A Stranger Among Us
1992
Bolag: Egmont
Jag har talat mig varm om thrillervågen i det tidiga 90-talet många gånger. Kanske till och med frågat om det ens finns nån dålig thriller från de här extremt starka åren? Det här var en tråkig jävel faktiskt.
Melanie Griffith spelar Emily, en tuff New York-snut som sätts att undersöka fallet med en försvunnen man i en ortodox judisk församling som inte har mycket till övers för världen utanför. Det visar sig ganska snart att mannen har blivit mördad, troligen av någon i församlingen.
För att kunna undersöka mordet går rabbin med på att låta henne gå undercover som ortodox jude och bli en del av familjen. Till en början har hon svårt att acceptera deras strikta levnadssätt men efter ett tag börjar hon förstå tjusningen med ett lugnt och fromt liv under religionens strikta regler.
Även om den här filmen marknadsförs som en thriller (med När Lammen Tystnar-layout och allt) så är det mer ett märkligt drama som jag inte riktigt förstår poängen med. Det finns en liten whodunit-historia i botten men mest består filmen av långa scener med judiska ritualer och långa segment där Emily försöker lära sig olika sysslor. Sedan förstår jag inte riktigt varför hela filmen är så brun. Visst, inredningen är församlingshuset är ju brun, men det är som att det ligger ett brunt filter på hela filmen, ungefär som när man gör en scen som ska visa att det var för länge sen. Man blir lite trött i huvudet efter ett tag.
Kanske missar jag nån intressant take med det religiösa här, men jag ser tyvärr bara ett riktigt segt polisdrama.
För att kunna undersöka mordet går rabbin med på att låta henne gå undercover som ortodox jude och bli en del av familjen. Till en början har hon svårt att acceptera deras strikta levnadssätt men efter ett tag börjar hon förstå tjusningen med ett lugnt och fromt liv under religionens strikta regler.
Även om den här filmen marknadsförs som en thriller (med När Lammen Tystnar-layout och allt) så är det mer ett märkligt drama som jag inte riktigt förstår poängen med. Det finns en liten whodunit-historia i botten men mest består filmen av långa scener med judiska ritualer och långa segment där Emily försöker lära sig olika sysslor. Sedan förstår jag inte riktigt varför hela filmen är så brun. Visst, inredningen är församlingshuset är ju brun, men det är som att det ligger ett brunt filter på hela filmen, ungefär som när man gör en scen som ska visa att det var för länge sen. Man blir lite trött i huvudet efter ett tag.
Kanske missar jag nån intressant take med det religiösa här, men jag ser tyvärr bara ett riktigt segt polisdrama.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar