Katastrofplats Houston

Katastrofplats Houston
The Swarm
1978
Bolag: Warner Home Video

  Nånstans ute i Texas öknar angriper en enorm svärm av afrikanska mördarbin en militärstation och dödar i princip alla som jobbar där. När detta blir känt skickar Vita Huset över forskaren Bradford Crane (Michael Caine) för att leda arbetet med att stoppa bisvärmen. Han försöker lösa problemet på biologisk väg men blir ständigt motarbetad av militären och i synnerhet General Slater (Richard Widmark) som hade föredragit att bomba bort bina.
  Inte blir det bättre av att bisvärmens framfört är snabbare och dödligare än man först trott. När den attackerar en småstad och lämnar kaos efter sig, så inser man att man måste stoppa den till varje pris innan den når miljonstaden Houston.
  Minns den här filmen som en kalkon. Inte att jag tyckte det, utan mer en sån där film som ständigt nämndes ihop med Heaven's Gate och annat som floppat trots maxad budget. 
  När man ser den med de ingångsvärdena så tycker jag inte den är så dum ändå. Scenerna med bina, som ju ändå har nästan 50 år på nacken, ger lite klåda och själva storyn är väl inte sämre än nån annan katastroffilm egentligen.
  Ser att många på IMDB säger att den är för lång, då är den ändå med knappa två timmar ändå ovanligt kort för att vara katastroffilm. Men det ligger ändå något i det. Vad man gör av tiden. Under 2 timmar hinner man bygga karaktärer, lära känna personerna som sedan eventuellt ska falla offer, men istället sitter man mest och babblar, känns det som. Jättemycket käbbel och spel kring militären vs forskarna, som varken är intressant eller för filmen framåt. När det är 20 minuter kvar och filmen borde vara inne i ett crescendo sitter man fortfarande och babblar.
  Men förutom en viss träsmak så tycker jag man lyckas förmedla en klaustrofobisk katastrofkänsla, och effekterna är faktiskt imponerande för sin ålder.

Fire and Rain

Fire and Rain
Fire and Rain
1989
Bolag: Esselte Video

  En liten based på tisdagskvällen. Funkar alltid. Här handlar det om Delta Flight 191 på väg till Los Angeles i augusti 1985. Det är hårt väder och trots skepsis från piloterna så leds planet in i ett stormigt område, och plötsligt sliter en vindby ner planet till marken så det krashar. 
  Så brukar ju i vanliga fall katastroffilmer sluta, efter att man byggt upp handling, karaktärer, intriger till ett crescendo. Här är det precis tvärtom. Flygkraschen är avklarad första halvtimmen. Sedan börjar på något vis filmen.
  För den handlar mer, eller nästan bara, om det som kom efter kraschen. Familjer som letar efter sina anhöriga, överlevande som kämpar för sina liv, gråtmilda räddningsarbetare och - det finaste av allt - hur allt vävs samma i ett faktiskt ganska gripande drama.
  Visst, det är en tv-film, det är inte direkt djuplodande men det finns ett fint hjärta i hela filmen. Och stabila tv-filmsskådisar som gör minst lika bra som överbetalda Hollywood-stjärnor (som väl lite kutym i de "riktiga" katastroffilmerna). Sedan har vi faktiskt en fair share av gästspelare här också. Angie Dickinson spelar en läkare, det gör David Hasselhoff också, gamla 70-talsfavoriten John Beck spelar pilot. Jävlar vilken pilotigt utseende den mannen har.
  Men ja, en fin överraskning detta.

Jordbävningen

Jordbävningen
Earthquake
1974
Bolag: Esselte Video

  Avrundar helgen med en katastroffilm från genrens stora år, Jordbävningen. Osäkert om jag sett den tidigare. De flyter ju ihop lite, de där filmerna.
  Här följer vi genrens klassiska schema med först en timme då vi lär känna ett antal karaktärer och deras vedermödor i Los Angeles. Charlton Heston ska lämna sin fru för unga Denise, men samtidigt ta emot toppjobbet efter fruns pappa. George Kennedy spelar en polis som vägrar anpassa sig efter klagomål från förmögna skådisar och får sparken, börjar dricka. Richard Roundtree spelar en daredevil som planerar ett våghalsigt MC-stunt. Victoria Principal i afro spelar hans tjej.
  Men så händer det. Marken börjar skaka och Los Angeles rasar ihop till ruiner. Landmärken som Capitol Studios ramlar ihop som ett korthus. I rasmassorna får vi återigen följa våra vänner, vilka klarar sig och vilka gör det inte?
  Det är ju härligt att se såna här filmer i sina varma 70-talsfärger och stjärnspäckade rollistor, det kommer man inte ifrån. Men även om man får en timme att lära känna de här personerna, så är det ju inte tillräckligt för att man ska känna så värst starkt för någon av dem. Jag tänker på ett klassiskt avsnitt av Dynasty (tror det heter Moldovian Massacre) där hela casten är på ett bröllop och terrorister kommer in och skjuter vilt omkring sig. Vi lämnar utan att få reda på vilka som överlevde. Jag minns att det kändes viktigt för mig vilka som klarade sig. Kanske är det just en längre relation till karaktärerna som skulle göra en film som Jordbävningen mer angelägen. Eller ens angelägen.
  Men det finns ju andra kvalitéer än att bli berörd på djupet. Den som kommer hti för drama har inte kommit förgäves. Det är ju verkligen överdådigt med scener där Hollywood dränks av en brusten damm, och just när kyrkor och andra kända byggnader jämnas med marken.
  Sedan, så klart, alltid tryggt att ha sällskap med katastroffilmsansiktet nummer ett: George Kennedy.

