En Överlevande

En Överlevande
Sole Survivor
1984
Bolag: Prisma

  Detta är en film som stått i min hylla sedan 90-talet. Osedd. Jag skyller på omslaget. Men så fick jag ett tips om den, och gav den en chans i spelaren idag.
  Denise (Anita Skinner) är den enda mirakulösa överlevande efter en flygkrasch, någon som gett stor medial uppmärksamhet. Hon försöker gå tillbaka till sitt vanliga liv som reklamfilmsproducent men underliga saker händer i hennes närhet.
  Hon ser människor hon minns från flygplanet på stan, och en gammal skådespelerska som hon jobbar med ger henne kryptiska råd om att akta sig och låsa sin dörr.
  Är det så att Denise inbillar sig efter traumat med flygolyckan eller är någon verkligen ute efter henne?
  På pappret en bra story ändå. Man vill veta hur det ligger till. I praktiken en klassisk b-film från det tidiga 80-talet som inte riktigt vet om den ska vara rysare eller psykologisk thriller, men i sista stund ändå identifierar sig som zombierulle. Själva upplägget är lite som en slasher utan mord. En samling klassiska rysarscener radade efter varandra.
  Men det är ju något med det här tidiga, bruna 80-talet som ändå förlåter det mesta. B på rätt sätt. Man får dessutom ge händelseutvecklingen att den ändå bjuder på en del överraskningar, men kanske framför allt frågetecken. Förstår ännu inte när eftertexterna rullar riktigt hur det hängde ihop.
  Det gör dock ingenting. 90 minuters videosunk är aldrig spilld tid.

Rawhead

Rawhead
Rawhead Rex
1986
Bolag: Prisma

  Den här lilla godbiten har jag haft i min ägo sedan videobutiken jag jobbade extra i i början av 90-talet sålde ut gamla filmer från hyllorna. Köpte väl mer eller mindre allt de sålde ut från skräckavdelningen. Denna har jag aldrig sett. Den ser ju väldigt dålig ut. Och ämnet intresserar mig inte nämnvärt heller. Men det känns ibland kul att kunna stänga boken och se lite filmer som man minns så väl från hyllorna på den tiden.
  I en avlägsen by på Irland väcker några bönder en uråldrig onska till liv när de ska flytta en stor sten på en åker. Fram kommer Rawhead, ett monster med nån slags allmän ilska som dödar allt han kommer förbi. I den här byn finns också journalisten Hallenbeck (David Dukes), en amerikan med irländska rötter som skriver en bok om den här platsen som påstår ligga på helig mark. Han närmar sig en lokala kyrkoherden som uppenbarligen har något att dölja.
  Ja, det där omslaget var ju inget som fick en att darra direkt, i filmen ser monstret ungefär likadant ut. Skolboksmonster som taget ur en läskig pojkteckning. Men det finns ändå en poäng med att det här stora tremeters-monstret klampar runt på de irländska hedarna. Något lite Stephen Kingskt över stämningen. Kanske är det Irland som påminner om hans New England-miljöer.
  Hur som helst, det här med att stämningen är fin håller ett tag. Monstret kunde väl varit mer spännande kanske, men det är ändå bra slasherkänsla i nattscenerna. Sista halvtimmen är väl dessvärre som såna här filmer är, med uråldriga ondskor bla bla. Det är brinnande kors, demonrök och skrik mot skyarna. Den biten tuggar man i sig svårt uttråkad, men första timmen ändå - över förväntan.

Terrorn i Djupet

Terrorn i Djupet
Fer-de-Lance
1974
Bolag: Prisma

  TV-filmer va. Det man förlorar i nerv och oförutsägbarhet får man igen i kvalitet och stabila hantverk. Den här hybriden av katastroffilm och onda djur hade kunnat vara brutal och skoningslös som, låt oss säga, italiensk skräckfilm. Men hade den kunnat vara såhär bra?
  Vid en landstigning i Västindien köper en matros med sig en korg med ormar för att pranka polarna nere i en ubåt. Ormarna visar sig vara giftiga och rymmer ut i båtens kulvertar och ventilationsgångar. När en besättningsman blir biten så råkar båten dessutom krascha och begravas på botten under tonvis med sten. Och så ormarna på det. Inte bra.
  Ja, kombon ormar och trånga utrymmen är inget för den här mannens fobier. Kanske är det därför jag får en nästan panikslagen grundkänsla av den här filmen. Men jag tror också det är för att den är välgjord och välspelad. Som sagt, tv-film. Hantverksmässigt klanderfritt och för sin tid snyggt filmat.
  Bra mycket bättre än många "riktiga" filmer i monster-ombord-fållan.

