Ömhetsbevis

Ömhetsbevis
Terms of Endearment
1983
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen älskade jag som ung. Yngre än att förstå den egentligen, men den hade nåt som fångade mig när jag såg den på TV i 12-årsåldern eller liknande. Länge sen jag såg den nu. Kanske dags för lite nya perspektiv.
  Emma (Debra Winger) lever i en småstad med sin neurotiska mamma Aurora (Shirley MacLaine) och försöker navigera sig in i vuxenlivet genom att lämna stan och skaffa familj med sin pojkvän, bibliotekarien Flap (Jeff Daniels).
  Sedan får man följa paret i lite olika livsskeden ända in i att det inte slutar så bra.
  Mer än så finns väl inte att säga om handlingen egentligen. En sån där film som bara pågår, ungefär som en tv-serie, där man får sina favoritkaraktärer som man får lite separationsångest från när filmen är slut.
  En av delarna går ut på att Aurora dejtar en massa mer eller mindre osympatiska män (Jack Nicholson till exempel). Den delen blir en sån där "åh nej, inte det där nu igen" för mig, men RESTEN alltså. Så otroligt fin film det är. Debra Winger och Jeff Daniels har superfin kemi, men det är ju ändå Shirley MacLaines show detta.
  Helt makalöst vad hon gör med den här rollen. Hur hon växlar mellan rolig och allvarlig. Tajmingen. Sedan hjälper manuset till. Rolig och hjärtlig dialog och så skönt att konflikterna liksom är på en lagom nivå. Detta var ett varmt återseende.

Prom Night

Prom Night
Prom Night
1980
Bolag: HemVideo

  Jag älskade slashers i tonåren. Såg alla jag kunde hitta. Ibland på femte generationens kopior med holländsk text. Klart att jag såg Prom Night. Flera gånger säkert. Minns den dock knappt. Och minns faktiskt inte vem som var mördaren. Så en omtitt med guldkant.
  Några barn leker i en övergiven byggnad, och ett av barnen ramlar ut genom ett fönster och dör i leken. Förskräckta lovar de varandra allt aldrig berätta för någon att de var orsaken till att flickan dog.
  Några år senare är barnen ungdomar redo för sin första skolbal. Men någon ringer upp dem en och en och viskar att deras tid är kommen. Vem är mördaren i den svarta masken?
  Det stora problemet jag har med den här filmen är att jag inte känner något för ungdomar. Inte för att filmer som Fredagen den 13:e eller The Burning har några djuplodande personporträtt direkt, men man får ändå sina favoriter, bryr sig mer om andra och så vidare. I Prom Night går i princip alla "övriga scener" (de som inte är slasher/mordscener) ut på att tjejerna snackar killar och förbereder sig för balen. Jag håller inte isär karaktärerna, och tappar därför intresset för vilka som är döda och lever. Man sitter mest och väntar på att masken ska åka av. Och då är det den jag gissade på efter fem minuter.
  Ett annat problem för mig är själva miljön. Man får ändå ge Prom Night att den sticker ut lite på det sättet. Där lägerrysarna hade ändlösa badscener så är det istället dans som gäller här. Ibland känner det som att man sitter och väntar en hel låt på att det ska hända nåt annat. Personligen tycker jag stämningen på ett ensligt läger i skogen är mer spännande en i stroben på ett dansgolv.
  Men visst, det är ju 1980, det är det. Det finns något så otroligt slasher-mysigt med de där joggingbyxorna som är uppdragna till armhålan och 70-talskrulliga killar. Säger inte att det kompenserar helt, men en liten bit i alla fall. En annan sak jag gillar är hur man kortklipper ungdomsscenerna med det som hände när de var barn. Inget nyskapande kanske, men det sätter en viss stämning.
  Sedan så klart kul att se Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Som pappa till den döda flickan tillika rektor på skolan.
  Ingen topp-5-slasher direkt. Men den slinker ner.

