Longshot

Longshot
Longshot
1981
Bolag: HemVideo

  Paul (Leif Garrett) är en ung kille som drömmer om att satsa på en fotbollskarriär i Europa. Soccer alltså, inte amerikansk fotboll. Till det saknas pengar, så han anmäler sig till en tävling i foosball (alltså bordsfotboll) för att förhoppningsvis vinna prispengar.
  Vid sin sida har han fjortonåriga Maxine (Linda Manz) som de hittar nere i arkaden, och tillsammans går det oväntat bra för Paul och Maxine.
  Samtidigt kärar Paul ner sig i Marie (Zoë Chauveau), en fransk rikemansdotter som går emot sin familjs vilja när hon väljer att vara med Paul.
  När de alla åker till det stora mästerskapet blir det problem då varken Maxine eller Marie berättar något för sina föräldrar, så nu gäller det att hinna tävla och vinna innan familjerna och polisen hinner dit.
  Klassiskt snäll ungdomsfilm. "Följ dina drömmar". Nästan ingen friktion i hela filmen. Lite tjafs på sin höjd. Men det gör inte så mycket. Man blir glad av ungdomar 1981, så är det. Man blir även glad av att för andra gången på kort tid få höra lite skeva new wave-band underhålla på uteställena. Den här gången är det bland annat Oingo Boingo, Danny Elfmans gamla band, som står på scen.
  Leif Garrett i huvudrollen är en lite lustig figur. Han var lite heartthrob i lite samma fåra som Christopher Atkins i början av 80-talet. Sångare och skådis, men inte superbra på något av det. Väldigt söt dock. Här sjunger han några AOR-ballader i soundtracket också.
  Den här filmen skulle förvåna mig om jag skulle se om, men för stunden var den lite småmysig ändå.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

Valley Girl

Valley Girl
Valley Girl
1983
Bolag: VTC

  När jag i internets barndom hängde på amerikanska forum om 80-talet (som ju bara var 10 år gammalt då) fanns där några filmer som man ständigt återkom till som ikoniska, men jag som knappt hade hört talas om här hemma. Valley Girl var en sån. Framröstad till 80-talets bästa ungdomsfilm vid nåt tillfälle. Jag hade aldrig sett den och tror inte någon av mina kompisar hade det heller. Men en DVD beställdes, och ja, den var väl ok. Idag har jag första gången satt hyr-vhs:en som jag hittade kort därefter i spelaren.
  Julie (Deborah Foreman) är en ung och välbärgad tjej som bor i det som kallas Valley i Los Angeles. Hon går på fester i dyra hus, har ytliga samtal om killar med sina tjejkompisar och har precis gjort slut med sin pojkvän, den rika hunken Tommy (Michael Bowen, senare Tarantino-favorit).
  Men så dyker han upp, Randy (Nicholas Cage med originaltänder). Han bor i betydligt ruffigare Hollywod, går på rökiga klubbar, är tjenis med gatans folk. Han drar med Julie in i sin värld. Tar med henne på rockklubb (där The Plimsouls står på scen). Hon faller för honom men märker hur hennes vänner vänder henne ryggen och till slut överväger hon att gå tillbaka till Tommy igen för att de känns säkrare.
  Nu var det säkert 25 år sedan jag såg den här senast, och tycker mycket bättre om den idag. Dels är det så klart en ljuvlig tårtbit 80-tal. Känns kul att det är 1983 också, annars är den 80-taliga ungdomsfilmen väldigt förknippat med typ 86-87 för mycket. Marginell skillnad kan tyckas, men det är faktiskt en lite annan känsla i den tiden. Fortfarande små korn av det bruna 70-talet, och med ett soundtrack präglat av new wave och powerpop snarare än syntpop.
  Soundtrack går inte att undvika att nämna så klart. Inte bara är det väldigt bra, men det är också i perfekt samspel med själva filmen. Mycket brittiskt. På det sättet en förtrupp till John Hughes filmuniversum och filmer som "Pretty in Pink" och "Some kind of Wonderful". Tyvärr tycker jag inte Valley Girl når samma djup som de filmerna, men här finns ändå fin och mänsklig ton som påminner mycket om hans filmer.
  Inget fel på Nicholas Cage insats här, men det är ju Deborah Foreman som stjäl showen. Otroligt charmig, bra komisk tajming och helt strålande i huvudrollen. Jag känner henne i princip bara från "April Fool's Day" annars, och kan tycka att hon förtjänar lite mer ikonstatus än hon gör för den här filmen.