Killing Them Softly

Killing Them Softly
Killing 'em Softly
1982
Bolag: Prisma

  Vilken konstig film!
  B-thriller från 1982. Klart man inte väntar sig några mästerverk. Snarare en standardiserad av lagom farlig thriller med lyckligt slut.
  Jane Flores (Irene Cara) är sångerska i New York som kämpar för sitt genombrott. Hon bor med sin pojkvän Michael och deras gemensamma vän Clifford i nån lite ruffigare del av stan. Clifford har problem med droger och nyligen har en schism uppstått mellan de tre när han sålt deras bil och behållit pengarna själv.
  Grannen heter Jimmy Skinner (George Segal) och är en oförarglig, fattig gubbe med lite Pettson-aura, som bor ensam med sin hund Toots. En del dag råkar Toots smaska i sig lite av Cliffords droger och dör, gubben Skinner blir så vansinnig att han attackerar Clifford och råkar döda honom. Han ramlar också över ett kuvert med pengarna från bilförsäljningen.
  När polisen kommer till platsen blir pojkvännen Michael misstänkt eftersom han har ett brottsligt förflutet och dessutom haft en konflikt. För att bevisa Michaels oskuld börjar Jane söka sanningen på egen hand. Hon blir ganska snart säker på att Skinner är inblandad på nåt vis. Dels har hans hund plötsligt försvunnit och dels ser hon hur den tidigare så fattige mannen plötsligt verkar ha fått dyra vanor.
  Än så länge standardthriller, trots allt.
  Men sen händer det. Jane flyttar in hos Skinner, mot hans vilja, för att hon är så säker på att han är skyldig och vill bevaka honom dygnet runt. Det visar sig dock att de har mer gemensamt än vad de trott. Gubben är gammal jazzfantast och Jane är ju sångerska. Så de börjar skriva låtar ihop. Vänta, det kommer mer. De börjar även bada ihop. Snart är de så goda vänner att man nästan glömmer vad filmen handlade om. Då är den slut.
  Titeln, kan vi börja med. "Killing Them Softly". Riktigt konstig titel på en film som har ett enda mord, som dessutom är av en olyckshändelse. Men det är väl en musikreferens, antar jag. För det är så filmen börjar. Som en ungdomar-i-farten-film. Irene Cara sjunger till introtexter. Pigg och glad New York-pop med lite Moroder-känsla.
  Sedan förflyttas vi till det skoningslösa livet i New Yorks fattiga kvarter. Droger och elände och grannar som skriker på varandra. Sedan kommer en låt med Irene Cara igen. Och mordet. Sedan blir det lite polisfilm en stund. Irene Cara sjunger en låt till. För att sedan då kulminera i allt märkligt som händer när hon flyttar in till gubben.
  Filmen är liksom inte konstig som i urflippad eller flummig, utan mer bara ett jättekonstigt händelseförlopp som helt saknar spänning.

The Mark of Cain

The Mark of Cain
The Mark of Cain

1985
Bolag: Prisma

  Screenshots på framsidan av omslaget. Då vet man!
  Jag tror inte jag kan komma på ett enda exempel av när det varit skärmdumpar från filmen på framsidan som det inte varit vilseledande. Småsega tv-deckare med filmens enda explosion på bild på framsidan. Eller som här känslan av slasher applicerat på en medioker standardthriller.
  Slashervibbarna följer dock med några minuter in i filmen. En ung tjej letar efter tvillingbröderna Sean och Michael (båda spelade av Robin Ward) vid deras hus. Plötsligt dödar Michael henne besinningslöst och spikar upp henne på ett träd i trädgården som nån form av religiös ritual.
  Michael hamnar på dårhuset medan Sean skapar sig ett vanligt liv med sin fru Dale (Wendy Crewson). Femton år senare bestämmer de sig för att sälja brödernas barndomshem, en enslig och halv nedgången herrgård. När Michael får höra om det så dödar han en sjuksköterska och rymmer från mentalsjukhuset för att ta sig till huset. Till huset för att varna kommer Dr Clifford (Anthony Parr), det är Michaels brittiske doktor som får agera Dr Loomis här. 
  Det här med att vara i ett hus på natten och veta att det finns nåt sajko där ute, hmm, jag vet inte. Det var ju en läskig tanke när man var tio år kanske, men jag har riktigt svårt att finna någon som helst spänning i skuggor utanför fönster och knarrande golv idag. Kanske allra svårast när det står utom allt rimligt tvivel att det står ett fullblodspsycho där ute. Ni vet ett sånt där som stirrar galet och gör konstiga miner. Och så är det helt vaaansinnig musik när han är i bild också.
  Sådär är hela första halvan av filmen. Totalt ospännande och trött. Men sedan tar den ändå en rätt rolig (men kanske aningen väntad) vändning där Michael till slut når huset, överfaller Sean i källaren och sedan kommer tillbaka i Seans kläder för att spela hans roll. Då kommer äntligen känslan av oj, vad ska hända nu, men tyvärr hittar man ganska snabbt in i sin snitslade bana igen och i stort är detta som en tv-film från 1989 i 1985-skrud.
  Har redan glömt den.

