Avalon

Avalon
Avalon
1990
Bolag: Egmont

  Jag känner både ett intresse och ointresse för den här typen av långa livsdramer. Det är sällan jag blir speciellt riktigt besviken, men ändå för sällan att jag blir helt blown away för att tycka de ofta ganska långa speltiderna är värda besväret. High stakes. Ikväll har jag i alla fall tuggat mig Barry Levinsons immigrant-drama från 1990.
  Historien börjar med att Sam Krichinsky (Armin Mueller-Stahl) kommer till USA och Baltimore 1914. Till Amerika, drömmarnas land. Han fattar snabbt tycke och lockar dit i princip hela sin släkt av polska judar och bilder en stor familj i det nya landet.
  Och det är alltså den familjen vi får följa genom med och motgångar under några under framför allt 50-talet. Huvudpersonen är sonen Jules (Aidan Quinn) och hans karriär från att vara dörrknackande försäljare till att öppna ett eget varuhus. En ung Elijah Wood spelar hans son.
  Inte fullt så patriotisk som jag trodde, och det var väl skönt kanske. Men de får verkligen aldrig nog av den här nostalgin över tillväxtåren, amerikanarna. Men här finns inget direkt som rör om eller griper tag, men det är rätt trivsamt ändå. Och ganska kul ibland med lite Woody Allen-doftade gnabb om småsaker.
  Och sen i dessa tider så piggar det väl upp lite att gotta sig trivsamma immigrant-historier från USA.

Cadillac Man

Cadillac Man
Cadillac Man
1990
Bolag: Egmont

  En 90-talskomedi jag aldrig sett innan. Robin Williams spelar Joey O'Brien, en hal och snackig bilförsäljare som beter sig ungefär likadant i sitt privatliv. Han har två parallella flickvänner och snackar sig ur det mesta. Men en dag blir leken till allvar då ägaren av bilfirman måste göra sig av med några anställda, och om han inte lyckas sälja tolv bilar samma dag så får han sparken. Samtidigt är hans dotter plötsligt försvunnen med en opålitlig pojkvän, ex-frun skriker på honom i telefon att hitta henne.
  Mitt i detta kaos kraschar plötsligt en man in genom dörrarna på bilfirman och hotar alla med automatvapen. Anledningen att han kommit på att hans fru som jobbar där har en affär med någon i av säljarna och hotar skjuta alla om han inte får reda på vem.
  Joey är inte den skyldiga men han säger ändå att det är han med hopp om att kunna snacka sig ur situationen.
  Ja, lite två filmer i en här. Först en lite småkul komedi om en hal försäljare som försätter sig i krångliga situationer. Sedan kraschar då den svartsjuke mannen in i filmen och det blir mer som ett gapigt gisslandrama, varken spännande eller roligt till en början, men mot slutet känner man ändå en viss värme i dialogen. Tror inte Robin Williams hade tackat ja om inte den värmen funnits där, den bär hans signum verkligen.
  Lite förbryllad blir jag av det svenska videoomslaget. "Frun vill ha hans blod, brudarna hans kropp. Och maffian hans huvud på ett fat". Det är verkligen inte alls vad filmen handlar om. Fick mig att undra om jag missat nåt, men jag tror helt enkelt att det är copywritern som har slökollat.