Juggernaut

Juggernaut
Juggernaut
1974
Bolag: Warner Home Video

  Katastroffilmer såg jag mycket hos min kompis Ronnie i mellanstadiet. Det var det "värsta" vi fick se. Och det gjorde vi. Förutom klassikerna så flyter minnet ihop lite, de var ju rätt lika. Det jag känner när jag ser den här brittiska varianten från 1974 är nostalgi snarare än spänning eller annan filmupplevelse. Så spännande man tyckte det var när bombteknikerna klippte sladdar alltså.
  Lyxkryssaren Brittanic lämnar England för att segla över Atlanten. Då hör en man som kallar sig Juggernaut av sig till rederiets VD och berättar att han placerat ett antal bomber ombord som kommer detonera ett visst klockslag som han inte får en viss summa pengar. Till råga på allt är det full storm ute på Atlanten så att utrymma fartyget är inte ett alternativ.
  Då skickar man bombexperten Anthony Fallon (Richard Harris) för att oskadliggöra bomberna. Det är dock svårare än väntat och dessutom uppstår panik ombord när en av bomberna detonerar.
  Klassiskt katastroffilmsupplägg. Man följer ett antal passagerare och deras vedermödor blandat med bombexperterna, Scotland Yard och besättningen. Stjärnspäckat (i alla fall ur brittisk synvinkel) ner till minsta biroll, hela 30-talistgardet med Anthony Hopkins, David Hemmings, Roy Kinnear, Shirley Knight, Omar Sharif och så vidare. Regisserat av Richard Lester.
  Så inga fel på insatserna här. Inte heller något större fel på filmen, den känns välgjord och välspelad, men jag saknar lite nerv och nån att bry mig om av karaktärerna. 

Terrorn i Djupet

Terrorn i Djupet
Fer-de-Lance
1974
Bolag: Prisma

  TV-filmer va. Det man förlorar i nerv och oförutsägbarhet får man igen i kvalitet och stabila hantverk. Den här hybriden av katastroffilm och onda djur hade kunnat vara brutal och skoningslös som, låt oss säga, italiensk skräckfilm. Men hade den kunnat vara såhär bra?
  Vid en landstigning i Västindien köper en matros med sig en korg med ormar för att pranka polarna nere i en ubåt. Ormarna visar sig vara giftiga och rymmer ut i båtens kulvertar och ventilationsgångar. När en besättningsman blir biten så råkar båten dessutom krascha och begravas på botten under tonvis med sten. Och så ormarna på det. Inte bra.
  Ja, kombon ormar och trånga utrymmen är inget för den här mannens fobier. Kanske är det därför jag får en nästan panikslagen grundkänsla av den här filmen. Men jag tror också det är för att den är välgjord och välspelad. Som sagt, tv-film. Hantverksmässigt klanderfritt och för sin tid snyggt filmat.
  Bra mycket bättre än många "riktiga" filmer i monster-ombord-fållan.

Berg och Dalbanan

Berg och Dalbanan
Rollercoaster
1977
Bolag: Esselte Video

  I utkanten av katastroffilmsboomen på 70-talet fanns ju de här filmerna som till skillnad från de klassiska katastroffilmerna (bränder, naturkatastrofer, flygplanskraschar...) har någon form av crime-element. Det är lite bästa av båda vägar för mig. Älskar ju känslan av 70-talsfilm men kan ändå tycka att en tretimmars katastroffilm med Hollywood's finest i alla roller kan bli lite enahanda. Här får man en kortare film men ändå med samma katastrofkänsla, på något vis.
  Timothy Bottoms spelar en ung man med trevligt utseende som placerar en bomb i en berg och dalbana som orsakar katastrof förstås. Han utpressar sedan ytterligare ett antal nöjesfält på pengar för att samma sak inte ska hända igen.
  Tillsynsmannen Harry Calder (George Segal) får personlig kontakt med gärningsmannen och blir en bricka i polisens spel att komma åt honom.
  Finns mycket att tycka om här. Själva den 70-taliga inramningen. Somrig neonoir blandat med några stänk katastroffilm. Bechdel-testet göre sig icke besvär, men ändå oemotståndligt. Det är inte mycket action ska sägas, det är egentligen bara det första dådet man får se, men det är en fin Hitchcocksk krypspänning rakt genom. Själva slutscenerna pågår i över en halvtimme, men blir aldrig tråkiga ändå. 