Farligt Mörker

Farligt Mörker
The Mutilator
1984
Bolag: Prisma

  När jag gick i ettan på gymnasiet gjorde jag ett par egna slashers med Calle och Micke. Vi åkte till Calles familjs stuga utanför Laholm och spelade in olika mord. Handlingen gick ut på att nån unge såg sin mamma mördas i den stugan, och tjugo år senare kom han tillbaka och mördade en massa ungdomar som var där och campade.
  Problemet var ju inte mordscenerna. Där hade vi alla idéer och all energi i världen. Problemet var ju vad som skulle hända i alla de scener som inte var mordscener. Jag kan åka lite på min motorcykel sa Ronnie. Sure, det kan vi ta med. Och så vidare.
  Något säger mig att Buddy Cooper som har skrivit och regisserat den här filmen hade samma dilemma. Handlingen är för det första nästan kuslig lik den i vår film.
  En ung pojke vådaskjuter sin mamma till döds när han ska putsa pappans gevär. Pappan blir försupen och pojken blir vuxen. Några år senare ringer pappan plötsligt och undrar om inte sonen kan ta med sina vänner och åka till familjens stuga på en avlägsen ö och stänga den för vintern.
  Absolut, säger några partysugna ungdomar och åker till stugan en ruggig höstvecka (filmen heter "Fall Break" också) och blir dödade en efter en av pappan som smyger i mörkret. Det finns alltså ingen som helst whodunit-faktor utan det är solklart från första bildrutan att pappan är skogstokig och kommer döda de här ungdomarna på fantasifulla sätt.
  Men så har vi då problemet som jag och mina vänner delade med Buddy Cooper. Vad ska vi göra i alla de andra scenerna? Man kan väl säga att vi löste det likartat. Det gås promenader, det kallpratas men mest av allt krattar man managen för kommande slasherscener.
  - Wow, kolla vilka vassa spikar i förrådsväggen, undrar vad man använder såna till?
  - Hänga upp fisknät på tror jag
  Och så inget mer om det. 
  Ja, frågan är om detta inte är den perfekta slashern. Skolboksexemplet. Det som kanske ligger i filmen i fatet är att de sex ungdomarna som åker till stugan är ett rätt skralt bodycount för en slasher ändå. Nu stryker i och för sig en nyfiken granne med också, men man hade utan klagomål säkert kunna byta ut ett par stapplande snackscener mot ytterligare ett par yxor i huvudet.
  Eller hur var det med där förresten, är det några bestialiska mord? Ja, tyvärr har ju Gunnel Arrbäck och gänget på Statens Biografbyrå roffat åt sig det mesta snasket och spottat ut ungefär 70 minuter för oss att försöka pussla ihop till något meningsfullt. Man minns ju hur en del filmer var helt sinnessjukt klippta i Sverige, men detta är nog något slags rekord i hur brutalt en film kan vara saxad.
  Framför allt i slutscenerna har man inte bara klippt det grövsta våldet utan långa sjok av handling av bara farten. Kolla klippen på Instagram så fattar ni ungefär hur det ser ut. Extra kul då att videoomslaget varnar lite extra för filmens extrema våldsscener.
  Kids, take my advice, denna kan ni se med småsyskonen! Såvida de inte är jättekänsliga för kallprat.

