Rolling Thunder

Rolling Thunder
Rolling Thunder
1977
Bolag: Walthers

  När Majoren Charlie Rane (William Devane) kommer hem efter att ha suttit många år inspärrad i ett vietnamesiskt tortyrfängelse är inget sig likt. Frun har gift om sig med en man som sonen kallar pappa. Men om det är något Charlie lärt sig i fängelset så är det uthållighet.
  Han bemöter den nya mannen med respekt, önskar sin fru allt gott och försöker lära känna sin son. Men eländet slutar inte där. En dag bryter sig ett gäng mexikanska rånare in i deras hus. Charlie överlever men frun och sonen blir brutalt dödade.
  Den fåordige Charlie verkar acceptera sitt öde, men plötsligt en dag tar han med sig sin nya vän Linda för att åka till Mexico och hitta banditerna.
  Jag hade förväntat mig en vigilante-rulle, jag hade förväntat mig exploitation, men fick istället en riktigt fin neo-noir thriller. Själva uppgörelsen (dvs våldet) kommer först i filmens slutscener, men innan dess pågår ett i alla fall bitvis intressant psykologiskt drama där Linda försöker komma Charlie inpå livet. Att hjälpa honom, försöka förstå honom. I filmen som helhet har hon många fler repliker än honom, men det är ändå hans tystnad som spelar huvudrollen på nåt vis. Hans sätt att bita ihop och visa andra kinden till, samtidigt som man väntar på att han ska explodera.
  Sedan är ju den här 70-talsmiljön också mysig. Road movie-känslan. Det finns helt klart neo-noir-dramer som bättre, mer intressanta och mer välspelade än Rolling Thunder, men blev ändå positivt överraskad.

Jakten På Ökenguldet

Jakten På Ökenguldet
Little Treasure
1985
Bolag: Video Trade

  Margot Kidder spelar en nattklubbsdansare som åker till Mexiko för att förenas med sin far. På vägen till pappans ensliga hus i öknen träffar hon Eugene (Ted Danson) som driver en kringresande biograf i sin van. Han hjälper henne hitta till pappan (Burt Lancaster) som visar sig ligga för döden, men innan han dör hinner han berätta om hur han och några kompisar rånade en bank för många år sedan och att bytet finns nedgrävt i en spökstad nånstans i öknen
  Därav titeln "Jakten på Ökenguldet". Jag ser att biotiteln för denna tydligen var "En sista önskan", och det är väl inte lika säljande som en rafflande titel om jakten på en skatt, men det känns som ett ganska tokigt grepp att lansera denna som en äventyrfilm. Det är snarare nån slags öken-kitchen-sink-road movie som känns som nåt som Dennis Hopper kunde kasta ur sig på en onykter dag.
  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet fick man se frukten av den här typen av försök från videobolagen att sätta spekulativa titlar. Den här hade kunnat hyras av ett grabbgäng i rakt på äventyrsraffel, som kommit tillbaka dagen efter och drämt filmen i kassan.
  Men inte ens rätt betitlad så är denna något att rekommendera. Jag kan verkligen uppskatta den här typen av neonoir-road movies, men då måste man nog vara lite mer intresserad av karaktärerna.