Elvis! Elvis!

Elvis! Elvis!
Elvis! Elvis!
1976
Bolag: Sandrews

  Den här filmen såg jag på sportlovsbio någon gång tidigt 80-tal. Jag var absolut för liten för att förstå meningen med den, men ibland var man nöjd bara att gå på bio. Och kanske kul att se en film om nån i min egen ålder. Inser nu när jag ser om den att jag blandar ihop den med några andra liknande filmer av sin tid. Det fanns ju faktiskt en del såna här svenska filmer om "skumma ungar" med lite proggigt var-dig-själv-budskap från den här tiden. Hade minnesbilder av långa badkarsscener till exempel, men det var ju den där serien som hette "Du måste förstå att jag älskar Fantomen" kom jag på sen.
  Anyway, nu har jag tagit mig genom "Elvis! Elvis" igen i alla fall. Jag säger tagit mig genom för det är inte helt lätt att hålla ångan uppe alltså. Vi får följa Elvis Karlsson (Lele Dorazio) som bor ensam med sin mamma (Lena-Pia Bernhardsson) som ständigt är missnöjd med honom. Alltid är han i vägen. Men när han söker andra vänskaper i form av grannar, farföräldrar och en flicka i klassen, så försöker mamman ständigt vinna tillbaka honom. Ska de hitta ett sätt att mötas?
  Jag älskar Maria Gripes böcker. Tonen i dem. Hur hennes karaktärer resonerar. Här blir det dessvärre inte mycket resonerande eftersom filmen har nästan en dokumentär ton där stor del bara går ut på att Elvis vandrar omkring ensam och söker ett sammanhang. Vad han tänker på vet vi inte. Det är väl också ett stilgrepp, men jag tycker filmen vore intressantare om man hade vetat det.
  Sedan är det väl nice med det här brun-gula 70-talet som jag själv bara har fragmentariska minnen av, men som gör sig väldigt bra på bild. Speciellt då när det är filmat i verkliga miljöer, stökigt och vardagligt, och inte alls stiliserat. Men fina bilder och nostalgiska miljöer räcker inte hela vägen, och flera gånger är jag bra sugen på att spola fram lite. Det är tyvärr inget gott betyg.

Labyrint

Labyrint
Labyrinth
1986
Bolag: HemFilms

  Floppen Labyrinth. Minns så väl hur den var känd för att vara dålig när den kom, i alla fall i min bekantskapskrets. Blev till och med varnad för den när jag stod framme vid kassan och skulle hyra den på Centrumvideo i Halmstad, och gick tillbaka till hyllan och tog en annan. Såg den så småningom på nån filmkanal och tyckte väl mjae, möjligen färgad av vad jag hört.
  Sedan har vatten runnit under broarna och jag såg den senast när den kom på DVD för ett 20-tal år sedan. Tyckte då den var riktigt bra. Det är hög tid för omtitt.
  Sarah (Jennifer Connelly) är en fantasifull tonåring som irriterar sig på att hon tvingas passa sitt bebissyskon, och önskar ett svagt ögonblick att trollen ska ta honom. Det är precis vad som händer. Goblin King (David Bowie) kommer och rövar bort lilla Toby, och tar honom till ett slott som ligger bakom en gigantisk labyrint.
  Nu har Sarah 13 timmar på sig att komma fram till slottet, annars blir han ett med trollen. Vägen dit kantas av äventyr, fällor, gåtor och ett och annat sångnummer.
  Ja, den här filmen har verkligen åldrats med värdighet. Tycker det ännu bättre den här gången tror jag. Jag är ju ett stort Jim Henson-fan ska sägas. Blir glad av muppar, så är det. Men här finns så mycket som är bra att man knappt vet vart man ska börja.
  En sak som jag inser hur mycket jag uppskattar är att även när filmen har lite mörkare scener så är den hela tiden rolig och busig, vilket gör att man inte hamnar i det där riktigt svarta som kan uppstå stundtals i till exempel Tim Burtons filmer. Gott om comic relief. Manuset är skrivet av Terry Jones från Monty Python, och det märks ibland, framför allt i dialogen, men själva utförandet är ännu starkare. Jennifer Connelly är så klart förtjusande, David Bowie likaså. Hans sångnummer kan kännas en aning inkilade i handlingen, men så kommer då den där humorn och tramsigheten och lättar upp stämningen.
  Fattar ju om det här äventyret är väldigt light för nån som gillar fantasy, men för mig passar det perfekt. Man leker med tid och rum, blandar trams med allvar och sen finast av allt är ju den otroliga produktion detta är. Makalös scenografi, kulisser och dockor som slår tänderna ut all själlös CGI du kan tänka dig.
  2025 är detta snudd på en femma, faktiskt.

