Inte En Chans

Inte En Chans
Straight Time
1978
Bolag: Warner Home Video

  Kan inte förklara mina extremt delade känslor mellan engelsk och amerikansk 70-talsrealism. Har försökt att se några brittiska kitchen-sink-klassiker till den här bloggen ett par gånger, men det går bara inte. Jag tröttnar efter fem minuter på cockney och loftgångar.
  Precis tvärtom känner jag inför amerikanska filmer med samma inriktning. De behöver inte ha någon bra intressant handling eller ens handla om något, jag får myskänslan direkt av välskrivna dialoger i amerikansk glesbygdsmisär.
  I teorin är detta ingen film som tilltalar mig. Noirigt drama om en kåkfarare. Mjae. Men så läste jag om det i ett positivt sammanhang och beslöt att ge den en chans efter alla år i hyllan.
  Är glad för det för det blir en positiv överraskning i slutändan. Kåkfararen i fråga heter Max Dembo (Dustin Hoffman) en småkriminell man som släpps ut villkorligt efter några års fängelse för inbrott. Han försöker få rätsida på livet genom att söka ett riktigt jobb via arbetsförmedlingen. Där träffar han unga Jenny (Therese Russell), de får bra kemi och börjar träffas. Samtidigt upplever han att han fortfarande ses som en kriminell av samhället och dras in i att begå lite småbrott trots att han är övervakad.
  Han börjar få kontakt med sina gamla polare och snart börjar de planera att råna en juvelbutik ihop.
  Men som sagt, det är inte handlingen man är här för. Det är känslan av 70-talig neo-noir, ljuvliga samspel mellan birollsproffs (M. Emmet Walsh, Kathy Bates, Harry Dean Stanton, Gary Busey...) men framför allt den ljuvliga kemin mellan Hoffman och Russell. Det jag älskar med den här filmvågen är att det är så suddiga linjer mellan gott och ont. Och att se hur framför allt Theresa Russell försöker acceptera att hennes nya pojkvän är kriminell är ett bedårande personporträtt.
  Det är just i de scenerna filmen är riktigt bra. När Hoffman sitter och gaggar med sina tjuvpolare är lite småtradigt och själva det kriminella bryr man sig inte jättemycket om. Men allt där mellan, det vill säga ungefär 30 procent av filmen, är strålande dramatik.