Chains of Gold

Chains of Gold

Chains of Gold

1990
Bolag: Egmont

  Scott (John Travolta) är en socialarbetare i en av Miamis mer utsatta stadsdelar som kämpar mot byråkratin och har svårt att inte bry sig för mycket om sina klienter. Allra mest bryr han sig om familjen Burke, där han nästan blivit som en ny pappa för sonen Joey. När Joey en dag plötsligt försvinner börjar Scott leta efter honom och får insikt i hur hela stadsdelen styrs av gängbossen Carlos, som nästan är som en idol för de fattiga barnen.
  Det utnyttjar Carlos genom att låta just barn göra jobbet på gatan, hämta och lämna knark, paketera under slavlika förhållande i små fabriker i mörka källare. Barnsoldater för att använda ett aktuellt ord.
  Scott misstänker att Joey kan ha blivit kidnappad in i en sån situation och bestämmer sig för att försöka börja jobba för Carlos för att kom in på insidan och hitta sin skyddsling.
  John Travolta under hundåren. Fint att se ändå, hur han kämpade. Här gör han sin grej med galans. Lägger pannan i djupa veck och bjuder på några riktigt fina scener. Handlingen är väl som såna där gangster-boss-filmer är. Bling bling och skumma hamnområden, men jag tycker ändå den är bitvis rätt spännande och en del vändningar i handlingen som gör att man ändå håller nyfikenheten uppe.

Kid

Kid
Kid
1990
Bolag: Egmont

  En ung man (C. Thomas Howell) kliver av bussen i en ödslig småstad i öknen. Han kallar sig Kid, men är annars fåordig och berättar inte mycket om sig själv. Som barn bodde han i den här staden tills hans mamma och pappa blev dödade av byns lokala jägare. Nu är han tillbaka för att döda dem, en efter en. 
  Den här överraskade mig verkligen. Såg framför mig en neo-western med slide-gitarrer och vigilante-man i rock som vajar i vinden. Och precis så ser det ju ut, men här finns nåt annat som slår an en ton. Jag har ganska svårt att sätta fingret på det, för det finns ju så mycket beståndsdelar jag brukar ha svårt för här, ändå så tittar jag utan att störa mig det minsta.
  Jag tror det är stämningen de fått till. Det finns någon slags hjärta i filmen som överraskar. Lite Twin Peaksig stämning stundtals. Man känner något för de här figurerna. Både dåliga och bra saker. Sedan bär ju handlingen lite känsla av slasher, vilket passar min smak mycket bättre än drogkarteller eller vad nu såna här filmer skulle kunna handla om.

Superdeckarna

Superdeckarna
Loose Cannons
1990
Bolag: Egmont

  Actionkomedier har ju en tendens att åldras dåligt. Coola kommentarer och referenser till saker som är omöjliga att förstå 40 år senare. Men jag trotsar mina fördomar och slänger in den här filmen i spelaren, lite för att jag ville hitta en Gene Hackman-film jag inte sett. (Han gick bort dagen då jag skriver detta).
  Ellis Fielding (Dan Aykroyd) är en pedantisk polis av Sherlock Holmes-modell, som varit inlagd för schizofreni, men som nu bedöms vara tillräckligt frisk för att kunna arbeta igen. Han paras ihop med en polis som är hans totala motsats (surprise!), den kaxiga MacArthur Stern (Gene Hackman) som tar dagen som den kommer och bor i sin bil full av kartonger.
  Fallet de ställs inför är lite kul ändå. Någon har hittat en porrfilm med Hitler och Eva Braun, och nu jagas han av såväl nazister, israeliska Mossad (som vill använda den i krigsföring mot nazister) och mordiska representanter för porrbranschen.
  Jag måste säga att denna var otroligt mycket bättre än jag trodde. Till en början ser den ju rätt dålig (eller i alla fall billig) ut, lågt betyg på IMDB och sen har Dan Aykroyd nämnt sin medverkan som pinsam i nåt sammanhang. Kanske spelar just mina lågväntningar in, men nej, jag tycker verkligen den här var bra. Bitvis jättebra.
  Både Hackman och Aykroyd är perfekta i sina roller. Aykroyd faktiskt ovanligt bra till och med, kanske för att hans karaktär är lite mer nedtonad än man är van vid. Men det är ett roligt manus, bra replikskiften och den här märkliga storyn med Hitler-filmerna blir aldrig slapstick utan mer en lite bisarr och fnissig underton.
  För att återknyta till det jag skrev först, om actionkomediers åldrande, så är det en intressant tanke hur den här filmen verkligen är noll politisk, men idag skulle den uppfattas som en politisk kommentar.
  Är glad att jag såg den här filmen idag. Han var rolig också, Gene Hackman.