Getaway - Rymmarna

Getaway - Rymmarna
The Getaway
1994
Bolag: SF Gul

  Alec Baldwin spelar Doc McCoy, en livsstilkriminell snygging med specialitet att göra kupper, ofta på beställning, tillsammans med frun Carol (Kim Basinger). Vid ett uppdrag i Mexico går det fel och han hamnar i mexikanskt fängelse.
  Carol vänder sig då till miljonären och skurkbossen Jack Benyon (James Woods) som fixar ut honom mot att han gör en storkupp vid en hundracebana och att de delar på pengarna.
  Kuppen är spektakulär och välplanerad, men går ändå fel när de inblandade förråder varandra och har egna agendor. Till slut står Doc och Carol ensamma med pengarna, är jagade av diverse skurkgäng och dessutom blir Doc efterlyst av polisen.
  Detta är då en remake av en film med samma namn från 1972 med Steve McQueen i huvudrollen. Den har jag inte sett (kanske borde) men jag kan ändå känna hur dess ande vilar över den här filmen också. Trots allt så såg samhället ganska mycket likadant ut 1972 och 1994, går man dessutom ut på landsbygden så är det väl knappt nån skillnad alls.
  Det som har hänt under de där 20 åren däremot är ju den filmiska utvecklingen, och den uppskattar jag mycket. Visst kan det vara fräsigt med gammalt pangpang, men här har vi en klassisk road movie med heist-tema fast i en 90-talig blockbusterkostym som jag tycker fungerar utmärkt.
  Det är snabbt, ganska spännande med inte helt förutsägbara vändningar. Över förväntan!

Jagad

Jagad!
Running Scared
1980
Bolag: MDC

  Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
  När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
  Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
  Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.

One False Move

One False Move
One False Move
1991
Bolag: Filmkompaniet

  I ett hus i Los Angeles mördas några festande ungdomar av en trio banditer på jakt efter knark och pengar. På en videoinspelning från festen hörs en i gänget säga att de ska till Star City, en håla i Arkansas, så LA-polisen kontakter småstadspolisen Dale (Bill Paxton) för att säga att de skickar ut ett par män dit.
  Dale är en energisk och gladlynt man som känner sig hedrad att få finbesök från L.A, medan de ditskickade poliserna så klart är lite mer allvarliga och skeptiska. Samtidigt som de försöker få till ett samarbete är gangstertrion på väg, nu efterlysta i tidningen med bild, vilket gör att de fortsätter döda folk som känner igen dem på vägen.
  Lite två filmer i en här. Å ena sidan ett drama i ett sömnig ökenstad, å andra sidan en ursinnig och opålitlig road movie. Till en början gäspar jag lite åt alla klyschor. Snutgnabbet, glesbygdsschablonerna, slidegitarren. Men sedan växer filmen mer och mer, och till sitter man faktiskt som klistrad kring den här historien. Enormt stark och dramatisk sista kvart, men även innan dess en stämningsfull och välregisserad neonoir-thriller. Manus av Billy Bob Thornton som spelar en av gangstrarna.

Flykt För Livet

Flykt För Livet
Run, Chrissie, Run!
1984
Bolag: HemVideo

 Eve (Carmen Duncan) lever ett välordnat villaliv utanför Sydney med sin tonårsdotter Chrissie (Annie Jones, senare känd från evighetssåpan Grannar). Vad folk inte vet är att för 20 år sedan levde hon ett farligt liv i en bankrånarliga i Västtyskland, en liga där alla greps utom hon.
  Men nu har de gamla kumpanerna kommit ut från sina fängelsestraff och lyckats spåra upp hennes nya identitet i Australien. De vet nämligen att det är hon som har de många miljoner som aldrig blev hittade då.
  Hals över huvud flyr hon och Chrissie ut i den australiska vildmarken för att komma undan de farliga, forna kumpanerna.
  Ja, denna var ju inte så upphetsande direkt, men ändå så älskar jag att se sånt här. Obskyra mainstreamfilmer från 80-talet som jag aldrig hört talas om tidigare. I detta fallet är väl den största anledning att det är en australiensisk film, detta parallella filmuniversum.
  En roadmovie gjord för tv, vilket väl förklarar att den är ganska snäll ändå. Filmen andra halva har mer lite exploitation/home invasion-känsla, men utan våld så blir det ju mer Mästerdetektiven Blomkvist än Death Weekend, så att säga.
  Men trots en lite småtråkig film är jag ändå nöjd. Det är något alldeles visst med att ramla över den här typen av film.

