Killing Them Softly

Killing Them Softly
Killing 'em Softly
1982
Bolag: Prisma

  Vilken konstig film!
  B-thriller från 1982. Klart man inte väntar sig några mästerverk. Snarare en standardiserad av lagom farlig thriller med lyckligt slut.
  Jane Flores (Irene Cara) är sångerska i New York som kämpar för sitt genombrott. Hon bor med sin pojkvän Michael och deras gemensamma vän Clifford i nån lite ruffigare del av stan. Clifford har problem med droger och nyligen har en schism uppstått mellan de tre när han sålt deras bil och behållit pengarna själv.
  Grannen heter Jimmy Skinner (George Segal) och är en oförarglig, fattig gubbe med lite Pettson-aura, som bor ensam med sin hund Toots. En del dag råkar Toots smaska i sig lite av Cliffords droger och dör, gubben Skinner blir så vansinnig att han attackerar Clifford och råkar döda honom. Han ramlar också över ett kuvert med pengarna från bilförsäljningen.
  När polisen kommer till platsen blir pojkvännen Michael misstänkt eftersom han har ett brottsligt förflutet och dessutom haft en konflikt. För att bevisa Michaels oskuld börjar Jane söka sanningen på egen hand. Hon blir ganska snart säker på att Skinner är inblandad på nåt vis. Dels har hans hund plötsligt försvunnit och dels ser hon hur den tidigare så fattige mannen plötsligt verkar ha fått dyra vanor.
  Än så länge standardthriller, trots allt.
  Men sen händer det. Jane flyttar in hos Skinner, mot hans vilja, för att hon är så säker på att han är skyldig och vill bevaka honom dygnet runt. Det visar sig dock att de har mer gemensamt än vad de trott. Gubben är gammal jazzfantast och Jane är ju sångerska. Så de börjar skriva låtar ihop. Vänta, det kommer mer. De börjar även bada ihop. Snart är de så goda vänner att man nästan glömmer vad filmen handlade om. Då är den slut.
  Titeln, kan vi börja med. "Killing Them Softly". Riktigt konstig titel på en film som har ett enda mord, som dessutom är av en olyckshändelse. Men det är väl en musikreferens, antar jag. För det är så filmen börjar. Som en ungdomar-i-farten-film. Irene Cara sjunger till introtexter. Pigg och glad New York-pop med lite Moroder-känsla.
  Sedan förflyttas vi till det skoningslösa livet i New Yorks fattiga kvarter. Droger och elände och grannar som skriker på varandra. Sedan kommer en låt med Irene Cara igen. Och mordet. Sedan blir det lite polisfilm en stund. Irene Cara sjunger en låt till. För att sedan då kulminera i allt märkligt som händer när hon flyttar in till gubben.
  Filmen är liksom inte konstig som i urflippad eller flummig, utan mer bara ett jättekonstigt händelseförlopp som helt saknar spänning.