  Det är invigning av en ny överdådig attraktion. Sparks står på scen och nånstans där på berg och dalbanan finns bomben. Förstklassigt 70-talsmys.

Översvämning

Översvämningen
Flood
1976
Bolag: Warner Home Video

  Katastroffilmer är väl lite filmens Korv Stroganoff. Comford food, skedmat. Man vet hur det smakar och att man i alla fall sällan blir extremt missnöjd.
  Den här lite bortglömda filmen kom mitt i genrens peak i mitten av 70-talet, men är gjord för TV vilket väl förklarar varför rollistan inte kantas av biroller för Hollywoodstjärnor och underhållare.
  Upplägget är ungefär sig likt. En liten stad står under hotet att en damm, efter veckor av nederbörd, ska brista och dränka staden i vatten. En forskare varnar för katastrofen men stadens borgmästare vägrar lyssna på honom och snart blir farhågorna sanna.
  Men innan dess ska vi enligt katastroffilms-dramaturgi så klart lära känna några olika personer som sedan kommer drabbas på olika sätt. Det är den gravida kvinnan, den ensamma damen, den nyfikna Tom Sawyer-pojken, den kärlekskranka sjuksköterskan och så vidare.
  Ja, det här är inga problem att sitta och slafsa i sig. Varken spännande eller intressant men 70-talsinramning ger en trygg känsla av nån "nattfilm" på SVT 1985. 

Råttornas Hämnd

Råttornas Hämnd
Food of the Gods
1976
Bolag: Walthers

  Den här har jag ju sett. För länge sen. Minns bara ett par enskilda sjuka scener, men inget om handlingen eller om jag tyckte den var spännande. Värt en omtitt även om man lärt sig med åren vad som står på spel.
  Tycker dock att den här känns ungefär lika bra som jag minns den. Några sportkillar åker ut för att jaga på en avlägsen ö. Där har en bonde matat sina djur med ett märkligt kraftfoder som han "fått av Gud" som gjort dem gigantiska. Problemet är att även andra djur fått i sig av det här fodret, och en av de första sakerna som händer är att en av jägarna blir dödad av gigantiska getingar.
  Men det stora problemet är råttorna. De är som sig bör många och aggressiva.
  Ganska tidstypisk onda djur-film får man säga. Med miljöagenda. Nature strikes back. Den här filmen till och med både börjar och slutar med ett brandtal kring vad vi håller på att ställa till med. Men det är inget som stör eller är i vägen. Och visst finns det en viss panikkänsla ändå när ön tas över av gigantiska råttor som dessutom har ett gnyende, nästan fnittrande, ljud som bidrar till klaustrofobin.
  Handlingar och miljöagendor satt åsido så är detta naturligtvis en show off i specialeffekter i första hand. Man kan säga att den biten följer en lite intressant dramaturgi, medveten eller ej. Vi börjar resan med de stora getingarna. De är animerade och ger lite lagom Dunderklumpen-känsla. Fniss. Sedan blir någon attackerad av en stor tupp som ser ut att vara i papier mache. Fniss igen. Sedan blir det ju natt och ja, visst är det råttor som springer omkring där, men man ser ju inte så mycket.
  Men sen! När förväntningarna är på botten. Det är dag, råttorna syns tydligt och man fullkomligt häpnar över hur de kunde ha gjort det här 1976. Speciellt sista halvtimmen när råttorna omringar ett hus är full av jawdroppers. 