På Fri Fot

På Fri Fot
Three For the Road
1987
Bolag: Jaguar Films

  En ungdomlig road movie i 80-talsskrud. Det hör väl varma sommardagar till? Detta är dessutom den enda 80-talsfilmen i Kerri Greens ganska skrala filmografi som jag aldrig sett.
  Hon spelar Robin, en bångstyrig dotter till en senator som ska skickas på ungdomsvård på grund av sitt beteende. Han ber den unga strebern Paul (Charlie Sheen) att köra henne dit, och som tack ska han hjälpa honom med karriären när han kommer tillbaka. Med på resan följer också Pauls rumskamrat T.S (Alan Ruck) som mest av allt bara vill hitta en tjej med bra litteratursmak.
  Resan går snett direkt. Robin rymmer, bilar går sönder, man hamnar i händerna på skumma rånare, man råkar få en Porsche och annat som normalvis händer i den här typen av filmer.
  Jag var förberedd på en rätt dålig film. Läst lite recensioner, sett varningar. Men med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad. Visst, det är ju inget djuplodande drama direkt, men som lättviktig ungdomsaction så tycker jag ändå den håller bra fart, är lite charmig och lagom rolig. 
  Jag blir också glad av att den faktiskt ibland tonar ner sig och får en allvarligare vid några tillfällen. Just växlingen mellan fartfyllt och coming-of-age ger lite John Hughes-vibbar tycker jag. Fast ja, kanske inte riktigt i samma division.
  Men ändå en glad överraskning.

Eldfödd

Eldfödd
Firestarter
1983
Bolag: Sandrews

  Ibland blir man sugen på en Stephen King. Finns många att välja på inom 80-90-talsspannet, och alltid är det väl nån man typ glömt hur den var. Eldfödd såg jag nån gång på 80-talet men tyckte mjae. Det ska sägas att mina sågningar på den här tiden kunde vara baserade på uteblivet bodycount. Är jag en bättre person att betygsätta den idag?
  Andrew (David Keith) och Vicky (Heather Locklear) är med i ett medicinskt experiment som slutar i katastrof. Åtta av tio deltagare tar livet av sig och de andra två är Andrew och Vicky som gifter sig och får en dotter.
  Men allt står inte rätt tid med dem heller. De kan höras varandras tankar och få saker att hända med tankekraft. Mest exceptionell är dock deras dotter, Charlie (Drew Barrymore) som kan skapa extrem värme och starta eldar med tankens kraft.
  Experimentet gjordes av företaget The Shop, och när de får nys om familjens förmågor söker de upp dem för att döda dem. De lyckas bara döda mamma Vicky och plötsligt är Charlie på flykt med pappa Andrew.
  Första halvan av filmen är som en febrig road movie. Jättespeciell stämning (mycket pga Tangerine Dreams filmmusik) och nästan en panikslagen klaustrofobi när agenter finns överallt och man aldrig vet vem som går att lita på.
  Sedan blir de då tagna, separerade och inlåsta i The Shops högkvarter. Charlie får en vän i städaren John (George C Scott) som i själva verket är en av projektets ledare som den vägen försöker få henne samarbetsvillig. Jag gillar den delen av filmen också, men jämfört med den strålande första halvan så känns det som att den tappar fart och engagemang på nåt vis.
  Kan förstå att den inte gick hem hundraprocentigt i gillestugan när man var 13, men idag tycker jag ändå den håller hyftat. Om inte annat för en väldigt lyckad stämning.