Longshot

Longshot
Longshot
1981
Bolag: HemVideo

  Paul (Leif Garrett) är en ung kille som drömmer om att satsa på en fotbollskarriär i Europa. Soccer alltså, inte amerikansk fotboll. Till det saknas pengar, så han anmäler sig till en tävling i foosball (alltså bordsfotboll) för att förhoppningsvis vinna prispengar.
  Vid sin sida har han fjortonåriga Maxine (Linda Manz) som de hittar nere i arkaden, och tillsammans går det oväntat bra för Paul och Maxine.
  Samtidigt kärar Paul ner sig i Marie (Zoë Chauveau), en fransk rikemansdotter som går emot sin familjs vilja när hon väljer att vara med Paul.
  När de alla åker till det stora mästerskapet blir det problem då varken Maxine eller Marie berättar något för sina föräldrar, så nu gäller det att hinna tävla och vinna innan familjerna och polisen hinner dit.
  Klassiskt snäll ungdomsfilm. "Följ dina drömmar". Nästan ingen friktion i hela filmen. Lite tjafs på sin höjd. Men det gör inte så mycket. Man blir glad av ungdomar 1981, så är det. Man blir även glad av att för andra gången på kort tid få höra lite skeva new wave-band underhålla på uteställena. Den här gången är det bland annat Oingo Boingo, Danny Elfmans gamla band, som står på scen.
  Leif Garrett i huvudrollen är en lite lustig figur. Han var lite heartthrob i lite samma fåra som Christopher Atkins i början av 80-talet. Sångare och skådis, men inte superbra på något av det. Väldigt söt dock. Här sjunger han några AOR-ballader i soundtracket också.
  Den här filmen skulle förvåna mig om jag skulle se om, men för stunden var den lite småmysig ändå.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

En Ny Värld

En Ny Värld
Personal Choice
1989
Bolag: Jaguar

  Ojoj, denna har stått länge i min samling. Åtminstone sedan jag bodde hemma, vilket börjar bli typ 30 år sedan nu. Köpte den ihop med en massa andra filmer när en videobutik i Falkenberg sålde ut hyrisar för 10 kr/st. Men den har förblivit osedd. Såg framför mig en "magisk" film, och såna brukar inte vara prio när jag väljer film. Men hey, Martin Sheen, Christian Slater, Robert Foxworth, Sharon Stone, F. Murray Abraham. Alla skulle väl inte säga ja till vilket skit som helst?
  Är nu mycket glad att jag såg filmen, för det var en riktigt mysig videostund. Här finns lite magiska moment i form av ett romantiserande av rymden, men annars är detta till största delar en riktigt fin coming-of-age-film där rymdtokiga tonåringen Eric (Christian Slater) blir avstängd från skolan efter att ha skjutit in en hemmagjort rymdraket och orsakat en brand.
  Han flyttar då tillfälligt till pappan, spelad av Robert Foxworth (Chase Gioberti!!), och märker till din glädje en av hans idoler, månastronauten Paul Andrews (Martin Sheen) bor i närheten. Paul är enstörig och alkoholiserad, men Eric träffar även Mara (Olivia d'Abo) som känner Paul och bygger en vänskapsbro mellan dem.
  Ja, det är typ vad filmen handlar om. Vänskapen mellan en tonårig rymdnörd och en astronaut. Och en kärlekshistoria med Mara, så klart. Ser att någon på IMDB har kallat den "painfully slow moving", men just det älskar jag verkligen. Att de får prata klart. Eller går i tystnad. Eller att scener inte tvunget leder någon vart. Förstår om det kan stressa en Netflix-zappare men jag tycker det är fint.
  Som drama är det typ Hallmark-nivå på det, men med strålande skådespelare i alla roller och just det där sakta lunket tycker jag det är skitfint.

Flodpiraterna

Flodpiraterna
The River Rat
1984
Bolag: Esselte Video

  Årets sista vhs i spelaren blev en rejäl överraskning. Positiv dessutom.
  Tommy Lee Jones spelar Billy, som precis blivit frigiven från ett långt fängelsestraff och återvänder till sitt barndomshem ute i vildmarkerna kring Mississippi. Där bor hans mamma och hans tonårsdotter Jonsy (Martha Plimpton) som han aldrig ens har träffat. 
  Tillbaka hemma försöker Billy och Jonsy lära känna varandra och har som första gemensamma projekt att rusta upp båten River Rat. Men lugnet avbryts när någon från det förflutna dyker upp. Fängelsedoktorn Cole (Brian Dennehy) har fått reda på att Billy har pengar undangömda från rånet han blev fängslat för och hotar att sätta tillbaka honom i fängelset om han inte får del av pengarna.
  Tumult uppstår och plötsligt får Billy bråttom iväg med den nybyggda båten (och dottern) längs Mississippi för att hitta platsen där pengarna finns. Men doktorn är galnare än de trott.
  Jag såg framför mig ett stabilt Stekta Gröna Tomater-mys, men fick en klart godkänd äventyrsthriller som påminner lite om Stephen King på nostalgihumör. Martha Plimpton är jättebra i sin första filmroll (13 år gammal) och Tommy Lee Jones går genom rutan också tycker jag. Deras bondande känns oklyshigt.
  Sedan finns här också en del av det jag förväntade mig. Träskromantik med solnedgångar och slidegitarrer och 50-talsnostalgi, men det tar liksom inte överhanden och det är nog det som är din positiva överraskningen. Att det faktiskt fanns en bra film här också, inte bara mys.