Alison's Birthday

Alison's Birthday
Alison's Birthday
1981
Bolag: Prisma

  Jag är väl ingen större fan av rysare om sekter och svart magi egentligen, men jag tycker mig ha upptäckt att de ofta utspelar sig i rätt trevliga miljöer. Ofta puttriga småstäder, Stephen King-land. 
  Här är ett rätt bra exempel på den tesen. En somrig och lite discofunkig australisk rysare från 1981, med allt vad det innebär i bildkvalitet och färgsättning. Högklassiskt grundmys.
  Handlingen då? 16-åriga Alison (spelad av 24-åriga Joanne Samuel) har en ouija board-seans med några kompisar och får en varning om den dagen hon fyller 19. Sedan hoppar vi fram ett par år i tiden. Alison jobbar i en skivaffär (!) och är ihop med en cool kille som är radio-DJ. När 19-årsdagen närmar sig så hör en gammal faster av sig och vill gärna att hon ska fira födelsedagen hos henne med släktingar.
  Alison är inte överförtjust men går med på erbjudandet. Dock känner hon ganska direkt att något är fel hemma hos fastern. Pojkvännen fattar ännu större misstanke och börjar gräva i släktens förflutna.
  Ja, inte är det nån Video Nasty, det här, direkt. Snarare så skulle den kunna passera rätt enkelt som en rysare i Sommarlovs-TV på 80-talet. Det australiensiska förstärker den känslan. De scenerna som ska vara lite kusliga är nästan parodiskt enkla och grundläggande. Hon hittar ett litet Stonehenge i gamlingarnas trädgråd. Gulligt!
  Men sista halvtimmen får den lite fart ändå. Delen där pojkvännen nystar upp släktingarna historia är mycket mer intressant och spännande än det jag förställer mig ska vara kusligt, det vill säga långa tradiga svart-magi-scener. 

Bodycount

Bodycount
Camping Del Terrore
1986
Bolag: Prisma

  Jag har fått lite ny lust att se om gamla slashers på sistone. De var en väldigt stor del av mitt uppvaknande som videohyrare. Så stort att jag i det närmaste ställt dem på klassiker-piedestalen utan att ens se om dem. För man vet ju, som sagt, att det egentligen är rätt bortkastad videotid.
  Bodycount var en av de där. De jag hyrde för nån tia, kopierade, såg i mitt pojkrum och berättade på skolrasten om att jag sett en asläskig film. Tror den är totalförbjuden. Bullshit så klart. Den svenska filmcensuren må ha gillat att roffa åt sig godbitarna i 80-talets videovåld, men samtidigt var det ju rätt få filmer som överhuvudtaget inte fanns på svensk hyrvideo.
  Hur står sig den här "totalförbjudna" filmen då?
  Jo, men det är väl lite business as usual på pappret. Ett gäng ungdomar beger sig upp i bergen för att campa och hamnar vid en nedstängd camping som lades ner efter att två unga dödades där för 15 år sedan. På campingen bor föreståndarparet (David Hess och Mimsy Farmer) kvar och säger att ungdomarna borde åka därifrån för i skogarna gömmer sig en gammal shaman som mördar folk. "Natten styrs av en gammal shaman" för att citera textremsorna.
  På ett sätt allt är som det ska i slasheruniversum. Gaaalna ungdomar som åker i överfulla Jeepar och spelar hittepå-AOR på högsta volym. 30-åringar i pippilotter spelar frigjorda tonåringar som stör sig på någon chubby practical joker som först skrämmer dem med nån läskig mask, sedan "stop fooling around" när den verkliga mördaren kommer.
  Men det finns saker som sticker ut från den amerikanska dussinslashern också. Till exempel att filmen är italiensk, med allt vad det innebär. Det spelar ju liksom ingen roll hur mycket man åkt till Colorado och filmat eller fått med amerikanska dekisskådisar. Det går ändå inte att vädra bort lukten av Italien när Ruggero Deodato regisserat.
  Bodycount blir liksom en länk mellan uramerikansk ungdomsslasher och Giallo. Jag tycker den funkar hyfsat. Det italienska bidrar till en vad-som-helst-kan-hända-känsla samtidigt som man ju känner ju trygg med de amerikanska miljöerna och b-filmsansiktena.
  Riktigt härligt att se denna igen, faktiskt!