Farligt Minne

Farligt Minne
Child in the Night
1990
Bolag: Egmont

  Nu suger det i tvfilmstarmen igen! Den här filmen minns jag från när jag jobbade i videobutik i början av 90-talet och en av tjejerna som jobbade där rekommenderade den ständigt till folk. Såg den då och var väl inte så imponerad. Men en whodunit där man inte minns vem det var kan man ju alltid se om.
  8-åriga Luke (Elijah Wood) ser sin pappa bli mördad av en man i regnkappa med fiskekrok och blir traumatiserad. Barnpsykologen Dr Hollis (Jobeth Williams) blir inkallad i krissituationen men blir personen han anförtror sig till snarare än familjen.
  Snutiga snuten T. Bass (Tom Skerritt) blir den som ska lösa mordgåtan om vem som mördaden pappan. För att kunna nå mordets enda vittne, pojken, så måste han gå via Dr Hollis. Och vet ni vad, de är väldigt omaka! Och vet ni va sen då? De får ihop det.
  Skolboksthriller som jag har lite svårt att varför Madde på videobutiken rekommenderade så varmt, men såhär i efterhand så går den ju ner som nostalgiskt mys ändå. Tom Skerritt samtida med Picket Fences. Det känns alltid bra.
  Filmen har två ben, kan man säga, dels är det ju nån slags psykologiskt drama med traumatiserade Luke. Den biten biter sig inte fast hos mig i alla fall. Däremot gillar jag deckarbiten, som verkligen är på Cluedo-nivå med en massa supertydliga karaktärer som alla kan vara mördaren.

En Främling Mitt Ibland Oss

En Främling Mitt Ibland Oss
A Stranger Among Us
1992
Bolag: Egmont

  Jag har talat mig varm om thrillervågen i det tidiga 90-talet många gånger. Kanske till och med frågat om det ens finns nån dålig thriller från de här extremt starka åren? Det här var en tråkig jävel faktiskt.

  Melanie Griffith spelar Emily, en tuff New York-snut som sätts att undersöka fallet med en försvunnen man i en ortodox judisk församling som inte har mycket till övers för världen utanför. Det visar sig ganska snart att mannen har blivit mördad, troligen av någon i församlingen.
  För att kunna undersöka mordet går rabbin med på att låta henne gå undercover som ortodox jude och bli en del av familjen. Till en början har hon svårt att acceptera deras strikta levnadssätt men efter ett tag börjar hon förstå tjusningen med ett lugnt och fromt liv under religionens strikta regler.
  Även om den här filmen marknadsförs som en thriller (med När Lammen Tystnar-layout och allt) så är det mer ett märkligt drama som jag inte riktigt förstår poängen med. Det finns en liten whodunit-historia i botten men mest består filmen av långa scener med judiska ritualer och långa segment där Emily försöker lära sig olika sysslor. Sedan förstår jag inte riktigt varför hela filmen är så brun. Visst, inredningen är församlingshuset är ju brun, men det är som att det ligger ett brunt filter på hela filmen, ungefär som när man gör en scen som ska visa att det var för länge sen. Man blir lite trött i huvudet efter ett tag.
  Kanske missar jag nån intressant take med det religiösa här, men jag ser tyvärr bara ett riktigt segt polisdrama.