Great Balls of Fire

Great Balls of Fire
Great Balls of Fire
1989
Bolag: Nordic

  Jag ska ärligt säga att rock-biopics inte är nån genre jag brukar kasta mig över. Det finns nåt lite skämsigt över dem som bara blir värre om det är en artist jag gillar. Min relation till Jerry Lee Lewis är dock inte starkare än att jag känner till hans kändaste låtar, så en liten crash course på 1,5 timme kanske kan vara värd besväret?
  Den här filmen är - på klassiskt manér - en dramatisering av hans genombrott, hur han blev upptäckt av Elvis upptäckare Sam Phillips och blev stjärna över en natt men kanske framför allt om hans omtalade relation med sin 13-åriga kusin Myra (här spelad av en något äldre Winona Ryder) som han gifter sig med och hur karriären rasar när det blir känt.
  Den här filmen är baserad på en bok skriven av verklighetens Myra Lewis, men jag tycker ändå inte att det är speciellt djuplodande i ämnet. Det känns som jag får en djupare inblick i hur Jerry Lee Lewis var som person om jag skummar genom hans Wikipedia. Men det kanske inte det man varit ute efter heller.
  Detta är mer (ytterligare) ett frossande i det fantastiska amerikanska 50-talet, med Classic Cars, jukeboxar, diners och rock'n rollens födelse. Egentligen påminner filmen mer om Grease än något verklighetsbaserat drama, och ger man vika för det så är den väl vad den är liksom. En stunds ösig underhållning i ett 80-taligt 50-tal.

City Girl

City Girl
The City Girl
1984
Bolag: Romantic/Walthers Video

  Den här filmen, som råkade hamna på Walthers Videos Harlequin-etikett Romantic, är i själva verket Martha Coolidges uppföljare till Valley Girl. En film som ju blev lite omtalad för att ta ungdomars känslor och problem på allvar, och denna fortsätter väl lite i samma banor kanske.
  Anne (Laura Harrington) är en ung och begåvad fotograf som står på randen till ett genombrott. Vägen dit tror hon går via ett jobb i New York där hon ska försöka dokumentera en dekadent sekt som experimenterar med droger och sex på rockklubbar. Samtidigt så knakar förhållandet med pojkvännen, som är företagsledare och har väldigt lite förståelse för Annes kreativa driv.
  När de efter ett bråk gör slut känner Anne en dragning till den experimentella klubbvärlden, samtidigt som hon ska försöka hitta sig själv i storstaden.
  Det låter dessvärre mer intressant och djuplodande än det är. I alla fall rent manusmässigt. Långa scener som inte leder någonvart. Däremot gillar jag Laura Harrington i huvudrollen. En ny bekantskap för mig med lite samma girl-next-door-aura som Meg Tilly (och bildmässigt ganska lik Thora Birch). Även karakären hon spelar känns sympatisk och lite lagom quirky sådär.
  Men det är bästa är ju ändå inramningen. Precis som Valley Girl är den här filmen genomsyrad av det tidiga 80-talets new wave-scen, och även en ganska långdragen scen på en nattklubb piggas ju upp av lite ryckig powerpop i smala slipsar från scenen.