King Kong

King Kong
King Kong
1976
Bolag: Arena

  Kalla mig gärna historielös men jag har inte sett originalet på King Kong från 1933. Det borde man väl kanske, men ja, livet har tagit en annan väg för mig. Däremot lyckades jag hitta lite tid att se den här remaken från 1976 istället, det var väl bra.
  Handlingen kanske är lite överflödig att redogöra för, men eftersom jag inser att jag inte hade full koll på den själv så drar jag lite snabbt. 
  En expedition i jakt på olja i Indiska Oceanen stöter istället på en stor apa på en isolerad ö som inte finns på kartorna för att den är inbäddad i dimma. Där bor också en primitiv befolkning som under generationer byggt upp ett försvar mot apan genom murar och ritualer. Dessa ritualer präglar dessvärre filmens mellersta delar.
  Precis innan man kommer till ön plockar man upp en skeppsbruten kvinna från havet. Dwan (Jessica Lange) är skådespelerska och har ingått i ett filmteam som verkar ha försvunnit. Väl på ön blir hon tillfångatagen av apan Kong som ser henne som sin brud och vårdar henne ömt.
  När besättningen sedan kommer till undsättning fångar de Kong och tar med honom till New York för att anordna freakshow. Men vet ni vad, när Kong ser Dwan så löper han amok längst stadens gator och klättrar så småningom upp i World Trade Center, som fått ersätta originalet Empire State Building i denna remake.
  Ja, utan att ha 1933 års original som referens så tycker jag man lyckas uppdatera ganska bra till sin samtid. Man får in lite tidsenlig samhällskritik (elaka oljeföretaget) och katastroffilmskänsla mot slutet, och sedan har ju så klart tiden gett bättre tekniska förutsättningar att skapa en stor och skräckinjagande apa på film.
  Visst, med dagens ögon så ser det väl ut som lite maskerad men jag tycker ändå man lyckats få liv i karaktären Kong. Hans kärlek till Dwan går från löjlig till rätt rörande i slutändan.

Haveriplats Bermudatriangeln

Haveriplats Bermudatriangeln
Airport '77
1977
Bolag: Esselte Video

  Flygkatastroffilmer är ett komplicerat kapitel för mig. Inte för att jag inte gillar dem. I teorin dras jag verkligen till den klaustrofobiska känslan av en flygolycka (på film, ska väl tilläggas) och dramaturgiskt är det väldigt tacksamt med upplägget att man först lär känna ett antal karaktärer från olika bakgrund och sedan sammanfogar dem i en katastrof. Oerhört effektivt.
  Men så finns Titta Vi Flyger. Förmodligen den film jag sett flest gånger av alla filmer, och en sån där film som hängt med sedan barndomen och liksom skadeskjutit flygkatastroffilmen redan innan jag sett min första. För det är nästan omöjligt att se en film denna utan att fnittra lite då och då när man minns scenens motsvarighet i parodin.
  Hur som helst, den här varianten på ämnet kom i den stora och långa våg av såna här filmer under 70-talet. Här har ett gäng banditer kapat en jumbojet och kör vilse i dimman, rammar en oljerigg och försvinner ner i havet vid Bermuda. Men planet går inte sönder och när besättningen och passagerarna vaknar upp så är de instängda på havets botten.
  Ja, riktigt goda förutsättningar för klaustrofobi här. Ett flygplan under vatten. Fullt av övervintrande silver screen-skådisar som ju ofta hamnade i såna här filmer på äldre dar. Här är det bland annat Joseph Cotten, Christopher Lee, Olivia de Havilland och Lee Grant som trängs i havsdjupet. Men det är Jack Lemmon som skiner allra starkast som vanligt. Märkligt hur han kan göra en så platt roll som den har tilldelats här till något levande.
  Om det inte varit för att man ständigt ser Leslie Nielson, Lloyd Bridges och de andra från Airplane swischa förbi i huvudet så hade jag nog tyckt att detta var en ganska spännande katastroffilm.

Flight 90

Flight 90
Flight 90: Disaster on the Potomac
1984
Bolag: Transworld

  Länge jag såg en katastroffilm, insåg jag idag. Drog in den här gamla tv-filmen i spelaren. Det som skiljer katastroffilm från katastrof-tvfilm är framför allt stjärnglansen. 70-talets våg av till exempel flygfilmer var ju fyllda till bredden av megastjärnor, ner till minsta biroll. I tv-formatet får vi nöja oss med fullblodsproffs av typen av typen som gjort 10 tv-filmer om året i hela sitt liv.
  Och vet ni, det funkar faktiskt bättre.
  Den stora nackdelen med katastroffilm i tv-format är snarare att de ofta är verklighetsbaserade, vilket gör själva spänningsmomentet lite avslaget till viss mån, men här tycker jag att man på ett utmärkt sätt lyckas kombinera de båda världarna.
  Alla genrens byggklossar finns med. Till en början får man följa ett antal par i deras vardagsliv. Vi har det unga paret med en nyfödd bebis, den trötta affärsmannen som motvilligt tar planet till Florida och den gravida flygvärdinnan som ska göra en sista resa i jobbet innan hon ska vara mammaledig.
  Alla ska de ombord på Flight 90 mellan Washington och Florida. Det är januari och vädret är sådär hopplöst som det bara kan bli i USA. Snö och storm. Ändå ska planet tvunget lyfte, och till råga på allt slarvar man med avisningen av vingarna i väderkaoset.
  Planet hinner inte långt förrän det kraschar in i en bro och vidare ner i det iskalla vattnet i Potomacfloden. Några få passagerare lyckas överleva kraschen men hamnar i vattnet och tiden är knappt för att de ska kunna räddas. Anhöriga följer dramat direktsänt på tv.
  Även om man vet slutet på den här historien så är det ändå så pass välgjort att man dras med i dramatiken och paniken när överlevande försöker klamra sig fast vid isflak och vrakdelar i floden. Mycket är rollistans förtjänst. Här hittar vi ljuvliga slitvargar som Barry Corbin och Richard Masur. Underbara Jane Kaczmarek (från en av mina favoritfilmer, Falling in Love) skymtar förbi. Chad Lowe (Robs brorsa). That kind of people.
  Så även om spänningen är begränsad så är det högst njutbart att se ett välspelat och vasst tv-drama.