Sommardåd

Sommardåd
Apt Pupil
1998
Bolag: Egmont

  En Stephen Kingare jag aldrig sett innan. Det kom ju ett gäng där mot slutet av 90-talet också, de flesta tv-filmer, men detta var ju faktiskt en riktig biofilm.
  Todd Bowden (Brad Renfro) är en skötsam highschoolstudent med ett extra intresse för andra världskriget. Han lyckas leta reda på att hans granne, den tystlåtne och enstöriga grannen Arthur Denken (Ian McKellen) i själva verket var naziofficer som jagats av rättvisan i decennier.
  Han konfronterar den motsträviga Arthur och utpressar att ange honom om han inte berättar i detalj om sina upplevelser under kriget. Det får Arthur att mer och mer komma tillbaka i gamla tankebanor och samtidigt blir Todd så uppslukad av ämnet att han slutar umgås med folk och missköter skolan.
  Deras märkliga relation fördjupas och Arthur börjar inkräkta i Todds liv. Bland annat anger han sig vara Todds farfar och dyker upp hos skolvägledaren Mr French (spelad av David Schwimmer i Borat-mustasch!!).
  Såna här film kan ju vara läskiga utan att vara våldsamma helt klart, men den här historien griper aldrig tag om mig riktigt. Rätt goda förutsättningar ändå. Detta var Bryan Singers efterlängtade uppföljare till Usual Suspects, Brad Renfro (RIP) var lite wonderchild sedan Klienten, och Ian McKellen är ju alltid kvalitet liksom. Ingen av dem gör ett direkt dåligt jobb, men känslan av ganska oförarglig tv-film vilar ändå över hela filmen. Ingen riktig edge. Eller så missar jag nåt.

Brottsplats Beverly Hills

Brottsplats Beverly Hills
Taking of Beverly Hills
1991
Bolag: Egmont

  Jag jobbade i en videobutik i början av 90-talet, och minns hur framför allt de mindre videobolagen var som besatta att hitta "90-talets nya actionhjälte". En av dem hette Ken Wahl och var känd från polisserien Wiseguy.
  Här spelar en berömd fotbollsspelare som heter Boomer (haha!) och när filmen börjar befinner han sig på en välgörenhetstillställning med andra rika i Beverly Hills, inklusive borgmästaren och politiker. Plötsligt kommer välter en stor tankbil i närheten. Man slår fast att utsläppet är giftigt och att stadens invånare måste slussas iväg i bussar till ett köpcentrum en bit bort. Samtidigt invaderar polis och militär staden för att göra sitt jobb.
  Men här kommer twisten: det är inte poliser som kommer utan en mobb av avstängda poliser som iscensatt det ofarliga utsläppet för att kunna plundra Hollywood på rikedom medan husägarna är borta.
  Vad de inte vet är att Boomer låg i badet när det hände och missade att bli bortskjutsad. Nu står han istället ensam mot en armé av beväpnade skurkar för att kunna ta sig ut och berätta för världen.
  Det finns två delar av den här filmen kan man säga. Dels har vi ren action. Det skjuts, det sprängs, det körs bil. Sedan har vi också thrillermomentet som till största delen sker på utsidan där invånarna är evakuerade. Där det fattas misstankar, där det kommer fram att vissa av stans höjdare är införstådda med vad som händer där inne. Den biten gillar jag. Den känns som kvalitetsaction a la Die Hard, på nåt vis.
  Manusmässigt tycker jag lätt att den här filmen skulle kunna vara en Arnold/Stallone/Willis-film egentligen. Handlingen har ett blockbuster-skimmer. Skulle inte säga att detta är nån c-action, direkt, men det är ju inte Tony Scott direkt.