Scared Alive

Scared Alive
Island of Blood
1982
Bolag: Prisma

  Slashers är ju lite som filmens Dr Oetker-pizza. Man vet redan i affären att det inte kommer vara så gott, att man blir mätt fast lite på fel sätt fast ändå finns det något omhuldande i den där sorgliga lilla degplätten. Jag vet att det inte är någon idé att klaga på eller göra sig lustig över innehållet. Det vore som att recensera ett Modern Talking-album. Man vet ju hur det låter eller hur det smakar eller hur det ska gå.
  Det är inte det det handlar om. Men även med det sagt så är det svårt att skriva om en slasher av modell 1a utan en raljerande ton.
  Så låt mig för all del presentera Scared Alive. Eller Island of Blood. Eller Whodunit. Varningsklocka redan där. Ett gäng unga skådespelare åker ut till en ö för att spela in en b-film. En efter en faller de offer för en mördare som ständigt förnyar sig vad det gäller mordvapen. Inte sällan riktigt brutala sätt som att släppa på batterisyra i duschen eller såga sönder en kille på längden med en motorsåg. Varje gång någon ska bli mördad spelas den här låten på en liten bandspelare.
  Själva vem-är-mördaren-intrigen faller lite på att det är nästan omöjligt att hålla koll på karaktärerna. Delvis på grund av bristande personligheter, delvis på grund av att större delen av filmen utspelar sig i blå-grått vhs-mörker.
  I vanlig ordning försöker man ändå skapa lite karaktärer för att göra det enkelt för tittarna att hålla koll på vilka som dör och inte. Vi har ju till exempel den rädde, tystlåtne tjejen (god prognos att klara sig) och den skojfriske nörden som gillar att skrämmas (scared ya huh?).
  Ni fattar. Slasher av typen där skådissidorna på IMDB ser ut så här. Mordscener till Moog-arpeggios. Man prickar av genrens allra slitnaste grepp in i minsta detalj. En kille blir kokad levande i en pool /KLIPP/ Kokande potatis i köket. Nöjda miner i klipprummet den dagen. 
  Jag hoppas det inte låter som en sågning. Detta är absolut inte någon av de sämre filmerna i genren. Tvärtom håller den gott och väl jämna steg med Mad Man, Humongous, Blodiga Hjärtans Dag och allt annat ljuvligt i slasherns division två.

P.K. and the Kid

P.K. and the Kid
P.K. and the Kid
1982
Bolag: Prisma

  Det är nästan som en egen videogenre, filmerna som spelades in före en skådis genombrott men kom ut på video efter. Vill minnas att Kevin Costner hade några såna filmer, Michael J Fox likaså. Här är en film som Molly Ringwald spelade in 1982 men som kom ut först fem år senare, när den kunde rida hennes framgångsvåg med John Hughes. Vetitusan om inte till och med omslagsfotot är taget från Pretty in Pink men det kanske är den rosa färgen som förbryllar.
  Alla varningsklockor ringer så klart, min kompass ställer om till "kul att se i alla fall". Och med de glasögonen på mig så blir jag rätt positivt överraskad ändå. Molly spelar PK, en ung tonårstjej som blir misshandlad och sexuellt trakasserad av sin styvpappa. När mamman tar styvpappans parti rymmer hon hemifrån och träffar så småningom Kid Kane (Paul LeMat), en vänlig och lågmäld man som är på väg till att tävla i VM i armbrytning och låter PK följa med på färden. Samtidigt är styvpappan (Alex Rocco) ute på vägarna i jakt efter henne.
  Vi snackar road movie av simplaste modell. Inga oväntade vändningar eller omvälvande scener men ändå sitter man där och känner sig rätt väl till mods. På något vis lyckas Molly Ringwald få in lite av värmen hon strödde över John Hughes-filmerna även här. Biter sig i underläppen såsom Molly Ringwald gör. Paul LeMat är rätt mysig även han, tycker jag. Lite Ronny Pettersson-look.

Kilimanjaros Förbannelse

Kilimanjaros Förbannelse
In the Shadow of Kilimanjaro
1986
Bolag: Prisma

  Ja, herregud, hur många timmar har man inte suttit och tittat sig genom skräckisar om onda djur. De dominerade rysarhyllorna i lågprisvideobutikerna och just denna var en titel som så gott som undantagslöst fanns i tiokronorssortimentet när det begav sig. Men jag såg den aldrig. Vet inte varför. Omslaget känns spontant som något som skulle ha tilltalat mig i den åldern.
  Hur som helst - en sak som utmärker de här djurfilmerna är att de tar rätt lång tid på sig att komma igång. Problemet ligger väl i kombinationen låg budget och höga kostnader för specialeffekter, kan man gissa.
  Här håller man igång filmen med en lite småseg historia om en maktkamp mellan oljeexploatörer och en nationalpark som vill skydda djur och ursprungsbefolkning. Detta varvas med scener där hjälplösa människor ute på den kenyanska stäppen blir anfallna och dödade av babianer.
  I rollerna som de två rivaliserande kolonialmännen har vi John Rhys-Davies (i en av få roller där han inte får spela "pålitlig" arab) och Timothy Bottoms (detta måste ju varit i ungefär samma veva som han spelade fader konungen i Mio min Mio, hehe). Det hjälper upp b-filmsstatusen en aning.
  Men de är ju aldrig värst spännande, onda-djur-filmerna, egentligen. Mer mäktiga isåfall. Scenerna när hundratals babianer springer genom byar är snygga och väl iscensatta. Man känner sig lite som rastlös videovåldsungdom när man mer eller mindre väntar genom snackscenerna för att komma till nästa djurattack.