Who's That Girl

Who's That Girl
Who's That Girl
1987
Bolag: Warner Home Video

  Det är alltid svårt att sortera minnen kring filmer som är mer kända för sitt soundtrack än som film. Och det gäller väl samtliga Madonna-filmer, skulle jag tro. Har man sett denna, eller är det musikvideorna man minns?
  Madonna spelar här Nikki Finn, en småtjuv som suttit i fängelse i fyra år för ett mord som hon inte har begått. Loudon Trott (Griffin Dunne) är en fyrkantig advokat som precis ska gifta in sig i den förmögna släkten Worthington, men dagen innan bröllop så ber kommande svärfar, patriarken Sam, honom att fånga upp Nikki när hon kommer ut från fängelse och eskortera henne ut ur New York.
  Det blir naturligtvis komplikationer av det. Nikki och Loudon är från två olika världar. Nikki är yvig och oberäknelig och måste hela tiden  tyglas av den stiffe Loudon. Dessutom har de poliser och gamla skurkkumpaner efter sig.
  Nä, jag har nog inte sett den här tidigare. Baserat på att nog ändå hade gillat den som 13-åring när den kom. Just den här typen av lite skruvade actionkomedier där det händer saker hela tiden brukade gå hem i gillestugan när det begav sig. Med vuxna ögon så blir man väl mätt fortare, men det är ändå bra 80-talsfart och lite New York 1987 har man inte dött av.
  Det jag tyvärr blir trött på först av allt är Madonnas karaktär. Fattar ju grejen, hon ska vara nån slags new yorksk Cyndi Lauper-figur som inte bryr sig om vad folk tycker bla bla, men det budskapet går ju fram under förtexterna och sedan bankas det in i scen efter scen.

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig
Best Friends
1982
Bolag: Warner Home Video

  Paula (Goldie Hawn) och Richard (Burt Reynolds) är ett ovanligt Hollywood-par. De har nämligen ett i det närmaste perfekt förhållande. De bor ihop, skriver filmmanus, bråkar aldrig. En dag föreslår Richard att de borde gifta sig, och efter viss tvekan går Paula med på det och de skrider till verket i hemlighet.
  Nu är de dock hög tid att göra något de aldrig gjort tidigare. De ska besöka varandras familjer! Plötsligt hamnar de utanför den harmoniska Hollywood-bubblan och ser sidor av varandra de aldrig sett eller anat tidigare.
  En 70-talsfilm i 80-talskläder, kan man säga. I sina sämsta stunder en familjefars, i sina bästa stunder ett dialogdrivet relationsdrama med lite humorknorr. Goldie Hawn gör sin grej. whimsical. Gråter och skrattar i samma mening. Burt Reynolds ska vara den resonabla och den rollen gör han ju bra. Han hade en mysig period här, tycker jag. Spelade oftare tafatta män än actionsnyggingar.
  Filmen för lite tankarna till Paul Mazurskys 70-talssvit av såna här snackiga komedier som var lite Woody Allen light, på nåt vis. Barry Levinson har skrivit manus förresten. Han var i form här. Den här skrev han samma år som Fiket och Tootsie. I den skaran ter den sig lite blek, kanske, men ändå 100 lättsamma minuter.

Legenden om Billie Jean

Legend of Billie Jean
Legend of Billie Jean
1985
Bolag: Video Trade

  Detta är en så kallad soundtrack-film för mig. Minns soundtracket och Pat Benatars ledmotiv "Invincible" bättre än filmen, även fast jag såg den under videons storhetstid. Den typen av filmer är bra omtittsfilmer, ofta tyvärr med en svag eftersmak av besvikelse. Här är det precis tvärtom.
  Billie Jean (Helen Slater) lever under enkla förhållanden på den amerikanska vischan. När brorsan Binx (Christian Slater) får sin scooter förstörd av en jock så söker Billie Jean upp familjen för att få ersättning. När pappan istället försöker våldta henne råkar ett skott gå av från en pistol och kompisgänget från trailerparken ger sig ut på jakt från polisen.
  Pappan överdriver dådet och ungdomarna målas ut som livsfarliga och jagas av såväl polis som allmänhet. Men samtidigt så väcker de också sympati hos ungdomar, och Billie Jean blir snart nån slags neopunk-hjälte med fans som är villiga att hjälpa kompisgänget undan polisen.
  Såna här "ungdomar på glid"-filmer är ingen favoritgenre hos mig, men här lyckas man verkligen fånga även mig. Det är snabbt, det är variationsrikt, det är 80-taligt med soundtrack som ständigt pumpar MTV-rock. Det är också sympatiskt. Det är inga överdrivna galna snutar utan en ganska normal och nyansrik polis (Peter Coyote) som är efter dem, även han med vissa sympatier för Billie Jean och hennes gärningar.
  Kul förresten att filmens syskonduo spelas av Helen Slater och en 16-årig Christian Slater, vilket fick mig att kolla upp de var syskon i verkliga livet (något som verkligen missat isåfall) men de är tydligen inte ens släkt. De är bra i alla fall. Väcker, som sagt, sympatier.
  Roligt att det fanns en riktig 80-talsrökare man inte sett (i alla fall inte i modern tid).