Stekta Gröna Tomater

Stekta Gröna Tomater på Whistle Stop Café
Fried Green Tomatoes
1991
Bolag: Warner Home Video

  När den här filmen kom på video så jobbade jag helger i en videobutik. Minns hur den lockade en helt ny publik till butiken. De som visste direkt vilken film de skulle hyra, inte köpte några chips eller frågade efter tips. Det var lite hyrvideons "Inte Utan Min Dotter" på nåt vis. En bok som sällanläsarna läste. Och då kanske ännu mer specifikt mogna kvinnor.
  Det var väl inte typen av film jag kastade mig över, i alla fall inte till videokvällarna i gillestugan, men jag hade samtidigt en fäbless för filmer som utspelade sig under lång tid och detta var ju en sån. Så jag såg den och tyckte den var jättebra. Förväntningarna på denna omtitt efter 30+ år är rätt stora, för jag tänker mig att jag är mer målgrupp idag än som 17-årig videot.
  Historien tar avstamp när uttråkade hemmafrun Evelyn (Kathy Bates) träffar den livfulla åldringen Ninny (Jessica Tandy) i ett väntrum på ett sjukhem. Ninny börjar berätta underhållande historier från uppväxten på 20-talet, och om vännerna Ruth och Idgie som startar ett café i ödslig glesbygd och får ett samhälle att leva upp.
  På nåt vis är jag besviken. Kanske baserat på att jag minns den som så bra, men den är verkligen...ospektakulär. Det är inga skruvade Garp och Hans Värld-historier, här finns inget Stephen King-mörker och inte heller några extraordinära livsöden. Men det är väl kanske därför den blev så populär. Jordnära, fick folk att tänka på sin egen släkt och så vidare. Kanske hade jag hoppats bli lite mer berörd, men det är ju en fin film, det kommer man inte ifrån.
  Det som slår mig är att jag gillar den nutida biten, den med vänskapen mellan Evelyn och Ninny, mer än de gamla skrönorna från 20-30-talet, och hade gärna sett större fokus på det. Nu blir det mycket nostalgi, men just den här tiden med fattigdom, rasism och karlar som super har man dessvärre blivit lite blasé på med åren.

Valley Girl

Valley Girl
Valley Girl
1983
Bolag: VTC

  När jag i internets barndom hängde på amerikanska forum om 80-talet (som ju bara var 10 år gammalt då) fanns där några filmer som man ständigt återkom till som ikoniska, men jag som knappt hade hört talas om här hemma. Valley Girl var en sån. Framröstad till 80-talets bästa ungdomsfilm vid nåt tillfälle. Jag hade aldrig sett den och tror inte någon av mina kompisar hade det heller. Men en DVD beställdes, och ja, den var väl ok. Idag har jag första gången satt hyr-vhs:en som jag hittade kort därefter i spelaren.
  Julie (Deborah Foreman) är en ung och välbärgad tjej som bor i det som kallas Valley i Los Angeles. Hon går på fester i dyra hus, har ytliga samtal om killar med sina tjejkompisar och har precis gjort slut med sin pojkvän, den rika hunken Tommy (Michael Bowen, senare Tarantino-favorit).
  Men så dyker han upp, Randy (Nicholas Cage med originaltänder). Han bor i betydligt ruffigare Hollywod, går på rökiga klubbar, är tjenis med gatans folk. Han drar med Julie in i sin värld. Tar med henne på rockklubb (där The Plimsouls står på scen). Hon faller för honom men märker hur hennes vänner vänder henne ryggen och till slut överväger hon att gå tillbaka till Tommy igen för att de känns säkrare.
  Nu var det säkert 25 år sedan jag såg den här senast, och tycker mycket bättre om den idag. Dels är det så klart en ljuvlig tårtbit 80-tal. Känns kul att det är 1983 också, annars är den 80-taliga ungdomsfilmen väldigt förknippat med typ 86-87 för mycket. Marginell skillnad kan tyckas, men det är faktiskt en lite annan känsla i den tiden. Fortfarande små korn av det bruna 70-talet, och med ett soundtrack präglat av new wave och powerpop snarare än syntpop.
  Soundtrack går inte att undvika att nämna så klart. Inte bara är det väldigt bra, men det är också i perfekt samspel med själva filmen. Mycket brittiskt. På det sättet en förtrupp till John Hughes filmuniversum och filmer som "Pretty in Pink" och "Some kind of Wonderful". Tyvärr tycker jag inte Valley Girl når samma djup som de filmerna, men här finns ändå fin och mänsklig ton som påminner mycket om hans filmer.
  Inget fel på Nicholas Cage insats här, men det är ju Deborah Foreman som stjäl showen. Otroligt charmig, bra komisk tajming och helt strålande i huvudrollen. Jag känner henne i princip bara från "April Fool's Day" annars, och kan tycka att hon förtjänar lite mer ikonstatus än hon gör för den här filmen.

