Elvis! Elvis!

Elvis! Elvis!
Elvis! Elvis!
1976
Bolag: Sandrews

  Den här filmen såg jag på sportlovsbio någon gång tidigt 80-tal. Jag var absolut för liten för att förstå meningen med den, men ibland var man nöjd bara att gå på bio. Och kanske kul att se en film om nån i min egen ålder. Inser nu när jag ser om den att jag blandar ihop den med några andra liknande filmer av sin tid. Det fanns ju faktiskt en del såna här svenska filmer om "skumma ungar" med lite proggigt var-dig-själv-budskap från den här tiden. Hade minnesbilder av långa badkarsscener till exempel, men det var ju den där serien som hette "Du måste förstå att jag älskar Fantomen" kom jag på sen.
  Anyway, nu har jag tagit mig genom "Elvis! Elvis" igen i alla fall. Jag säger tagit mig genom för det är inte helt lätt att hålla ångan uppe alltså. Vi får följa Elvis Karlsson (Lele Dorazio) som bor ensam med sin mamma (Lena-Pia Bernhardsson) som ständigt är missnöjd med honom. Alltid är han i vägen. Men när han söker andra vänskaper i form av grannar, farföräldrar och en flicka i klassen, så försöker mamman ständigt vinna tillbaka honom. Ska de hitta ett sätt att mötas?
  Jag älskar Maria Gripes böcker. Tonen i dem. Hur hennes karaktärer resonerar. Här blir det dessvärre inte mycket resonerande eftersom filmen har nästan en dokumentär ton där stor del bara går ut på att Elvis vandrar omkring ensam och söker ett sammanhang. Vad han tänker på vet vi inte. Det är väl också ett stilgrepp, men jag tycker filmen vore intressantare om man hade vetat det.
  Sedan är det väl nice med det här brun-gula 70-talet som jag själv bara har fragmentariska minnen av, men som gör sig väldigt bra på bild. Speciellt då när det är filmat i verkliga miljöer, stökigt och vardagligt, och inte alls stiliserat. Men fina bilder och nostalgiska miljöer räcker inte hela vägen, och flera gånger är jag bra sugen på att spola fram lite. Det är tyvärr inget gott betyg.