1969

1969
1969
1988
Bolag: Warner Home Video

  En ungdomsfilm från 1988 som jag aldrig sett tidigare. Med Winona Ryder, Kiefer Sutherland och Robert Downey Jr dessutom. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag har ett inbyggt motstånd mot filmer från den här tiden. Jag har inget emot 60-talet, verkligen inte, men just den här eran med Vietnam, studentuppror och så vidare känns som att man har fått tryckt ner i halsen i filmhistorien. Men så ser jag att den är gjord av Ernest Thompson som gjorde gamla favoriten Sista Sommaren så den får en chans ändå.
  Ralph och Scott (Downey Jr och Sutherland) är två ungdomar i en amerikansk småstad. På väg in i vuxenlivet med Vietnam och rekrytering brinnande runt knuten. De bestämmer sig för att ta vara på den här tiden när de börjar på college, men livet där präglas av studentupproren och gör att de tajta kompisarna blir alltmer olika. Ralph är öppen för att testa allt, medan Scott är mer rättskaffens. Dessutom är han ganska förtjust i Ralphs lillasyster Beth (Winona Ryder).
  Ja, det blev visst de vanliga doserna av 1969 här. Uppror, flower power och All Along the Watchtower. Bla bla. Helt otroligt vad den här generationen av regissörer och författare har fått berätta om detta. Speciella tider, helt klart, men det finns ju knappt en 40-talistförfattare som inte skrivit av sig om den här tiden.
  Med det sagt så måste jag ändå säga att jag blir positivt överraskad. Framför allt scenerna kring deras familjer (Joanna Cassidy fantastisk som Scotts neurotiska och konflikträdda mamma) är superfina och hjärtliga. Får lite samma känsla som av Ömhetsbevis. Lite synd när kampen mot Vietnamkriget tar lite mycket fokus ibland, men det finns hela tiden en varm känsla som kompenserar väl.

Tapto

Tapto
Taps
1981
Bolag: Polar-Bonnier

  General Bache (George C Scott) meddelar sina rekryter på kadettskolan att regementet ska läggas ner och bli lägenheter. Beskedet tas emot med bestörtning, allra värst är det för den unga officeren Moreland (Timothy Hutton) som växt upp på regementet och bara inte kan se en framtid utan det. När generalen plötsligt för en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus utnämner Moreland sig själv till befäl och mobiliserar rekryterna till att försvara regementet från nedläggning.
  Men det som från insidan kan ses som en naiv men ändå regelrätt militär operation, ses från utsidan som att Moreland och han närmaste håller de unga kadetterna (en del av dem barn) gisslan och militären börjar förbereda en stormning av regementet.
  Denna har jag skjutit upp att se länge, själva handlingen tilltalar mig inte alls, och på den punkten har jag väl inte ändrat mig direkt. Det är ingen historia som griper tag om mig. Däremot finns det annat som fäster och stannar kvar. Timothy Hutton är ju himla bra alltså, fattar inte varför han hamnade i NCIS-träsket. Sedan är det ju även värt att nämna att detta är filmdebuten för både Sean Penn och Tom Cruise (om man bortser från en the-other-guy-roll i "Endless Love"). Båda två imponerar verkligen som Huttons stridslystna och osäkra närmsta vänner.
  Den där typen av film som kanske inte känns otroligt mycket när man sitter och kollar på den, men som dröjer sig kvar i skallen på nåt sätt.