Elvis! Elvis!

Elvis! Elvis!
Elvis! Elvis!
1976
Bolag: Sandrews

  Den här filmen såg jag på sportlovsbio någon gång tidigt 80-tal. Jag var absolut för liten för att förstå meningen med den, men ibland var man nöjd bara att gå på bio. Och kanske kul att se en film om nån i min egen ålder. Inser nu när jag ser om den att jag blandar ihop den med några andra liknande filmer av sin tid. Det fanns ju faktiskt en del såna här svenska filmer om "skumma ungar" med lite proggigt var-dig-själv-budskap från den här tiden. Hade minnesbilder av långa badkarsscener till exempel, men det var ju den där serien som hette "Du måste förstå att jag älskar Fantomen" kom jag på sen.
  Anyway, nu har jag tagit mig genom "Elvis! Elvis" igen i alla fall. Jag säger tagit mig genom för det är inte helt lätt att hålla ångan uppe alltså. Vi får följa Elvis Karlsson (Lele Dorazio) som bor ensam med sin mamma (Lena-Pia Bernhardsson) som ständigt är missnöjd med honom. Alltid är han i vägen. Men när han söker andra vänskaper i form av grannar, farföräldrar och en flicka i klassen, så försöker mamman ständigt vinna tillbaka honom. Ska de hitta ett sätt att mötas?
  Jag älskar Maria Gripes böcker. Tonen i dem. Hur hennes karaktärer resonerar. Här blir det dessvärre inte mycket resonerande eftersom filmen har nästan en dokumentär ton där stor del bara går ut på att Elvis vandrar omkring ensam och söker ett sammanhang. Vad han tänker på vet vi inte. Det är väl också ett stilgrepp, men jag tycker filmen vore intressantare om man hade vetat det.
  Sedan är det väl nice med det här brun-gula 70-talet som jag själv bara har fragmentariska minnen av, men som gör sig väldigt bra på bild. Speciellt då när det är filmat i verkliga miljöer, stökigt och vardagligt, och inte alls stiliserat. Men fina bilder och nostalgiska miljöer räcker inte hela vägen, och flera gånger är jag bra sugen på att spola fram lite. Det är tyvärr inget gott betyg.

Vi Skyller På Rio

Vi Skyller På Rio
Blame It On Rio
1984
Bolag: Europafilm

  Bästa vännerna Matthew (Michael Caine) och Victor (Joseph Bologna) åker till Rio på det som först ska bli en familjesemester, men som sedan blir en resa med enbart tonårsdöttrarna Nicole (Demi Moore) och Jennifer (Michele Johnson). Redan första kvällen berättar Jennifer för Nicole att hon alltid varit kär i hennes pappa, och en sen natt på stranden i Rio så förför hon honom.
  Morgonen efter tycker Jennifer att de har ett förhållande, medan Matthew försöker intala henne att det var något som bara hände. Men när pappa Victor hör talas om att hon varit med en mycket äldre man så säger han att han ska göra vad som helst för att hitta honom. Och till sin hjälp tar han...Matthew.
  Ja herregud. Var ska man börja? En del rätt roliga scener ska erkännas, men när man hela tiden har en olustig smak i munnen så vill skratten inte riktigt komma ut. Det sjukaste är väl egentligen inte själva storyn, klassisk buskis helt enkelt. Förvecklingar och tokiga situationer. Det konstigaste är att man försöker skapa nån slags laddad stämning där Matthew ändå försöker kämpa mot sina känslor för den här tonårstjejen, kompisens dotter.
  Och mitt i allt så finns här nåt korn av smart New York-komedi. Dialogen är lite Alan Alda-rapp och nog hade man väl kunnat föreställa sig att Woody Allen hade kunnat skriva in sig i rollen som Michael Caine har här. Den tråkiga mannen som har ett bombshell efter sig.
  Speciell upplevelse ändå, denna film. Märklig, bitvis lite olustig - men inte dålig.

