst, det finns en tjusning i lågenergiska thrillers som bygger på stämning snarare än spänningseffekter. Men då behövs en historia som känns i alla fall snäppet roligare än ett avsnitt av nån sån där serie som går i reklam-TV vid midnatt (typ Brottskod: Förvunnen).
Dessutom gjorde både Demi Moore och Bruce Willis den här filmen när de stod som allra högst i Hollywood. Kring Ghost och Die Hard 2. Då kan man tycka att en simpel indiefilm ska ha nåt extra för att två superstjärnor ska ställa upp.
Men nä. Här handlar det om Cynthia (Demi Moore) som i början av filmen kallas in till förhör för att hennes vän och frisörkompanjon Joyce (Glenne Headly) misstänks för mordet på sin man, en scumbag spelad av Bruce Willis i lösskägg.
Sedan berättas historien från Cynthias synvinkel med hjälp av flashbackscener. Intrigen har inga direkta spänningsmoment eller vändningar utan är en ganska rak historia som mest handlar om att komma fram till nutid. Påtaglig känsla av tv-film och based on a true story, men detta var en biofilm och fiktion. Mycket märkligt.
Det man få ge filmen ändå, trots all sin tradighet, är att den faktiskt påminner lite i upplägget (och slut-twist) om De Misstänkta, som ju hyllades som nyskapande när den kom några år senare.
Det förtar ju dock inte det faktum att man mest sitter och väntar på att de ska bli färdiga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