Mannen i Huset Bredvid

Mannen i Huset Bredvid
The Neighbor
1993
Bolag: Egmont

  Förr kunde drömmen vara att hitta en slasher från typ 1981 jag inte sett innan. En nåbar dröm oftast. Det fanns alltid en till. Den drömmen har med åldern blivit thrillers från typ 1992. Helt ofattbart vilka mängder bra thrillers som gjordes i de här tidiga 90-talsåren. Under så kort tid också. Känns som att varenda lövfylld villagata upstate New York måste haft en thrillerinspelning hösten 1992.
  Här är ännu en!
  Mary (Linda Kozlowski) och John (Ron Lea) letar på måfå efter ett hus i pittoreska småstäder i (typ) Maine. De stannar vid ett förfallet men vackert hus och träffar den trevlige Dr Myron Hatch (Rod Steiger) som visar sig bo i grannhuset men även äga detta hus, och han låter dem köpa det billigt.
  Mary är en kopia av Myrons mamma (som dog när han var ung) och han blir som besatt av att vara nära de nya grannarna. I början upplevs han som hjälpsam men framför allt Mary får känslan av att något är fel och börjar gräva i hans historia.
  Alltså, jag älskar ju såna här filmer. Puttriga thriller i höstmiljö där snaran sakta dras åt och thrillerbiten snarare består i vardagsspänning som i att rota i någons hus när denne kommer hem än brutala mord. Får en känsla av Stephen King-thriller, men det kanske är miljöerna som får tankarna dit. Det är New England, det är picket fences, det är lövkrattning i kofta, det är vänliga ansikten och slött tempo. Och mitt i detta vecklas en mordgåta fram.
  Detta är inte den bästa 92-thrillern. Kanske inte ens topp-10. Tror inte det. Men det är ändå 90 minuters oslagbart thrillermys.

Romeo is Bleeding

Romeo is Bleeding
Romeo is Bleeding
1993

Bolag: Egmont

  Nästan omöjligt att hitta 80-talare man inte sett från vhs-hyllorna numera, så blivit många omtittar på sistone. Vill man andas lite frisk luft får man istället kolla in 90-talare där det är gott om såna här filmer som man (väl?) aldrig sett.
  Den här är dessutom regisserad av Peter Medak som gjort en av mina all-time favoriter, The Changeling (1980).
  Jack Grimaldi (Gary Oldman) är en korrupt polis som har samröre med maffian. Ett planerat gangstermord går snett och två FBI-agenter dödas, och plötsligt så pressas Jack av både polisens utredningar och maffians krav honom. De ryktas om att poliserna dödades av den ryska torpeden Mona Demarkov (Lena Olin) och nu vill maffiasidan att Jack dödar henne. Hon är dock hal och förförisk.

  Det vilar en noirig Philip Marlowe-stämning över hela filmen som jag har riktigt svårt för. Det är väl någon slags blinkning till den världen antar jag. Fattar inte riktigt i vilken tid filmen utspelar sig. De flesta karaktärerna känns som tagna ur 50-talet medan miljöerna är moderna (stilgrepp?). Lena Olins tidiga år i Hollywood präglades ju av mustiga dramer, så lite uppfriskande med en actionroll, även om hennes femme fatale här mest känns parodisk.
  Ja, vad ska man säga om denna. Känner mig inte som målgruppen. Det är voiceovers till sordintrumpeter. Njuter man av noir-pastischer så är den ett filmtips.

Striking Distance

Striking Distance
Striking Distance
1993
Bolag: Egmont

  Bruce Willis spelar Tom Hardy, en alkoholiserad men rättskipens polis som blir hatad av kåren när han tjallar på en kollega som varit övervåldsam. Det blir inte bättre av att hans pappa, som också är polis, blir dödad vid ett ingripande och Tom driver tesen att en polis har mördat honom.
  Två år senare jobbar han som sjöpolis istället. Staden skakas av en seriemördare som kallas Polish Hill Murder och dumpar sina offer i vattnet. Tom blir den som åker ut på larmen om lik i vattnet, och det visar sig att offer efter offer är kvinnor han haft en relation med.
  Det finns ju så otroligt många trötta beståndsdelar här. Alkad polis som bor på husbåt, fejder mellan italienska och irländska polissläkter, omaka par, otroligt tråkig filmtitel och annat snark. Kanske är det pga dessa ingångsvärden som jag blir otroligt glatt överraskad av denna. Visst, det är tradigt och klyschigt i många stunder, men samtidigt är jag väldigt svag för den här typen av nästan slasher-aktig polisfilm. Tycker den påminner lite om Maniac Cop vissa stunder. Även Sea of Love finns när på något hörn.
  En hyfsat snygg seriemördar/whodunit-handling och ett helt galet uppbåd av birollsansikten. Dennis Farina, John Mahoney, Brion James och Tom Atkins swischar alla förbi. Och en pre-Sex & the City-Sarah Jessica Parker som Bruce Willis kollega.