På Fri Fot

På Fri Fot
Three For the Road
1987
Bolag: Jaguar Films

  En ungdomlig road movie i 80-talsskrud. Det hör väl varma sommardagar till? Detta är dessutom den enda 80-talsfilmen i Kerri Greens ganska skrala filmografi som jag aldrig sett.
  Hon spelar Robin, en bångstyrig dotter till en senator som ska skickas på ungdomsvård på grund av sitt beteende. Han ber den unga strebern Paul (Charlie Sheen) att köra henne dit, och som tack ska han hjälpa honom med karriären när han kommer tillbaka. Med på resan följer också Pauls rumskamrat T.S (Alan Ruck) som mest av allt bara vill hitta en tjej med bra litteratursmak.
  Resan går snett direkt. Robin rymmer, bilar går sönder, man hamnar i händerna på skumma rånare, man råkar få en Porsche och annat som normalvis händer i den här typen av filmer.
  Jag var förberedd på en rätt dålig film. Läst lite recensioner, sett varningar. Men med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad. Visst, det är ju inget djuplodande drama direkt, men som lättviktig ungdomsaction så tycker jag ändå den håller bra fart, är lite charmig och lagom rolig. 
  Jag blir också glad av att den faktiskt ibland tonar ner sig och får en allvarligare vid några tillfällen. Just växlingen mellan fartfyllt och coming-of-age ger lite John Hughes-vibbar tycker jag. Fast ja, kanske inte riktigt i samma division.
  Men ändå en glad överraskning.

Tapto

Tapto
Taps
1981
Bolag: Polar-Bonnier

  General Bache (George C Scott) meddelar sina rekryter på kadettskolan att regementet ska läggas ner och bli lägenheter. Beskedet tas emot med bestörtning, allra värst är det för den unga officeren Moreland (Timothy Hutton) som växt upp på regementet och bara inte kan se en framtid utan det. När generalen plötsligt för en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus utnämner Moreland sig själv till befäl och mobiliserar rekryterna till att försvara regementet från nedläggning.
  Men det som från insidan kan ses som en naiv men ändå regelrätt militär operation, ses från utsidan som att Moreland och han närmaste håller de unga kadetterna (en del av dem barn) gisslan och militären börjar förbereda en stormning av regementet.
  Denna har jag skjutit upp att se länge, själva handlingen tilltalar mig inte alls, och på den punkten har jag väl inte ändrat mig direkt. Det är ingen historia som griper tag om mig. Däremot finns det annat som fäster och stannar kvar. Timothy Hutton är ju himla bra alltså, fattar inte varför han hamnade i NCIS-träsket. Sedan är det ju även värt att nämna att detta är filmdebuten för både Sean Penn och Tom Cruise (om man bortser från en the-other-guy-roll i "Endless Love"). Båda två imponerar verkligen som Huttons stridslystna och osäkra närmsta vänner.
  Den där typen av film som kanske inte känns otroligt mycket när man sitter och kollar på den, men som dröjer sig kvar i skallen på nåt sätt.

Snilleskolan

Snilleskolan
Real Genius
1985
Bolag: Video Trade

  I myllret av ungdomsfilmen man glufsade i sig på 80-talet så minns jag denna som rätt härlig. Inte härlig nog för en omtitt tydligen, för detta är första gången på 35+ år som jag ser den. Tycker nog ungefär samma idag.
  Mitch (Gabriel Jarret) är en överintelligent 15-åring som plockas upp av en skola, särskilt anpassad för begåvande elever. Han får dela rum med Chris Knight (Val Kilmer), en gång i tiden skolans underbarn men som istället blivit en överliggare som festar och prankar istället för att göra klart sina studier.
  Vad de inte vet är att skolan utnyttjar dem att forska på något som ska gynna ett hemligt försvarsprojekt och äran kommer tas av skolans rekryterare, tv-personligheten Jerry Hathaway (William Atherton).
  Visst, Val Kilmer var en stjärna på uppgång 1985, men egentligen tycker jag att det är Gabriel Jarret och hans Mitch som spelar huvudrollen i den här filmen. Mitch är ju karaktären vi följer, vi bryr oss om och som liksom driver historien. Kilmer är mer lite skön sidekick som roffat åt sig alla coola one-liners. Men den biten av filmen roar mig inte alls. Studentfester och galna upptåg.
  Det är ju lilla Mitch och hans sätt försök att navigera i den här världen som är det fina. Som när han träffar diagnos-nörden Jordan (Michelle Meyrink) och vill försöka förstå henne för att han tycker om henne. Det är söta scener som tyvärr avbryts lite för oss av pranks och galenskap.
  Men nog är det en vacker tårtbit 80-tal ändå. Slutscenerna till tonerna av "Everybody Wants To Rule the World" är gåshud.