Ta Chansen

Ta Chansen
All the Right Moves
1983
Bolag: Transfer

  Alltså, den här filmen har jag haft i min ägo sedan i början av 90-talet när jag jobbade i videobutik. En dag kom en kund in och sa att kassetten hoppade, och min chef slängde den i soporna utan att kolla upp om det stämde. Jag tog upp den och stoppade i min väska. Obs! Han skulle verkligen slänga den! En Transfer är en Transfer.
  Jag har dock aldrig sett den. Problemet är den där saken som Tom Cruise håller i handen, en amerikansk fotboll. Tror ändå den sporten är bland mina botten-fem i vad en film kan handla om. Men hey, vi försöker.
  Tom Cruise spelar Stef, en ung kille i en fattig industriort i amerikansk avfolkningsbygd som ser som sin enda chans att komma bort från staden att få stipendium och kunna läsa till att bli arkitekt. Vägen till stipendium går via den amerikanska fotbollen. De flesta college är nämligen måna om att locka till sig framstående fotbollsspelare till sitt lag.
  En som också vill flytta är hans flickvän Lisa (Lea Thompson), fast hon spelar saxofon och är frustrerad över hur centrerad kring fotbollen alla college är
  Inom denna ram får man följa ett inte alltför djuplodande coming-of-age-drama i en sömnig småstad. Såsom man har sett många gånger tidigare. Det finns dock ett fint hjärta i den här filmen som kompenserar för den lite ytliga dramatiken. Tom och Lea har jättefin kemi som det unga paret och jag gillar även Chris Penn som den osäkra och välmenande bästa kompisen.
  Visst blir det lite segt med dramatiken kring fotbollsmatcherna när man inte förstår alls vad spelet går ut på, men det vägs upp av ett härligt soundtrack fullt av AOR och "motivational rock".
  Sevärd ändå!

D.A.R.Y.L.

D.A.R.Y.L.
D.A.R.Y.L.
1985
Bolag: Video Trade

  En videoklassiker. Väl. I alla fall för oss som gärna hittade våra favoriter band de andra filmerna i videobutiken. Jag såg denna då, men minns den mest som "den andra filmen med han i Den Oändliga Historien" (Barret Oliver), så den fick åka in i spelaren igen.
  10-åriga Daryl hamnar hos en adoptivfamilj efter att ha hittats vilsen i vildmarken utan att minnas något om sitt förflutna. Omgivningen märker dock snart att Daryl är något extra. Han överglänser lärarna i skolan, är vänlig och väluppfostrad och blir en mästare på allt han tar sig för.
  En dag knackar det på dörren och Daryls riktiga föräldrar är där för att hämta hem honom. Den nya familjen och de nya vännerna blir förkrossade, men det är så klart inget att göra. De åker dock inte till något föräldrahem utan till ett militärt forskningscenter. Daryl är nämligen en robot i en ung pojkes kropp.
  Men ute i den riktiga världen har Daryl börjat få riktiga känslor som gör att han inte längre vill vara ett försöksdjur för det amerikanska försvaret.
  En oerhört fin film, är det. Oförarglig på ett Disney-vis men ändå lyckas karaktärerna gå genom rutan på nåt vis. Folk är snälla mot varandra och inte heller de onda militärerna lyckas skrämma upp nämnvärt. Ändå är det ju en actionthriller till viss del. Påkostade flygscener, biljakter och allmän pojkäventyrskänsla. Fast hela tiden med stort hjärta. Glad att jag såg om den.

När Inga Vittnen Ser...

När Inga Vittnen Ser
When He's Not a Stranger
1989
Bolag: Sandrews

  Lyn (Annabeth Gish) flyttar till Kalifornien med bästa vännen Melanie (Kim Myers) för att studera medicin på Universitet. Lyn är ordentlig och präktig, men Melanie tar för sig av studentmiljön och blir ihop med skolans jock Ron Cooper (John Terlesky). En kväll på väg hem lurar Ron med henne upp på sitt rum, i tron om att Melanie också är där, men det är hon inte och när Lyn vill gå därifrån så våldtar Ron henne.
  Ron är populär bland elever och lärare, inte minst för att i egenskap av skolans stjärna drar in pengar och ger stjärnglans åt Universitetet. Men till slut fattar Lyn mod till sig och anmäler honom. Då vänder sig istället såväl skolan som vänner sig emot henne, tror att hon ljuger, men hon vägrar ge upp, tar kontakt med en advokat för att få rättvisa och upprättelse.
  En historia man har sett några gånger, helt klart. Inte sällan i just den här tv-films-tappningen dessutom. Ändå så är jag väldigt förtjust i de där dramerna om någons kamp för rättvisa. Det är välspelat, ganska intressant och jag tittar aldrig på klockan.
  Annabeth Gish är perfekt castad som little-miss-perfect med rättspatos och jag måste säga att John Terlesky ändå har 80-talets starkaste quarterback-utseende.