Midnight Run

Midnight Run
Midnight Run
1988
Bolag: Esselte Video

  Alltid vanskligt att se om filmer man har goda nostalgiska minnen till. Denna minns jag ju som 5/5. Har sett om den någon gång under 90-talet och tyckte om den då också, men med åren blir jag lite rädd att göra upp med de där perfekta videominnena. Men ikväll tog nyfikenheten över: Midnight Run åkte på!
  Robert DeNiro spelar Jack, en prisjägare som utlovas en hög belöning för att hämta Duke (Charles Grodin), en torr revisor som ska ha svindlat en känd maffiaboss på pengar. Han är dock inte den enda som är ute efter Duke, även maffian så klart, men också ytterligare en prisjägare (John Ashton) och FBI med agent Mosely (Yaphet Kotto) i spetsen.
  Klassiskt upplägg för en actionkomedi, det finns säkert filmer med exakt samma handling till och med, så varför föll jag då så hårt för just denna i min ungdom? Det är lätt att förstå. Dels är den ju ett klassiskt matinée-äventyr med stor variation på miljöer och bra tempo rakt genom. Sedan är den ju castad med stark fingertoppskänsla. DeNiro och Grodin är så otroligt bra och fina i huvudrollerna, framför allt så är ju Charles Grodin en lysande komiker. Det glömmer jag ibland.
  Men filmen har också vett att växla tempo ibland. Det är inte action och jakt non-stop, utan ibland dras tempot ner och filmen blir lite mjukare, och det finns en liten känsla av John Hughes i de scenerna. Han kunde ju som ingen annan slänga en rörande dramascen mitt i en actionfars, och det gör man här också. Scenen där DeNiro får träffa sin dotter efter nio år gör gott bland biljakter och mafiosos.
  Det enda som egentligen inte är lika starkt som jag minns det är väl actionscenerna. Minns ju dem som hisnande, men det är 35 år sedan och mycket har hänt. Men föredrar dem ändå fram dagens CGI-fester.
  Kort sagt: Midnight Run är i god form 2024!

Death Valley

Death Valley
Death Valley
1982
Bolag: Esselte

  Billy (Peter Billingsley) är en ung pojke som lever med skilda föräldrar i New York. Mamman (Catherine Hicks) har träffat en ny man i Kalifornien och Billy följer motvilligt med dit för ett besök i Death Valley. I en stad de passerar härjar en seriemördare och Billy råkar hitta ett halsband som tillhör mördaren på en av mordplatserna. Detta får mördaren reda på och börjar jaga Billy och hans familj på deras resa.
  Får sån extremt mysig känsla i filmens intro. Billy går på New Yorks gata med sin pappa, 1982, höst i luften. Men sedan drar de ut i öknen och jag tappar all kemi. Dock kommer den tillbaka ganska fort ute på vägarna. Karga ökenlandskap är verkligen ingen favoritmiljö för mig i film, men ihop med den lite märkliga filmmusiken (Dana Kaproff) så blir det faktiskt väldigt speciell stämning ändå. Gnissliga stråkar och plötsliga ljud trots att det inte händer något i bild. Det blir nåt visst. 
  Just den biten där Billy upplever att de förfölja av mördarens bil påminner en aning som Spielbergs "Duellen". Finns en del andra goda thrillerögonblick. Som när sheriffen (Wilford Brimley) besöker mördaren i hemmet. Väldigt speciell stämning.
  Men ju längre filmen går mot sitt slut, ju mer standardthriller blir det. Med mördarjakt av slashermodell. Inte dåligt, men stämningen är long gone.