Kärlekens Pris

Kärlekens Pris
The Good Mother
1988
Bolag: Egmont

  Ibland är det här precis vad jag vill se. Ett relationsdrama från 1988 med bra skådespelare ner på minsta biroll, småsegt men välskrivet. 
  Diane Keaton spelar Anna, nyskild mamma till unga Molly. Trots att hon kommer från en rik familj så tar hon inte emot deras hjälp att klara vardagen. Hon vill vara en fri kvinna, morfar tycker hon romantiserar fattigdom. I tvättomaten träffar hon konstnären Leo (Liam Neeson) och inleder ett förhållande. En livsnjutande, spirituell man som blir väldigt populär hos dottern.
  En dag dyker hennes ex-man upp och vill ha ensam vårdnad om dottern. Hon har berättat att hon sett Leo naken när hon sovit i deras säng, och ex-mannen målar upp honom som pedofil som inte ska vara nära hans dotter.
  En vårdnadstvist börjar. Det som har hänt kan tyckas oskyldigt men hur ser en konservativ domare på spirituella män egentligen?
  Vill inte dra alltför starka paralleller till Kramer Mot Kramer egentligen, men en sak som de har gemensamt är att det är vänliga filmer. Det resoneras snarare än bråkas och det är SÅ skönt med intressanta dialoger istället för tallrikar som kastas och dörrar som smälls. Klart sevärd!

Zingo

Zingo
Zingo
1998
Bolag: Egmont

  Sist i denna Sverigevecka en lite nyare film än vad jag brukar se och framför allt skriva om här. Men nu har det ändå gått 25 år utan att jag sett den här filmen som jag fått höra då och då att jag borde se. "Skruvad svensk komedi" ändå. Jag har nog aldrig blivit positivt överraskad.
  Men så händer det.
  Björn Kjellman spelar Filip "Zingo" Singstedt, en loser och dagdrivare som dessutom dragit på sig stora skulder genom att sälja knark för fel personer. Plötsligt en dag får han en uppenbarelse att han ska sluta med allt skit och bli helt normal. Han träffar då på en ung man (Per Morberg) som drömmer om att bli hyllad filmregissör men som försörjer sig på att göra porrfilm.
  Zingo får då en idé att axla rollen som filmproducent och låta spela in den unge mannens mästerverk. Han övertalar sina bångstyriga vänner att vara med i filmen och råkar på en gammal Bergman-skådis på gatan (Thomas Hellberg) som även han hoppar på projektet i hopp om att få liv i slumrande karriär.
  Kameror har man lånat av porrfilmsbolaget, i löfte om att leverera en porrfilm, så Zingo måste nu få ihop både ett Guldbagge-drama och en porrfilm för att alla ska bli nöjda.
  Det går naturligtvis fel allting, men det är inte det som är det roliga här. Det roliga är själva stämningen. Thomas Hellberg har en otrolig tajming som den välvillige föredettingen, och är rolig långt över förväntningar. Men hela filmen skruvad på precis rätt sätt (enligt min smakskala).
  Det enda som skaver lite är att man verkligen känner att de försökt göra en kultfilm.