Jonathans Frestelse

Jonathans Frestelse
Class
1983
Bolag: Transfer

  Jonathan (Andrew McCarthy) är en ung, skötsam kille från en enkel familj som lyckats komma in på ett prestigefullt college. Där delar han rum med sin motsats, den självsäkre och populäre Skip (Rob Lowe) som kommer från en förmögen familj. Men de lyckas hitta varandra, och Skip får ständigt rädda Jonathan när han klantar till saker.
  En kväll när han nekas vara med på en studentpub hittar han istället till en vanlig pub och träffar den 20 år äldre Ellen (Jacqueline Bisset) och de inleder en affär som får vara lite hemlig på grund av ålderskillnaden.
  Ska inte spoila mer än så om någon tänkt se den, men det blir förvecklingar så klart.
  En 80-talets "Mandomsprovet" kan man väl säga till viss mån, och det är med viss glädje jag upptäcker det. Finns ju risk att en film av den här typen blir en klassisk tutt-komedi annars, men här slipper vi smygande i tjejernas omklädningsrum och får istället en lättsam vänskapskomedi som väl kanske inte tar tag i en som John Hughes-filmerna direkt, men ändå har en fin och trevlig ton som gör den över medel i 80-talets ungdomsfilmsträsk.
  Annars är den här filmen mest känd för mig som filmen där många av de klassiska bratpack-skådisarna debuterade i. Detta är inte bara första filmen för Rob Lowe och Andrew McCarthy utan även första gången man såg John Cusack, Alan Ruck och Virginia Madsen.

Legenden om Billie Jean

Legend of Billie Jean
Legend of Billie Jean
1985
Bolag: Video Trade

  Detta är en så kallad soundtrack-film för mig. Minns soundtracket och Pat Benatars ledmotiv "Invincible" bättre än filmen, även fast jag såg den under videons storhetstid. Den typen av filmer är bra omtittsfilmer, ofta tyvärr med en svag eftersmak av besvikelse. Här är det precis tvärtom.
  Billie Jean (Helen Slater) lever under enkla förhållanden på den amerikanska vischan. När brorsan Binx (Christian Slater) får sin scooter förstörd av en jock så söker Billie Jean upp familjen för att få ersättning. När pappan istället försöker våldta henne råkar ett skott gå av från en pistol och kompisgänget från trailerparken ger sig ut på jakt från polisen.
  Pappan överdriver dådet och ungdomarna målas ut som livsfarliga och jagas av såväl polis som allmänhet. Men samtidigt så väcker de också sympati hos ungdomar, och Billie Jean blir snart nån slags neopunk-hjälte med fans som är villiga att hjälpa kompisgänget undan polisen.
  Såna här "ungdomar på glid"-filmer är ingen favoritgenre hos mig, men här lyckas man verkligen fånga även mig. Det är snabbt, det är variationsrikt, det är 80-taligt med soundtrack som ständigt pumpar MTV-rock. Det är också sympatiskt. Det är inga överdrivna galna snutar utan en ganska normal och nyansrik polis (Peter Coyote) som är efter dem, även han med vissa sympatier för Billie Jean och hennes gärningar.
  Kul förresten att filmens syskonduo spelas av Helen Slater och en 16-årig Christian Slater, vilket fick mig att kolla upp de var syskon i verkliga livet (något som verkligen missat isåfall) men de är tydligen inte ens släkt. De är bra i alla fall. Väcker, som sagt, sympatier.
  Roligt att det fanns en riktig 80-talsrökare man inte sett (i alla fall inte i modern tid).