Twins

Twins
Twins
1988
Bolag: Esselte Video

  I serien "klassiker jag inte minns" har turen kommit till Twins. Pappa hyrde den här när den kom. Det kändes lite udda. Dels hyrde han sällan film och när han gjorde det var det oftast med John Cleese eller nån annan britt. Actionkomedi från USA. Not so much. Men han måste väl har fått en rekommendation eller nåt. Han gillade den inte heller. Tyckte mest de gapade i mun på varandra. Då tyckte jag med det. Sedan har jag inte sett den igen.
  Förrän ikväll!
  Vet inte om jag behöver redogöra för handling men lite då. Julius och Vincent föds i ett sjukhusexperiment med hjälp av donatorer och en surrogatmamma. Julius (Arnold) växer upp isolerat på en ö och hänger sig åt böcker, bildning, är stor och stark och oförstörd av världen. Vincent (Danny) är hans motsats, en hal smågangster i storstadsmiljö.
  En klassisk byta-värld-film, helt enkelt. När Julius söker upp Vincent så dras han in i hans skurkiga vardag och tar in den med sina naiva och oerfarna personlighet. Sedan har vi en actionhistoria också, men den är inte så viktig.
  Det fina är ju samspelet. Detta var väl Arnolds första komedi, och jag vet inte om jag blandar ihop honom med hans karaktär här nu, men han är ju faktiskt bedårande. Och rolig på ett bjussigt sätt.
  Sen vet jag inte om den är sådär gapig som pappa klagade på. DeVito är ju en loudmouth, men det finns betydligt jobbigare filmer i genren. Jag tycker mest bara att den är mysig.

Something Wild

I Vildaste Laget
Something Wild
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Jag har haft soundtracket i skivsamlingen i alla år, men filmen har känts lite...jobbig på nåt vis. Dra-på-stan-film. Inte min grej. Men ikväll åkte den i spelaren till slut.
  Jeff Daniels spelar Charlie Driggs, en tillknäppt och vänlig man som precis har fått ett toppjobb som vice VD. På ett café träffar han Lulu (Melanie Griffith) som är hans totala motsats. En free spirit som gör det hon vill och säger vad hon tycker. I ett löfte om att få skjuts hem tar hon istället med Charlie på en resa ut från New York och mot obygden. Genast börjar problemen hopa sig. Lulu rånar en spritbutik och de blir jagade av polisen, tar sig till hennes mamma där Charlie blir presenterad som henne make, hamnar på en klassåterträff och sedan drar det vidare.
  Jag tycker den här filmen börjar väldigt bra. Så länge karaktärerna är tydliga kan man säga. Samspelet är toppen och Melanies roll känns lite som en flamsig/charmig Goldie Hawn-roll från hennes heydays. Jeff Daniels nervösa Charlie har många fina drag också.
  Men sen blir det liksom för mycket. Det blir svart komedi av allt, och även om sista kvarten reparerar lite så hinner jag ändå titta på klockan ett par gånger när farserna avlöser varandra.
  Filmen börjar väldigt New Yorkskt, och jag blir först lite besviken när de drar ut på landet och möter de vanliga stereotyperna av bovar och banditer i glesbygd. Men filmens hjärta stannar ändå i New York/New Jersey kan man säga. Många klassiska N.Y.-ansikten i biroller, soundtrack av John Cale och Laurie Anderson och på klassåterträffen är det The Feelies som står på scen.