Mördarbina

Mördarbina
The Bees
1978
Bolag: VTC

  Till skillnad från många andra i den här vhs-samlarsvängen så slår inte mitt hjärta speciellt hårt för b-film. Visst känner jag dess förtjänster ibland. Få saker slår när en lågbudgetskräckis blir sådär skev och oberäknelig och nästan känns dokumentär i sin avsaknad av kända ansikten eller ens riktiga skådisar.
  Men oftast är bristerna fler än förtjänsterna. Jag kommer nog aldrig bli ett fan av kultfilm eller så-dålig-att-den-blir-bra-film.
  Här har vi något som verkar vara en hopplös b-film. 3.8 på IMDB. Dock b-filmsikoner som John Saxon och John Carradine i manliga huvudrollerna. Dock i en förlåtande filmgenre: djurskräck.
  I Brasilien lyckas den giriga människan skapa en mutant av sydamerikanska och afrikanska bin som inte bara dödar människor, de fortplantar sig också rekordsnabbt.
  Giriga forskare smugglar ett gäng såna här bin till USA, i jakt på vad är oklart, och vips är de ute i samhället och...åh nej, den stora paraden!!!
  Ja, detta har man ju sett innan. Och med liknande budget. Visst kryper det lite i kroppen när folkmassan flyr undan bin i panik, men bin känns ändå som ett av de lite mer barntillåtna sätten att göra djurskräck på. Det öppnar inte upp för samma mått av explicit gore som de flesta andra djurattacker på film. Det finns ju dessutom ett antal relativt snälla tv-filmer i genren från ungefär samma tid.
  Specialeffekterna består till största delen av tecknade moln av bin på himlen och vad som ser ut att vara nån som stått och skakat ett terrarium framför kameran. Här har man istället bränt lejonparten av sin budget på att låta några flygfordon krascha brutalt under kanske tio sekunder av filmens slutscener.

Det Får Inte Vara Sant...

Det Får Inte Vara Sant...
Bug
1975
Bolag: Esselte Video

  När jag såg Spindlarna häromveckan så saknade jag den där panikkänslan man vill ha av en film där miljontals spindlar invaderar en stad. Visst, den hade sina panikslagna scener, men på det stora hela var det lite för glest mellan läskigheterna.
  En halvtimme in i den här filmen känner: det var precis det här jag letade efter!
  En jordbävning drabbar en stad på vischan och skapar en till synes bottenlöst ravin mitt ute i öknen. Ur detta hål kommer en helt ny insekt. En slags skalbaggar som självantänder och blir till små glödande kolbitar. De inte bara dödar djur utan startar även bränder i hus, får bilar att självantända och så vidare. Det som gör paniken så påtaglig är att man inte fattar vad det handlar om, vad de har för syfte.
  En collegeelev fångar en av dem och visar för sin professor James Parmiter (Bradford Dillman) som har en teori om att de bott och levt nere i magman i tusentals år men för första gången kommit upp till atmosfären. Så klart vill ingen tro på hans teorier och stan kan fritt attackeras av de till synes harmlösa små skalbaggarna som tar sig in överallt och bränner allt i sin väg.
  Första halvtimmen är verkligen guld! Perfekt 70-talsstämning, bra tempo och precis den där vad fan är det som händer-känslan man är ute efter. Men sen händer nåt. Filmen stannar upp och fokuserar på James forskning och hur han blir besatt av att lösa mysteriet. Lite samma utveckling och stämningssänkare som i Av Okänt Ursprung, som jag såg häromveckan. Hans galenskap och besatthet bidrar visserligen till den klaustrofobiska känslan men när filmen i säkert en halvtimme står och stampar så tappar man lätt fokus och börjar titta på klockan.
  Det finns ett crescendo, så klart, men då har jag redan gäspat mig trött på filmen på något vis. Ett riktigt coolt slut, dock.