Welcome to 18

Welcome to 18
Welcome to 18
1986
Bolag: HemFilms

  Lika mycket som jag kan älska en bra ungdomsfilm, lika petig är jag i vad jag tycker är bra. Ofta tycker jag mig kunna urskilja redan på omslaget om det är film jag kommer gilla eller inte. Relationsdramer med grubbliga tonåringar gillar jag, har svårt för partyfilmer. I stora drag. Här var en jag faktiskt hade missbedömt en aning.
  Tre unga stadstjejer firar att de blivit 18 genom att ta jobb på ranch ute på vischan. Detta ska bli sommaren de alltid kommer minnas. Men de blir hunsade och lurade och tvingas hanka sig fram med andra jobb och boenden.
  De träffar Talia som låter dem bo hemma hos henne och pojkvännen Roscoe. Talia hjälper dem och blir deras kompis, men Roscoe är minst sagt opålitlig. När Talia dyker upp misshandlad så börjar tjejerna sina planer på att rädda henne och hämnad på Roscoe.
  Första halvtimmen får jag mina fördomar bekräftade. Det är mycket wooo, bilåkande till okänd 80-talsmusik och hälften av scenerna gör tjejerna i underkläder. Men tack och lov ändrar filmen karaktär ju mer den handlar om den här Roscoe och vad han gör mot Talia. Skulle inte säga att den är speciellt rörande eller intressant, men den har ändå en hjärtlig ton som överraskar mig lite.
  Courtney Thorne-Smith är som vanligt smittsamt charmig i sin roll och på något vis blir hela storyn (även partydelen) mer uthärdig ur kvinnoperspektivet. 

North Shore

North Shore
North Shore
1987
Bolag: Esselte Video

  Rick (Matt Adler) vinner en surftävling och lägger sina prispengar på att åka till Hawaii för att surfa på det berömda North Shore. Där träffar han idolerna från surfaffischerna på pojkrummet, men blir snabbt besviken när de är otrevliga och opålitliga.
  Han har givetvis också problem med locals på Hawaii som i grunden är negativt inställda till amerikanska surfare som kommer dit och stökar. Problemet är att han blir kär i Kiani (Nia Peeples) och det är inte hennes odågor till kusiner förtjusta i.
  Räddningen blir Chandler (Gregory Harrison), en lite enstörig man med väldigt idealistisk inställning till surfing. Han hatar tävlingar och berömmelse och drivs snarare av att göra den perfekta surfbrädan. Rick får bo hemma hos Chandler mot att han ritar en logga till hans brädföretag (!) och får även chansen att testa alla nya brädor han tillverkar.
  När han till slut får möjlighet att delta i en stor tävling står det mellan att följa sin dröm till berömmelse eller vara Chandler trogen.
  Positivt överraskning detta. Filmer som handlar om sporter jag inte bryr mig om (eller inte förstår) brukar inte locka direkt, och den här filmen har stått osedd länge i hyllan. Men är man sugen på lite 1987 så är man, och nog får man 1987 alltid. Här åker perfekta 80-talsansikten bräda till syntrock (mycket Pseudo Echo!), blir kära till 80-talsballader och det är om inte en bra film så i alla fall en trevlig och lättittad film. 

The Heavenly Kid

The Heavenly Kid
The Heavenly Kid
1985
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen verkar folk har en helt annan relation till i USA. Ser den ofta på listor över videoklassiker därifrån. Här i Sverige minns jag ingen som någonsin pratade om den här filmen, såg den typ aldrig i någon videobutik.
  50-talshunken Bobby kör ihjäl sig vid ett chicken race i början av 60-talet framför ögonen på sin flickvän Emily. I himlen visar det sig att han inte riktigt gjort sig förtjänt av att nå till den bättre delen av paradiset, utan måste gottgöra genom att vara någons ängel i jordelivet.
  Det råkar bli Lenny, en bortkommen nördkille i filmens nutid (1985) som hunsas av skolans coola killar. Bobby ska göra honom cool för att öka hans status, och gör honom till en kopia av sig själv, det vill säga en raggare från 50-talet.
  Han får en chock när han märker att Lenny är son till Emily, hans tonårskärlek, och försöker hitta ett sätt att nå henne i den riktiga världen.
  Att låta en cooling från 60-talet förhålla sig till 80-talet lämnar ju öppet för förvecklingar och skoj, men det är inte alls den vägen den här filmen tar. Istället är det en varm och mysig 80-talare med alla tidens variabler på samma gång. Här finns highschool, så klart. Här finns en resa i tid och rum, här finns gör-om-mig-konceptet, ett häftigt soundtrack och jag skulle kunna skicka ut referenser till en handfull 80-talsklassiker samtidigt.
  Därmed inte sagt att man kopierat ihop den här filmen. Den hade amerikansk biopremiär samma månad som Tillbaka till Framtiden så därifrån lär den inte ha kopierat något. Och den kom ett par år före Can't Buy Me Love, som den också påminner om. Problemet är väl att den är lite billigare än sina konkurrenter. Soundtracket består av moderna låtar som låter mycket som andra (kändare) moderna låtar, allra skojigast blir det väl med filmens synttema som påminner en aning om Axel F.
  Inget att klara på med skådisarna heller, men det är ju inte Michael J Fox eller Patrick Dempsey direkt.   Lennys pappa spelas förresten av Mark Metcalf, som för mig är mest känd som den skrikande läraren i Twister Sisters videor. Kul att se honom någon annanstans.
  Men överlag: sevärd och fin ungdomsfilm från 1985! Det trodde jag nog aldrig jag skulle upptäcka en jag inte sett.