Wolf

Wolf
Wolf
1994
Bolag: Egmont

  Det tillhör inte vanligheterna att filmer jag skriver om här är så unga som från 1994, men även de filmer som jag kallar nya börjar ju bli 30 år så sakteliga. Den här såg jag då, och minns som bra. Det är dock enda minnet så en omtitt kändes värd.
  Jack Nicholson spelar Will Randall en framgångsrik men butter bokförläggare som är på väg att bli omsprungen av sin unga, pigga kollega Stewart (James Spader). En sen kväll råkade han köra på en varg i skogen och blir biten när han försöker fösa bort den från vägbanan.
  Från den dagen börjar han få fler och fler vargegenskaper. Till en början positiva saker som bättre hörsel och bättre luktsinne. Det är på grund av sin nya hörsel han råkar höra att Stewart är på väg att få hans jobb och har en affär med hans fru.
  Där önskar jag filmen hade stannat kvar. Så långt är den intressant och spännande. När Will sedan utvecklar mest bestialiska egenskaper blir filmen som vilken varulvsfilm som helst.
  Men fram tills dess så har jag stor behållning av den här filmen faktiskt. Det är nåt visst med kvalitetsfilm ändå. Supercastad långt ner i minsta biroll. Bland annat flashar Prunella Scales från Pang i Bygget förbi som besvärlig, brittisk författare.

Cocktail

Cocktail
Cocktail
1988
Bolag: Egmont

  Av alla 80-talets utpräglade soundtrack-filmer är Cocktail den jag har klart minst minnen av. Minns att Tom Cruise är bartender, typ. Spoiler på omslaget. Visar sig att jag mindes rätt, och att det inte fanns speciellt mycket mer att veta heller.
  Tom Cruise spelar Brian Flanagan, en ung drömmare från landet som beger sig till New York för att bli nåt. Efter att alla arbetsgivare efterfrågar erfarenhet så tvingas han ta ett enkelt jobb i väntan på drömjobbet. Så långt 100% Nyckeln till Framgång. Istället hamnar han bakom en bardisk med sköne Doug (Bryan Brown). Det börjar virrigt men snart blir han varm i kläderna och blir den nya stjärnbartendern alla pratar om.
  Sedan flyttar han till Jamaica. Träffar en tjej (Elisabeth Shue) och blir älskare till en rik kvinna (Lisa Banes, RIP). Lite sånt. Men annars händer väl inget särskild mer än att soundtracket avverkas till lite olika dag-på-stan-scener.
  Jag får en känsla av att det man haft klart för sig är att Tom Cruise ska spela bartender. Lite hett. Sedan kommer vi alltid på nåt. Extra kul då att den här filmen faktiskt är baserad på en BOK? Otroligt nyfiken på hur själva viben av den här filmen (vilket ju är hela grejen) ter sig i skriven form.

Cohen & Tate

Cohen & Tate
Cohen & Tate
1988
Bolag: Egmont

  Man blir glad ändå när något är helt annat (och bättre) än vad man trott. Den här filmen har jag skjutit upp ett bra tag att se. En mörk road movie om två yrkesmördare som dessutom är omaka. 
  Nioåriga Travis (Harley Cross) bor på hemlig ort med sin familj sedan han blivit vittne till ett mord som begåtts av maffian. En dag hittas familjen av yrkesmördarna Cohen (Roy Scheider) och Tate (Adam Baldwin) som skjuter föräldrarna och tar med sig Travis på en lång resa för att överlämna honom till maffian. Cohen är den tysta, ärliga och korrekta med Tate är oberäknelig och galen.
  Kan bli ungefär hur tråkigt som helst, i min bok.
  Men här finns en helt annan känsla än jag förväntade mig. Här finns liksom en grundspänning från första till sista scenen på något vis. Tror det har mycket med musiken och scenografin att göra. Det ligger spänningsmusik även när det inte är spännande, och sedan är det ju något visst med en hel film som utspelar sig i en bil på natten. En 70-talig neonoir-nerv som är svårt att riktigt sätta fingret på. En ständig känsla av "vad fan ska hända nu då".
  Vilket drama, alltså!