Spindlarna

Spindlarna
Kingdom of the Spiders
1977
Bolag: Trix

  Onda djur-filmer återkommer jag till ibland. De är sällan jättebra, men också sällan besvikelser. Personligen så föredrar jag varianten där det är många av ett visst djur snarare än där ett djur är ovanligt stort eller muterat. Just muterat på grund av människans framfart (toxic waste osv) är nog den allra vanligaste 70-talsvarianten. Djur som vanligtvis är fredliga attackerar.
  Här har vi ett litet mischmasch av alltihop, kan man säga. En småstad i Arizona ser fram emot att ha sin årliga stadsfest när plötsligt några kor hittas mystiskt döda av något gift. Det visar sig att kon attackerats av hundratals giftspindlar och snart står andra djur på tur.
  Det som har hänt att insektsmedel, företrädelsevis DDT, har rubbat spindlarnas cirklar och de börjar attackera stora djur och senare människor i jakt på föda.
  De är bra på att föröka sig också. På bara några dagar tar miljontals spindlar över den lilla staden, trots att folk stänger in sig tar de sig in under dörrar, via skorstenar och ventilation och så vidare. Business as usual.
  Det man får betygsätta sådana här filmer på är panikkänslan, tror jag. Det är ju den de är ute efter att skapa. Den bygger dels på att man känner något för karaktärerna och dels på att den där klaustrofobiska känslan av att djuren är överallt går genom rutan.
  Jag tycker det går hyggligt här ändå. William Shatner är enkel att tycka om som stadens veterinär och stadens bybor är tillräckligt starka karaktärer för att man komma ihåg och hålla isär dem i alla fall. Absolut ingen självklarhet i såna här filmer.
  Och visst kryper det i skinnet när spindlarna väller fram och attackerar, men jag saknar ändå de sista procenten av panikkänsla för att jag ska dras med fullständigt. Det är ju egentligen bara sista tjugo minuterna som bjuder på någon sorts spänning och vägen dit är en ganska lång vandring i öknen med gröna vågen-snack om hur nature strikes back.

The Blob

The Blob
The Blob
1988
Bolag: TransWorld

  Mycket talar för att jag skulle ha sett den här filmen. En skräckfilm som kom precis i min allra mest aktiva videohyrarperiod. Men jag minns också rätt tydligt varför jag inte tilltalades av den. Tror det började redan med titeln, The Blob. Det låter skräckkomedi, det låter medveten kult. det låter Troma. Alla varningsklockor.
  Sedan var jag ju mer intresserad av skräckfilmer som inte var övernaturliga eller sci-fi-betonade.
  En kall vinterdag 30 år senare ändrar jag mig. Det händer ju att filmer jag undvikit i alla år överraskar, om inte annat så kan den ha fått en nostalgifilt kastad över sig (som The Gate som jag såg häromdagen).
  Utanför en amerikansk småstad landar en meteorit som lämnar efter sig en röd gegga som är nån slags livsform som slukar människor. Meg (Shawnee Smith) är på dejt när de hjälper en skadad äldre man till sjukhuset. Väl där dör han plötsligt och hans underkropp har oförklarligt trasats i småbitar. Det visar sig att geggan från meteoriten kan ta alla möjliga former och nu sprider sig över hela tiden staden genom avloppsystemet.
  Ja, jag vet, det låter som en kultfilm med glimt i ögat, men det finns väldigt lite synlig humor i den här filmen, vilket är jätteskönt. Visst, handlingen är väl i grunden lite fjantig kanske men det glömmer jag snabbt bort för den är faktiskt spännande nästan hela tiden. Vet inte när jag skrev eller kände så över en film senast. 
  Kanske är det mina skrala förhoppningar som spökar men jag blir nästan chockad över hur bra jag tycker den här filmen är. Det är så många bra pusselbitar. Själva staden (innan den blir attackerad) har lite behaglig Twin Peaks-känsla (som förstärks av Jack Nance i rollen som läkare, kanske). Specialeffekterna är enastående, speciellt om man tänker på att de är över 30 år gamla. Visst, scenerna med en jättelik slemmassa som sprider sig ut över stadens gator hade så klart sett bättre ut idag men de scenerna är få. Där gör man en smart grej egentligen, man inser sina tekniska begränsningar och koncentrerar sig på närbilder och chockeffekter som är betydligt mindre avslöjande än om man zoomar ut.
  The Blob är lite som en blandning av Hotet Från Underjorden och Cloverfield (kryddat med lite Twin Peaks). Istället för att vältra sig i maffiga effektscener låter man det okända spela huvudrollen.