Ta Chansen

Ta Chansen
All the Right Moves
1983
Bolag: Transfer

  Alltså, den här filmen har jag haft i min ägo sedan i början av 90-talet när jag jobbade i videobutik. En dag kom en kund in och sa att kassetten hoppade, och min chef slängde den i soporna utan att kolla upp om det stämde. Jag tog upp den och stoppade i min väska. Obs! Han skulle verkligen slänga den! En Transfer är en Transfer.
  Jag har dock aldrig sett den. Problemet är den där saken som Tom Cruise håller i handen, en amerikansk fotboll. Tror ändå den sporten är bland mina botten-fem i vad en film kan handla om. Men hey, vi försöker.
  Tom Cruise spelar Stef, en ung kille i en fattig industriort i amerikansk avfolkningsbygd som ser som sin enda chans att komma bort från staden att få stipendium och kunna läsa till att bli arkitekt. Vägen till stipendium går via den amerikanska fotbollen. De flesta college är nämligen måna om att locka till sig framstående fotbollsspelare till sitt lag.
  En som också vill flytta är hans flickvän Lisa (Lea Thompson), fast hon spelar saxofon och är frustrerad över hur centrerad kring fotbollen alla college är
  Inom denna ram får man följa ett inte alltför djuplodande coming-of-age-drama i en sömnig småstad. Såsom man har sett många gånger tidigare. Det finns dock ett fint hjärta i den här filmen som kompenserar för den lite ytliga dramatiken. Tom och Lea har jättefin kemi som det unga paret och jag gillar även Chris Penn som den osäkra och välmenande bästa kompisen.
  Visst blir det lite segt med dramatiken kring fotbollsmatcherna när man inte förstår alls vad spelet går ut på, men det vägs upp av ett härligt soundtrack fullt av AOR och "motivational rock".
  Sevärd ändå!

Sommardåd

Sommardåd
Apt Pupil
1998
Bolag: Egmont

  En Stephen Kingare jag aldrig sett innan. Det kom ju ett gäng där mot slutet av 90-talet också, de flesta tv-filmer, men detta var ju faktiskt en riktig biofilm.
  Todd Bowden (Brad Renfro) är en skötsam highschoolstudent med ett extra intresse för andra världskriget. Han lyckas leta reda på att hans granne, den tystlåtne och enstöriga grannen Arthur Denken (Ian McKellen) i själva verket var naziofficer som jagats av rättvisan i decennier.
  Han konfronterar den motsträviga Arthur och utpressar att ange honom om han inte berättar i detalj om sina upplevelser under kriget. Det får Arthur att mer och mer komma tillbaka i gamla tankebanor och samtidigt blir Todd så uppslukad av ämnet att han slutar umgås med folk och missköter skolan.
  Deras märkliga relation fördjupas och Arthur börjar inkräkta i Todds liv. Bland annat anger han sig vara Todds farfar och dyker upp hos skolvägledaren Mr French (spelad av David Schwimmer i Borat-mustasch!!).
  Såna här film kan ju vara läskiga utan att vara våldsamma helt klart, men den här historien griper aldrig tag om mig riktigt. Rätt goda förutsättningar ändå. Detta var Bryan Singers efterlängtade uppföljare till Usual Suspects, Brad Renfro (RIP) var lite wonderchild sedan Klienten, och Ian McKellen är ju alltid kvalitet liksom. Ingen av dem gör ett direkt dåligt jobb, men känslan av ganska oförarglig tv-film vilar ändå över hela filmen. Ingen riktig edge. Eller så missar jag nåt.