Space Camp

Space Camp
Space Camp
1986
Bolag: Transfer

  En film som jag förvånar mig själv lite över att inte ha sett tidigare. Är ingen fan av rymdfilmer, det är väl förklaringen, men en mysig 80-talscast med Lea Thompson, Tom Skerritt, Terry O'Quinn och Kelly Preston borde ha vägt upp för det. Och Joaquin Phoenix (på den tiden han hette Leaf) som gullig tioåring!
  Till Nasas Space Camp kommer ungdomar med rymdintresse från hela landet till någon slags sommarläger där man får lära sig hur allt fungerar. Vid en simulering av en raketstart riskerar farkosten explodera om man inte skjuter upp den, and away they go. Ett gäng rymdnördar och en handledare rakt upp i rymden i en raket som är helt oförberedd för resa. 12 timmars syra och ingen mat.
  Urmysigt litet ungdomsäventyr som har några spännande scener, men annars mest andas den trevliga känslan av äventyr med 7-årsgräns. Jag kan bli lite sur att jag inte såg den här som ung. Då hade den nog varit en klassiker för mig idag. Nu hamnar den ju mer i kul-att-ha-sett-högen, men det är ändå trivsamma 100 minuter.

En Kille På Halsen

En Kille På Halsen
Seven Minutes in Heaven
1986
Bolag: Warner Home Video

  Denna har jag sett för många år sen, men ungefär som med slashers så flyter ungdomsfilmer från 80-talet ihop en aning. Just den här typen av varma och inte-så-roliga ungdomsfilmer är min favoritfalang dessutom.
  Jennifer Connelly spelar Natalie, en ordentlig pluggtjej som alla killar blir förtrollade av. Hennes bästa kompis är Polly (Maddie Corman, som gör typ samma roll som i Some Kind of Wonderful nåt år senare). Hon är hennes motsats, fnittrig och boycrazy som mest av allt vill få till det med nån kille, men de visar henne inget intresse.
  När Natalies pappa är bortrest låter hon barndomskompisen Jeff (Byron Thames) bo hos henne när han blivit ovän med sin styvpappa. Det gör att även Polly börjar hänga där, och till slut blir huset centrum för diverse dejter och relationsdramer.
  Ja, den här slank ner lätt. Riktigt trevlig ungdomsfilm som har just den där värmen utan att egentligen vara speciellt djuplodande men ändå tillräckligt allvarlig för att man ska slippa tokiga förvecklingar eller urspårade festscener. Det är sympatiskt och lättsamt, men man bryr sig ändå på något vis. I vanlig ordning vilar John Hughes ande tungt över de här lite mer grubbliga ungdomsfilmer, och den här filmen skulle faktiskt kunna vara en av hans. Kanske inte en av hans bästa, men god nog.
  Jennifer Connelly är så klart förtjusande i huvudrollen, men vill även slå ett slag för det övriga gänget här. Speciellt killarna har det där lagoma självförtroendet som väcker sympatier. Och sen är det höst hela filmen. Det hatar jag inte.