Inget Att Förlora

Inget Att Förlora
I'll Do Anything
1994
Bolag: Egmont

  En hjärtlig komedi var ett tag sedan jag såg. Vänder mig till ett proffs på området, James L Brooks. Han har gjort några av mina favoriter i genren, Broadcast News och Ömhetsbevis. Tyvärr så finns det arm av den här genren som jag har väldigt svårt för, och här hade vi visst en sån film. Påtvingade föräldrar-komedier. Det var ju störigt nog även John Hughes andra genre, vet inte varför han höll på med den där skiten.
  Jaja, Nick Nolte spelar Matt Hobbs, en struggling actor som saknar det där extra självförtroendet för att lyckas i en hårda filmbranschen. När han en dag står på randen till ett genombrott får han överta vårdnaden av sin sjuåriga dotter som han tappat kontakten med.
  Och ni fattar grejen. Han är egocentrisk, hon är krävande men charmig. Tror ni de finner varandra?
  Ja, den här filmen har ju i princip allt om väntas av en komedi om ett motvilligt föräldraskap. Inga roliga scener, vad jag minns. Däremot är filmen mer uthärdlig i delen som handlar om Matts väg i filmbranschen. Men det finns nåt lite självgott med skådisar som ska spela skådisar. Som om att det skulle vara en extra utmaning eller nåt. Här är det gott om metareferenser. Lite märkligt på något vis när man liksom rör sig i den vanliga filmbranschen, namedroppar riktiga skådisar, några flashar förbi i cameos dessutom, samtidigt som då Nick Nolte är den här Matt Hobbs. Kanske ska vara lite kul, jag vet inte, men blir mest konstigt.
  Finns här då nåt som rör om lite i grytan? Nä, det skulle jag inte säga. En präktig men förvisso trevlig eftermiddagskomedi där Nick Nolte ska vara den ärliga kraften i en förljugen filmbransch. Tyvärr är han mest tråkig.

Utan Samvete

Utan Samvete
Little Sweetheart
1989
Bolag: Egmont

  Ännu en film jag har starka minnen av från videokatalogerna man bläddrade sönder i tonåren. Såg cool ut, men hittade den aldrig i butik. Ikväll har den fått snurra i videospelaren.
  Thelma är en gränslös och manipulativ nioåring som blir kompis med nyinflyttade och jämnåriga Elizabeth i en amerikansk kustort. I en stuga vid stranden flyttar Robert (John Hurt) och Dotty (Karen Young) in. De små tjejerna börjar hänga vid deras hur och får reda på att de är efterlysta av polisen. Lite på skoj skickar de ett utpressningsbrev och får stärkt självförtroende när de faktiskt får pengarna de frågar efter, och fortsätter med större och värre krav.
  Onda och samvetslösa barn är en kär videogenre. Detta är ju en sådan film i teorin men i praktiken snarare ett puttrigt sommarmysterium snarare än Abel Ferrara-hämndrullen som kanske omslaget ger sken av.
  Även om händelseutvecklingen är ganska brutal är vi närmare Kullamannen än Bloody Birthday, om man säger så. Den enda sätt Bloody Birthday gör sig påmind på är väl att barnskådisarna spelar över en del.
  En Noir-Kullamannen med en liten twist på slutet. Inte så dum.

Han Är Min Bästa Väninna

Han Är Min Bästa Väninna
Little Sister
1992
Bolag: Egmont

  En kroppsbytarfilm. Finns det något mer lättkollat? Rensar man bara huvudet på alla krav på originalitet så är det top entertainment ändå.
  Jonathan Silverman spelar Bobby, en ung kille som tvingats av sin pappa att läsa på universitet. Väl där vill han väljas in i rätt brödskaskap och får som inträdesprov att stjäla en tavla från tjejerna hus. Efter några fruktlösa försök så klär han ut sig till en Roberta och lyckas komma in som elev bland tjejerna.
  Där inne blir han populär och dessutom kompis med sin crush Diana (Alyssa Milano) och så börjar så klart det klassiska dubbelspelet där han ska vara Bobby och Roberta samtidigt med förväntade förvecklingar.
  Den här lilla eftersläntraren från 1992 är nästan som ett medley av Tootsie, Soul Man och He's My Girl och dess agendor. Speciellt många skratt blir det inte här, inga djupare insikter heller, men det finns ändå något grundtryggt i en film som denna.
  80-talscharm i 90-talskostym. Otroligt lättkollat.