Lift Med Döden

Lift Med Döden
Dirty of a Teenage Hitchhiker
1979
Bolag: Master Video

  Julie (Charlene Tilton, Lucy i Dallas) är en tonåring som drömmer om en egen bil. Men i väntan på den så får hon lifta längs Kaliforniens kustvägarna för att komma till stranden och sommarjobbet på ett hamburgerhak. På radio pratar de om hur en tjej hittats mördad efter att hon liftat samma sträcka, men det är inget som får Julie och hennes vänner att vara mindre försiktiga.
  Ja, detta var ingen intrig att skriva hem om, men jag tycker verkligen den här filmen har något ändå. En sen 70-talsstämning med discofunkigt soundtrack som ihop med den kalifornska hettan blir jäkligt mysigt ändå. Men det är ju ingen thriller direkt, utan mer ett coming-of-age-drama med lite thriller-twist.
  Det jag undrar lite om detta verkligen var en vardag för en amerikansk ungdom på den här tiden, att behöva lifta sig fram i vardagen där dessutom ungefär varannan gubbe lägger handen på låret när de sätter sig i bilen. Låter ju som en helt fasansfull situation.
  Just att det är så många slemproppar och därmed många potentiella mördare trodde jag skulle skapa en whodunit-grej i filmen, men det blir liksom inget mysterium eller spänningsmoment kring det där. Det är mest en massa liftande och däremellan lite tonårsproblem med pojkar.
  Men ändå en mysig och lättkollad 70-talare.

Legenden om Billie Jean

Legend of Billie Jean
Legend of Billie Jean
1985
Bolag: Video Trade

  Detta är en så kallad soundtrack-film för mig. Minns soundtracket och Pat Benatars ledmotiv "Invincible" bättre än filmen, även fast jag såg den under videons storhetstid. Den typen av filmer är bra omtittsfilmer, ofta tyvärr med en svag eftersmak av besvikelse. Här är det precis tvärtom.
  Billie Jean (Helen Slater) lever under enkla förhållanden på den amerikanska vischan. När brorsan Binx (Christian Slater) får sin scooter förstörd av en jock så söker Billie Jean upp familjen för att få ersättning. När pappan istället försöker våldta henne råkar ett skott gå av från en pistol och kompisgänget från trailerparken ger sig ut på jakt från polisen.
  Pappan överdriver dådet och ungdomarna målas ut som livsfarliga och jagas av såväl polis som allmänhet. Men samtidigt så väcker de också sympati hos ungdomar, och Billie Jean blir snart nån slags neopunk-hjälte med fans som är villiga att hjälpa kompisgänget undan polisen.
  Såna här "ungdomar på glid"-filmer är ingen favoritgenre hos mig, men här lyckas man verkligen fånga även mig. Det är snabbt, det är variationsrikt, det är 80-taligt med soundtrack som ständigt pumpar MTV-rock. Det är också sympatiskt. Det är inga överdrivna galna snutar utan en ganska normal och nyansrik polis (Peter Coyote) som är efter dem, även han med vissa sympatier för Billie Jean och hennes gärningar.
  Kul förresten att filmens syskonduo spelas av Helen Slater och en 16-årig Christian Slater, vilket fick mig att kolla upp de var syskon i verkliga livet (något som verkligen missat isåfall) men de är tydligen inte ens släkt. De är bra i alla fall. Väcker, som sagt, sympatier.
  Roligt att det fanns en riktig 80-talsrökare man inte sett (i alla fall inte i modern tid).

Welcome to 18

Welcome to 18
Welcome to 18
1986
Bolag: HemFilms

  Lika mycket som jag kan älska en bra ungdomsfilm, lika petig är jag i vad jag tycker är bra. Ofta tycker jag mig kunna urskilja redan på omslaget om det är film jag kommer gilla eller inte. Relationsdramer med grubbliga tonåringar gillar jag, har svårt för partyfilmer. I stora drag. Här var en jag faktiskt hade missbedömt en aning.
  Tre unga stadstjejer firar att de blivit 18 genom att ta jobb på ranch ute på vischan. Detta ska bli sommaren de alltid kommer minnas. Men de blir hunsade och lurade och tvingas hanka sig fram med andra jobb och boenden.
  De träffar Talia som låter dem bo hemma hos henne och pojkvännen Roscoe. Talia hjälper dem och blir deras kompis, men Roscoe är minst sagt opålitlig. När Talia dyker upp misshandlad så börjar tjejerna sina planer på att rädda henne och hämnad på Roscoe.
  Första halvtimmen får jag mina fördomar bekräftade. Det är mycket wooo, bilåkande till okänd 80-talsmusik och hälften av scenerna gör tjejerna i underkläder. Men tack och lov ändrar filmen karaktär ju mer den handlar om den här Roscoe och vad han gör mot Talia. Skulle inte säga att den är speciellt rörande eller intressant, men den har ändå en hjärtlig ton som överraskar mig lite.
  Courtney Thorne-Smith är som vanligt smittsamt charmig i sin roll och på något vis blir hela storyn (även partydelen) mer uthärdig ur kvinnoperspektivet.