Gregory's Girl

Gregory's Girl
Gregory's Girl
1980
Bolag: Esselte

  Den här filmen gillade pappa. Han älskade i och för England och Skottland och hade nog gillat vilken småmysig film som helst om de pratade skotska. Men jag minns att vi tyckte om den hela familjen när vi hyrde den på 80-talet. Där slutar mina minnen.
  Gregory (John Gordon Sinclair) är en fumlig tonåring som är lite som vem som helst. Spelar fotboll, drömmer om att ha en tjej. En dag börjar Dorothy (Dee Hepburn) i killarnas fotbollslag. Hon är duktig, självsäker och social. Lite tvärtemot Gregory men han blir ändå kär i henne, precis som de flesta killarna på skolan. Nu ska han bara hitta ett sätt att närma sig henne.
  Jag var lite rädd att se om den här. Min romantiska bild av England och Skottland var starkare förr och just de där lite svarta kitchen-sink-komedierna brukar jag inte vara speciellt förtjust i. Men jisses, vilket glädjepiller detta är alltså. Charmigt, varmt, mysigt och småroligt från första till sista bildrutan. J.G. Sinclair och Dee Hepburn är oemotståndliga och kul att se Clare Grogan från Altered Images spela charmig nördtjej. 

Skuggan Av Emma

Skuggan av Emma
Skyggen af Emma
1988
Bolag: Sandrews

  Vi i Norden älskar vår ransoneringstid. Orkar inte ens tänka på hur många filmer man sett på de där kullerstensgatorna, med de där kläderna, bilarna och klassklyftorna.
  Emma (Line Kruse) är elva år och växer upp i förmögen familj i Köpenhamn. Hon får varken kärlek eller uppmärksamhet från sina föräldrar, och som ett rop på detta så iscensätter hon en kidnappning av sig själv.
  Livet på Köpenhamns gator är långt från hennes skyddade vanliga liv, men hon får en natt hjälp av en härjad svensk man som heter Malte (Börje Ahlstedt). Han visar henne sin värld i det fattiga mellankrigs-Köpenhamn och hon har svårt att bli accepterad i sina fina kläder, men Malte ger henne all den kärlek och uppmärksamhet hon har saknat.
  Även om man är mätt på de här miljöerna och karaktärerna så tycker jag att filmen ändå att vänskapen mellan Malte och Emma slår an en ton, framför allt mot slutet av filmen när den ställs mot polisens jakt på Emma och hennes "kidnappare". Det blir som lite mörkare Rasmus På Luffen på nåt vis. Jag är lite osäker på vilken målgrupp man tänkt sig, och på något vis påverkar det omdömet ganska rejält. Med det unga perspektivet att man som tittare följer Emma blir det ett riktigt fint barndrama. Annars mest ytterligare en film på 30-talet.

Are You In the House Alone?

Are You In the House Alone?

Are You In the House Alone?
1978
Bolag: CD

  Den här filmen har, osedd, stått sorterade i samlingens sektion för "Div Skräck/Rysare" så länge jag kan minnas. Antar att jag baserade det på omslag och filmtitel. Den ser ju ut som en dussinslasher.
  Nu till sist sedd får den en ny placering på tv-thriller-hyllan. Inget fel i det. Rustika tv-thrillers ser jag ofta hellre än blodiga slashers. Numera.
  Kathleen Beller (Kirby Anders i Dynasty!) spelar unga Gail, en skötsam highschool-elev som börjat få flämtsamtal i telefon om nätterna. Sedan börjar någon lägga lappar i hennes skåp som börjar ganska oskyldigt men sedan blir grövre och grövre.
  Vem är det som terroriserar henne? Är det hennes kränkta ex-pojkvän? Är det den flirtiga fotoläraren?
  Ja, långt från blodig slasher detta. Den innehåller inte ens något mord kan jag väl försiktigt spoila. Istället det en liten ungdomsthriller, på gränsen till ungdomsdrama, om en ung tjejs försök att vara alla till lags, om frigörelse från föräldarna och om huruvida nya pojkvännen är den rätte. Det där med lapparna blir mest som ett litet bihang till ett coming-of-age-drama. Inget djuplodande drama men ändå. Nu slutar i och för sig terrorn med att hon blir överfallen, men förutom det så blir det mest en småmysig pusseldeckare i highschool-miljö. Inte helt bortkastat i alla fall.