Duellen

Duellen
Duel
1971
Bolag: Esselte Video

  Lite lustig ingång här. Råkade se att legendariska filmöversättaren Lars-Olov Skeppholm gick bort förra året. En film som jag med säkerhet mindes var översatt av Lars Olov på hyrvideo var av någon anledning Steven Spielbergs Duellen. Sen drog tankarna vidare att den var inte igår man såg. Frågan är om jag ens sett den i vuxen ålder. Såg den på TV som liten och minns hur jag blev helt hypnotiserad av den. Aldrig sett nåt mer spännande. Då. 
  Hög tid för omtitt, och visst mindes jag rätt. Skeppholm har textat den här filmen på originalutgåvan på Esselte Video. Inte hans svåraste jobb kanske, det är ju en ovanligt repliklös film.
  David Mann (Dennis Weaver) är en affärsman på väg med bil genom någon av USA:s ökenstater. När han kör om en tankbil reagerar föraren med att köra ifatt och försöka tränga ut honom från vägen. Ja, där har vi ju handlingen i stora drag. Den ensamma mannen i personbil mot den gigantiska tankbilen på ensliga ökenvägar. Man vet inget om vem som kör eller vad han har för syfte, men han verkar vilja döda David.
  Spielberg, som väl annars är mest känd för sina stora medel, lyckas med väldigt små medel skapa en otrolig film egentligen. Säger inte att jag tycker den är otroligt bra egentligen, men det är ju verkligen en unik film. Just det här med att skapa skräck ur en vardagssituation är ju väldigt Hitchcock-esque, och ja, hela filmen skulle kunna vara en Hitchcock-film. Inte minst regin som kör lite hans teknik med att skapa mystik ur typ ingenting.
  När jag ser den idag så imponeras jag av den. Spänningen jag kände i tv-soffan som ung känner jag inte idag, men det är nog mer för att jag själv är bortskämd än att filmen skulle ha åldrats dåligt. Det finns en skräckfylld känsla i hur den där stora tankbilen kör så vansinnigt fort som jag inte känner igen från någon annan film jag sett. Unik, som sagt.

Mardrömsflykten

Mardrömsflykten
A Killer in the Family
1983
Bolag: Warner Home Video

  En gammal based jag inte sett innan. Robert Mitchum spelar Gary Tison, en far till tre söner som fått växa upp utan sin far eftersom han suttit i fängelse. Sönerna idoliserar pappan och lever i tron att han sitter i fängelse mer eller mindre oskyldig.
  Han lyckas övertyga två av sönerna att planera en fritagning, och då hakar även den tredje och mest skötsamma på för att hålla ihop familjen. Men när de väl lyckas få ut pappan så visar han sig vara mycket mer manipulativ och brutal än de fått intrycket av när han suttit i fängelse.
  Familjen försöker ta sig till Mexico, och när de i jakten på en ny flyktbil stoppar en ung familj på semester skjuter pappan brutalt hela familj inklusive barn och en bebis.
  Först då förstår sönerna vilken galning deras pappa är, och börja inse sitt misstag.
  En sann historia är ju inte mycket att göra åt dramaturgin i, men jag kan känna annars att handlingen hade mått bra av nån lite oväntad vändning eller liknande. Istället blir det rätt basic jakt mellan tjuv och polis i öknen men det är ändå välgjort och lättkollat.
  Andra filmen i rad jag ser som har lite early-brat pack i rollistan för övrigt. Sönerna spelas av James Spader, Eric Stoltz och Lance Kerwin (från Salem's Lot!).