Meteor

Meteor
Meteor
1979
Bolag: Sonet

  Just ja, jag glömde ju hylla Sean Connery när han gick bort i höstas. Det brukar jag göra genom att plocka fram nån lite bortglömd film ur filmografin. Så hedra är väl kanske ett bättre ord. Hur som helst, Sean Connery hade en ganska produktiv period mellan Bond och 80-talscomebacken som intresserar mig. Inte sällan spelade han lite rättskaffens män i helt-okej-dramer.
 Man kan även spela rättskaffens män i en film denna. En katastroffilm om en meteor som är på väg mot världen i rasande fart. Här är han Paul Bradley, nån slags specialist som kallas in till NASA när katastrofen är ett faktum. Det visar sig att man inte kan klara av att stoppa meteoren av egen kraft utan måste samarbeta med ryssarna.
  Anledningen till jag trots allt kände lite entusiasm för denna film var att 70-talets katastroffilmer ändå brukar kunna imponera med sin överdådighet trots tidens begränsade tekniska möjligheter.
  Här finns väldigt lite överdåd, ska sägas. Istället för att vara ett end-of-the-world-drama så handlar det till 80% om kalla kriget-dravel mellan USA och Sovjet. Det pratas och pratas runt bort. Bechdel-testet göre sig icke besvär. Ibland känns det som när man hamnar på SVT Forum och inte hittar fjällkontrollen.
  Visst, det finns ju en viss njutning i att se det här äldre gardet av Hollywood-gubbar (Karl Malden, Martin Landau, Henry Fonda...) göra sitt jobb, och visst, hade jag inte varit så trött av allt käbblande så hade jag nog tyckt att katastrofscenerna när en del av meteoren slår ner i en Schweizisk alpby var lite coola.
  Kanske hade Sean Connery kunnat hedras på bättre sätt.

En Prickskytt i Mängden

En Prickskytt i Mängden
Two-Minute Warning
1976
Bolag: Esselte Video

  Älskar när man direkt känner att detta kommer bli bra. Ibland är det så fåniga saker som hur förtexterna ligger som får mig att höja mina förhoppningar sådär direkt. Öppningsscener i första-person. Såld direkt.
  Los Angeles rustar för nån slags final inom amerikansk fotboll. Samtidigt ser vi hur en man, som man alltså följer i första-person, tar sig upp på en platå ovanför resultattavlan med ett gevär för att - får man anta - skjuta folk därifrån. När folk har strömmat till och matchen ska börja märker ett tv-team från en av sina kameror att mannen sitter med ett vapen på taket och larmar polis. Nu ska polisen försöka få ner mannen innan han börjar skjuta.
  Vägen dit är ganska lång. I klassisk katastroffilmsdramaturgisk anda ska vi lära känna ett antal människor först. Sådana som kanske kan falla offer för mördaren, måntro? Vi har den unga familjen (Pamela Bellwood från Dynasty och Beau Bridges), det krisande paret (David Janssen och Gena Rowlands), den nervösa mannen med spelskulder (Jack Klugman) och så klart en begynnande romans mellan två främlingar. På polissidan så krigar Charlton Heston och John Cassavettes mot klockan.
  Stjärnspäckat som sig bör i katastroffilmer (om detta nu är en sån, men till upplägget är det i alla fall) men det känns lite konstigt att se klassiska New York-ansikten som Gena Rowlands och John Cassavettes i den kalifornska steksolen.
  Sedan är det ju tradigt med amerikansk fotboll alltså. Där får jag väl skylla mig själv som aldrig gett det chans, men här använder man sportscenerna och publikens extas kring det som nån slags drivkraft, och det funkar ju så klart inte på mig. Leker med tanken hur bra (och rapp) filmen hade blivit om man hade klippt bort en halvtimme av meningslöst sportsekvenser. Men sure, det är väl till för att folk ska kunna leva sig in i situationen eller nåt.
  Riktigt, riktigt spännande tycker jag aldrig att det blir. Mer isåfall panikartat klaustrofobiskt när skotten viner och publiken försöker fly.
  Jag har sett delar av den här filmen tidigare, kom jag på. I slutet av 90-talet. Kan det har varit på ZTV? Minns att jag gillade den men sedan somnade jag i soffan, troligen på grund av evighetslånga sportsekvenser. Även om den egentligen varken är särskild spännande eller bra så känns det ändå som en pärla att hitta på något vis. Kanske för att den sammanfattar den här bloggen så bra. Bortglömd mainstream.

