Svarta Augusti
Dark August
1976
Bolag: Trix
Ibland kan jag få lite moderskänslor för tråkiga filmer. Som att jag tycker synd om filmen och vill se klart den för att vara lite snäll. Mot vem kan man fråga sig.
Sal Devito (J.J. Barry) kör en tidig morgon på en liten flicka som kommer utspringande från ett majsfält så att hon dör. Efter olyckan plågas han psykiskt av vad han gjort, och inte blir det bättre av att flickans morfar besitter någon slags ockulta krafter som han gärna använder för att hämnas barnbarnets död.
Det är nån mystisk figur, inte olik barn-tv:s Sommarskuggan, som smyger omkring i skogarna kring där Sal bor. Som tittare blir man inte klok på om det är en av hans vanföreställningar eller nån ytterligare hämnare som lurar där ute, men den förvirringen kanske är med medveten.
Ja, vad ska man säga om denna. En thriller är det ju. Ingen skräckfilm eller rysare som omslaget vill göra gällande. Inte heller är någon spännande thriller, förutom några mystiska scener som känns lite 70-talsmysiga med fräsande moogsyntar i soundtracket. Men i övrigt är det ju ungefär som vanligt med såna här ockulta thrillers, en massa seanser och hokuspokus som man sitter och gäspar sig genom.
Bäst tycker jag filmen är när den lämnar handlingen och blir vardag. Det är något visst ändå med 70-talig b-film. Något nästan dokumentärt. Lokala statister som går och sneglar in i kameran, långa bilåkarscener på dammiga grusvägar.
Visar inlägg med etikett Trix. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Trix. Visa alla inlägg
torsdag 6 oktober 2022
lördag 2 oktober 2021
Spindlarna
Spindlarna
Kingdom of the Spiders
1977
Bolag: Trix
Onda djur-filmer återkommer jag till ibland. De är sällan jättebra, men också sällan besvikelser. Personligen så föredrar jag varianten där det är många av ett visst djur snarare än där ett djur är ovanligt stort eller muterat. Just muterat på grund av människans framfart (toxic waste osv) är nog den allra vanligaste 70-talsvarianten. Djur som vanligtvis är fredliga attackerar.
Här har vi ett litet mischmasch av alltihop, kan man säga. En småstad i Arizona ser fram emot att ha sin årliga stadsfest när plötsligt några kor hittas mystiskt döda av något gift. Det visar sig att kon attackerats av hundratals giftspindlar och snart står andra djur på tur.
Det som har hänt att insektsmedel, företrädelsevis DDT, har rubbat spindlarnas cirklar och de börjar attackera stora djur och senare människor i jakt på föda.
De är bra på att föröka sig också. På bara några dagar tar miljontals spindlar över den lilla staden, trots att folk stänger in sig tar de sig in under dörrar, via skorstenar och ventilation och så vidare. Business as usual.
Det man får betygsätta sådana här filmer på är panikkänslan, tror jag. Det är ju den de är ute efter att skapa. Den bygger dels på att man känner något för karaktärerna och dels på att den där klaustrofobiska känslan av att djuren är överallt går genom rutan.
Jag tycker det går hyggligt här ändå. William Shatner är enkel att tycka om som stadens veterinär och stadens bybor är tillräckligt starka karaktärer för att man komma ihåg och hålla isär dem i alla fall. Absolut ingen självklarhet i såna här filmer.
Och visst kryper det i skinnet när spindlarna väller fram och attackerar, men jag saknar ändå de sista procenten av panikkänsla för att jag ska dras med fullständigt. Det är ju egentligen bara sista tjugo minuterna som bjuder på någon sorts spänning och vägen dit är en ganska lång vandring i öknen med gröna vågen-snack om hur nature strikes back.
Kingdom of the Spiders
1977
Bolag: Trix
Onda djur-filmer återkommer jag till ibland. De är sällan jättebra, men också sällan besvikelser. Personligen så föredrar jag varianten där det är många av ett visst djur snarare än där ett djur är ovanligt stort eller muterat. Just muterat på grund av människans framfart (toxic waste osv) är nog den allra vanligaste 70-talsvarianten. Djur som vanligtvis är fredliga attackerar.
Här har vi ett litet mischmasch av alltihop, kan man säga. En småstad i Arizona ser fram emot att ha sin årliga stadsfest när plötsligt några kor hittas mystiskt döda av något gift. Det visar sig att kon attackerats av hundratals giftspindlar och snart står andra djur på tur.
Det som har hänt att insektsmedel, företrädelsevis DDT, har rubbat spindlarnas cirklar och de börjar attackera stora djur och senare människor i jakt på föda.
De är bra på att föröka sig också. På bara några dagar tar miljontals spindlar över den lilla staden, trots att folk stänger in sig tar de sig in under dörrar, via skorstenar och ventilation och så vidare. Business as usual.
Det man får betygsätta sådana här filmer på är panikkänslan, tror jag. Det är ju den de är ute efter att skapa. Den bygger dels på att man känner något för karaktärerna och dels på att den där klaustrofobiska känslan av att djuren är överallt går genom rutan.
Jag tycker det går hyggligt här ändå. William Shatner är enkel att tycka om som stadens veterinär och stadens bybor är tillräckligt starka karaktärer för att man komma ihåg och hålla isär dem i alla fall. Absolut ingen självklarhet i såna här filmer.
Och visst kryper det i skinnet när spindlarna väller fram och attackerar, men jag saknar ändå de sista procenten av panikkänsla för att jag ska dras med fullständigt. Det är ju egentligen bara sista tjugo minuterna som bjuder på någon sorts spänning och vägen dit är en ganska lång vandring i öknen med gröna vågen-snack om hur nature strikes back.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

