Eldfödd

Eldfödd
Firestarter
1983
Bolag: Sandrews

  Ibland blir man sugen på en Stephen King. Finns många att välja på inom 80-90-talsspannet, och alltid är det väl nån man typ glömt hur den var. Eldfödd såg jag nån gång på 80-talet men tyckte mjae. Det ska sägas att mina sågningar på den här tiden kunde vara baserade på uteblivet bodycount. Är jag en bättre person att betygsätta den idag?
  Andrew (David Keith) och Vicky (Heather Locklear) är med i ett medicinskt experiment som slutar i katastrof. Åtta av tio deltagare tar livet av sig och de andra två är Andrew och Vicky som gifter sig och får en dotter.
  Men allt står inte rätt tid med dem heller. De kan höras varandras tankar och få saker att hända med tankekraft. Mest exceptionell är dock deras dotter, Charlie (Drew Barrymore) som kan skapa extrem värme och starta eldar med tankens kraft.
  Experimentet gjordes av företaget The Shop, och när de får nys om familjens förmågor söker de upp dem för att döda dem. De lyckas bara döda mamma Vicky och plötsligt är Charlie på flykt med pappa Andrew.
  Första halvan av filmen är som en febrig road movie. Jättespeciell stämning (mycket pga Tangerine Dreams filmmusik) och nästan en panikslagen klaustrofobi när agenter finns överallt och man aldrig vet vem som går att lita på.
  Sedan blir de då tagna, separerade och inlåsta i The Shops högkvarter. Charlie får en vän i städaren John (George C Scott) som i själva verket är en av projektets ledare som den vägen försöker få henne samarbetsvillig. Jag gillar den delen av filmen också, men jämfört med den strålande första halvan så känns det som att den tappar fart och engagemang på nåt vis.
  Kan förstå att den inte gick hem hundraprocentigt i gillestugan när man var 13, men idag tycker jag ändå den håller hyftat. Om inte annat för en väldigt lyckad stämning.