Myror

Myror
Panic at Lakewood Manor
1977
Bolag: VideoBiblioteket

  Knappt hade min besvikelse lagt sig över att Turn Back the Clock inte var den där tv-films-överraskningen jag hoppades på förrän jag ramlar över precis den känslan jag var ute efter. Jag kanske jagade i fel årtioende helt enkelt. Om jag ska utse något årtionde till den amerikanska tv-filmens peak så är det nog 70-talet ändå.
  Här dras jag med direkt. Ljuvlig 16mm, lagom creepy intromusik med nån lite skev stråkkvartett ihop med en Moog. Robert Foxworth i bild! Kvalitet direkt. Ledsen men jag ser bara Chase Gioberti framför mig.
  Chase verkar kalla sig Mike här. Han är förman för ett bygge kring ett anrikt hotell vid en sjö. Marken kring hotellet har blivit förgiftad så att en myrstam muterat, blivit jättestor och attackerar människor. När maskinerna gräver upp marken väller myrorna ut och invaderar hotellet.
  Klassisk onda-djur-mark med andra ord. Från genrens bästa år dessutom. Jag måste säga att den panikartade känslan man (väl) är ute efter i såna här filmer fungerar mycket bättre om djuren kommer i stor mängd (jämfört med om de till exempel blir stora). Här är det myror överallt. Kanske inte fullt lika överväldigande mängdscener som i Squirm (som jag såg nyligen) men det räcker att man ska sitta och känna det inpå skinnet, tycker jag.
  Myrorna har dessutom ett eget ljud. Det låter ungefär som nån som sitter och vrider på alla knappar på en Moog, och gissningsvis är det väl det också. Tycker det funkar.
  Egentligen har den här filmen mer en struktur av katastroffilm. Hotellet befolkas av folk som av olika anledningar befinner sig på hotellet. Några är nyförälskade, någon är miljöinspektör, någon ska försöka köpa hotellet med dold agenda. Sedan faller de på olika sätt offer för myrornas framfart, naturligtvis i någon slags godhetsordning. Myrornas mutation förklaras givetvis med nature strikes back.
  Jag vet att det låter väldigt enkelt, och det är det ju. Inga chockerande vändningar eller smarta nya vinklar. Men jag blir bara så glad att det är så bra. Topp-skådisar i alla roller, ett kvitto på det kan ju vara att Brian Dennehy dyker upp i en mindre roll som brandchef.
  Sedan är faktiskt sista halvtimmen - i all sin enkelhet så klart - perfekt tv-spänning!

Dogs

Dogs
Dogs
1976
Bolag: VTC

  Den här filmen har jag sett tidigare. Under min onda djur-period i slutet av 80-talet. Hyrde den säkert tillsammans med fem andra 10-kronorsfilmer på lågprisbutiken Dia Video i Halmstad. Där fanns allt gammalt skit man varit för ung för att hyra i början av 80-talet. Jag och min videokompis Micke romantiserade deras utbud och sa till andra i klassen att vi visste var man kunde hitta indragna och förbjudna filmer.
  Så var naturligtvis inte fallet. Men det var i alla fall där man kunde hitta sönderklippta slashers på småbolag. Och djurfilmer. Ofta var de inte speciellt läskiga. En film med en orm om omslaget kunde vara en amerikansk tv-filmer med enstaka orminslag. Besviket satt man där i pojkrummet och tittade. Men kopierade den ändå.
  Dogs minns jag som ett fynd. En ovanligt spännande djurfilm.
  I en liten universitetsstad i Kalifornien börjar hundar vända sig mot människor och löpa amok och döda om nätterna. En forskare på skolan ser ett mönster att beteendet har med ett lite oklart 'science projekt' att göra, och naturligtvis är det ingen som tror honom förrän det är för sent.
  David McCallum spelar den introverte forskaren med Madchester-pottfrilla, som detta till trots inte har några problem att bli populär bland skolans kvinnliga elever med Lady Di-frisyr. Till sin hjälp har en många goda birollsgubbar ur det tidiga 80-talets fina utbud. Det blir som en liten quiz i soffan när man ska försöka identifiera ansikten man sett förut. Just det, det är ju han i Titta Vi Flyger.
  Jag tror det är blandningen mellan kvalitativ tv-filmskänsla, slasher och katastroffilm som får mig att gilla den här. Man bryr sig någorlunda mycket om karaktärerna också. Framför allt håller man isär dem. verkligen ingen självklarhet i slashersvängen.
  

Eruption

Eruption
Where Have All The People Gone
1974
Bolag: MDC

  Jag kan inte påstå att postapokalypsfilmer är något som intresserat mig nämnvärt genom åren. Ser framför mig biljakter i ökenlandskap och tråkiga maktkamper bland överlevande folkstammar. Detta är något helt annat, tack och lov.
  En serie solutbrott inträffar. Människor insjuknar, dör och deras kroppar blir till ett vitt pulver. En familj på utflykt råkar när det händer befinna sig i en grotta och undgår att drabbas. Men de möts av en öde värld där alla människor är borta och deras kläder ligger som högar på marken vart de än kommer.
  Mamman i familjen är inte med på utflykten så filmen går i princip ut på att de ska ta sig tillbaka till Los Angeles för att se om hon fortfarande lever.
  Detta är en tv-film, det måste sägas. Så något större mått av våld eller överraskningar finns inte. Däremot en lite småmysig känsla av 70-tal och roadmovie. I huvudrollen Peter Graves, känd från original-Mission: Impossible men i min värld evigt förknippad med piloten Clarence Oveur från Titta Vi Flyger. Så evigt förknippad att det är nästan svårt att inte se honom ställa de där obekväma frågorna till filmens yngling.