Dudes - Dödshäftiga Polare

Dudes - Dödshäftiga Polare
Dudes
1987
Bolag: Sandrews

  Den här filmen minns jag väl från videobutikerna hyllor men hyrde eller såg den aldrig. Tror nån trailer avskräckte mig. Idag kan jag se ett värde i att beta av den typen av filmer. Få dem ur systemet. Och det är väl ungefär så det känns så här efteråt. 
  Tre neo-punkare från New York är less på sin tillvaro och bestämma sig för att bila till Kalifornien och söka lyckan. Men i Arizona råkar de på ett gäng hillbilly-ligister som rånar och tar dem till fånga. I ett försök att fly dödar ligisterna en av punkarna, Milo (spelad av Flea från RHCP).
  De andra två (Jon Cryer och Daniel Roebuck) lyckas fly men bestämmer sig ändå för att försöka hitta gänget igen och hämnas.
  Lite samma typ av stad-möter-land som City Slickers men betydligt mer brutal och mindre lättsam. Aldrig rolig, skulle jag säga, möjligen lite flippad om man gillar sånt.

Fågelskrämman

Fågelskrämman
Scarecrow
1973
Bolag: Warner Home Video

  En film med Gene Hackman och Al Pacino som jag aldrig sett tidigare. Har inte heller lockats av den men namnen borde väl borga för någon form av kvalitet i alla fall.
  Max (Hackman) och Lion (Pacino) är två vagabonder som råkar på varandra vid en landsväg ute i ingenstans. Max har muckat från fängelse och drömmer om att hitta en plats att slå sig till ro och starta en biltvätt, medan Lion har ett tydligare mål med sin resa. Han ska leta upp och träffa sin femårige son som han aldrig sett.
  Max är råbarkad och tuff, hamnar i bråk var han än kommer, medan Lion konflikträdd och försöker ställe saker tillrätta. 
  Ja, det var väl det. Man hamnar i bråk, nåt skit händer, det löser sig, nåt nytt skit händer. Jag har verkligen inget emot road movies där det egentligen inte händer så mycket, men det beror ju helt på om man känner något för huvudpersonerna eller inte. "Alice Doesn't Live Here Anymore" eller "Sugarland Express" är liknande filmer från samma era som jag tycker mycket om. Men ingen av karaktärerna här tilltalar mig nämnvärt, och då blir det bara som en noir-Pippi på Rymmen i slutändan.

Oskyldigt Offer

Oskyldigt Offer
Easy Prey
1986
Bolag: Jaguar

  Efter att ha kört januari månad i finrummet med mestadels omtittar av bortglömda blockbusters är jag tillbaka där jag hör hemma igen: bland dammiga mainstreamfilmer från 80-talet.
  Och vad känns mer välkomnande då än lite based om "den största mördarjakten i USA:s historia"?
  Jaguar Films kunde dock ta i lite på sina videoomslag, det vet jag.
  Christopher Wilder (Gerald McRaney) är en framgångsrik affärsman som tröttnat på hur han blir ignorerad av kvinnor och ger sig ut på en mördarresa genom USA. Han utger sig för att vara modellfotograf och raggar upp unga tjejer i köpcentra som han sedan mördar och drar vidare.
  Men Tina (Shawnee Smith) reagerar inte som han förväntar sig. Hon skriker inte och gör inget motstånd. Då tappar han fokus och låter henne istället följa med honom vidare på resan för att, som han säger, döda henne senare.
  Filmen blir då en road movie där Tina först har fokus på att ta första chansen att fly, men sedan kommer närmare och närmare sin förövare som är den första person som hon upplever bett henne att berätta om sig själv.
  Största mördarjakten, ja jag vet inte. Det är ju knappast någon rysare eller ens thriller utan mer ett stabilt tv-drama som snarare fokuserar på det psykologiska mellan offer och förövare men även där så blir det ju inte speciellt djuplodande utan mer bara lite true crime comfort food, på nåt vis.
  Extremt generisk svensk titel i Oskyldigt Offer förresten. Det är faktiskt den andra based-on-a-true-story med den här svenska titeln jag ser på relativt kort tid. Och vet ni, den var också "helt okej".