Saknad i Strid

Saknad i Strid
Missing in Action
1984
Bolag: Transfer

  Vila i Frid Chuck Norris! Jag är ingen action- eller kampsportskille men har ändå ett gott öga till Chuck. Videonostalgi spelar in, men även för att precis som till exempel Charles Bronson har nån slags mänsklighet i sig som skiljer honom från de allra mest klyschiga muskelpaketen.
  Min relation till hans filmografi är lite samma som till Clint Eastwood. Har sett en hel del filmer, långt från alla, men blandar ihop dem. Denna är jag dock relativt säker på att jag aldrig sett tidigare.
  Chuck spelar Braddock, en överste från Vietnamkriget som återvänder i ett försök att hitta några av alla de amerikaner som fortfarande saknas efter kriget. Till en början är det en resa arrangerad av amerikanska försvaret, men väl på plats hittar Braddock sina egna vägar och beger sig ut i djungeln med sin vän Tuck (M. Emmet Walsh) för att hitta det beryktade POW-campet och få dem sina landsmän.
  Det är action, det är onda asiater, det är fällor, bakhåll, explosioner och allt du blir lovad när du tittar på omslaget. Men en sak som jag verkligen gillar med de här Cannon-rullarna från 80-talet är att det finns nåt litet thriller-element också som gör att i alla fall jag håller mig vaken genom 10-minuters alla-skjuter-på-alla-scener i djungeln.
  Sedan är det ju tryggt på nån slags videonostalgiskt sätt med såna här one-man-army-filmer, det kommer jag inte ifrån.

Jagad

Jagad!
Running Scared
1980
Bolag: MDC

  Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
  När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
  Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
  Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.

Flodpiraterna

Flodpiraterna
The River Rat
1984
Bolag: Esselte Video

  Årets sista vhs i spelaren blev en rejäl överraskning. Positiv dessutom.
  Tommy Lee Jones spelar Billy, som precis blivit frigiven från ett långt fängelsestraff och återvänder till sitt barndomshem ute i vildmarkerna kring Mississippi. Där bor hans mamma och hans tonårsdotter Jonsy (Martha Plimpton) som han aldrig ens har träffat. 
  Tillbaka hemma försöker Billy och Jonsy lära känna varandra och har som första gemensamma projekt att rusta upp båten River Rat. Men lugnet avbryts när någon från det förflutna dyker upp. Fängelsedoktorn Cole (Brian Dennehy) har fått reda på att Billy har pengar undangömda från rånet han blev fängslat för och hotar att sätta tillbaka honom i fängelset om han inte får del av pengarna.
  Tumult uppstår och plötsligt får Billy bråttom iväg med den nybyggda båten (och dottern) längs Mississippi för att hitta platsen där pengarna finns. Men doktorn är galnare än de trott.
  Jag såg framför mig ett stabilt Stekta Gröna Tomater-mys, men fick en klart godkänd äventyrsthriller som påminner lite om Stephen King på nostalgihumör. Martha Plimpton är jättebra i sin första filmroll (13 år gammal) och Tommy Lee Jones går genom rutan också tycker jag. Deras bondande känns oklyshigt.
  Sedan finns här också en del av det jag förväntade mig. Träskromantik med solnedgångar och slidegitarrer och 50-talsnostalgi, men det tar liksom inte överhanden och det är nog det som är din positiva överraskningen. Att det faktiskt fanns en bra film här också, inte bara mys.

Crocodile Dundee II

Crocodile Dundee II
Crocodile Dundee II
1988
Bolag: Esselte Video

  Det har varit mycket omtittar på sistone. Inte för att egentligen utbudet av osedda, obskyra filmer har sinat här hemma, utan för att jag väl insett att en hel del av de filmer jag går omkring och kallar klassiker är baserade på rätt grumliga minnen. Crocodile Dundee-filmerna är ju kära videominnen, så klart. Ändå har minns jag knappt vad de handlade om. Tvåan var en av de första filmer jag hyrde för egna pengar (och på eget ID) så den kändes mest lockande att se om denna kväll.
  Här har ju Mick Dundee (Paul Hogan) flyttat till flickvännen Sue (Linda Lozlowski) i New York, och driver omkring och är lite skön om dagarna när hon jobbar som journalist. Hennes ex är också journalist och tar bilder på knarkbossen Rico nere i Colomobia. När det uppdagas blir han dödad men filmrullen hinner gå iväg med posten till den ovetande Sue som plötsligt blir kidnappad av Sydamerikas farligaste knarkkartell.
  Till undsättning kommer Crocodile Dundee men faran är inte över och paret återvänder till Australien, men knarkmaffian följer efter.
  Få saker kryssar så många 80-talsboxar som den här filmen, ändå. Trots att den egentligen inte är speciellt 80-talig rent visuellt. Men här finns ju till att börja med byta-värld-elementet från första filmen. Mick Dundee kommer från vildmarken och förhåller sig naivt till storstaden. Tycker den biten funkar bra fortfarande. Finns väl en hint av mossighet på ett par ställen, men filmen är ändå pushing 40 och får det slinka ner några bögskämt ändå.
  Sedan har vi den där typen av äventyr-thriller-komedi som jag undrar om det finns någon motsvarighet till idag. Finns det så lär den vara nedlusad med popkulturella referenser och "nåt för alla". Det är ändå fint att en film som denna nöjer sig med att bara vara...härlig. Och det är den än idag.

Djävulsön

Djävulsön
American Gothic

1987
Bolag: VCM

  En slasher jag inte sett på många år. Minns bara en enda scen egentligen. Kan vara värt en andra vända.
  Ett samling unga vuxna beger sig i väg med ett flygplan till en paradisö för en weekend. Halvvägs får de fel på motorn och hamnar istället på en isolerad ö där de tvingas söka hjälp. Enda hjälpen på ön är en inavlad och djupt religiös familj, som vid allra första anblick kan verka trevliga, men så är det naturligtvis inte.
  Det äldre parets tre vuxna barn är isolerat uppfostrade på ön och både klär sig och beter sig som barn. En efter en faller besökarna offer för barnens "lekar".
  En slasher är ju en slasher. Man får inte vara för kritisk. Bortsett att filmen i princip aldrig är spännande, så tycker jag ändå den bjuder på vad man vill ha av den här typen av filmer. Det är naiva "ungdomar" som busar och löjlar sig. För detta ska man naturligtvis straffas enligt den strikta familjen.
  En sak jag verkligen gillar, och som sticker ut, är att typ hela filmen utspelar sig i dagsljus. Så väl mordscener som annan spänning. Visst, det blir ju inte riktigt samma typ av stämning som nattscener i en skog, men det för med sig fördelen att man faktiskt ser vad som händer. Lite bortom det vanliga "T.J, is that you?". Det får också effekten att filmen blir oberäknelig, när man vet att dumma saker kan hända även när det är ljust ute.
  Hela känslan av filmen är ändå lite Video Nasty så att säga. Nu vet jag inte hur klippt den här filmen är (och bryr mig inte direkt) men det är ju inte mycket våld och blod man får se. Hade man skruvat på kranen lite mer så kanske den här filmen hade haft ett större kultrykte idag. Den skeva och olustiga stämningen finns här, trots allt.

Ghostkeeper

Ghostkeeper
Ghostkeeper
1981
Bolag: MacVideo

  En kanadensisk slasher från storhetsåren som jag faktiskt aldrig sett, trots att den stått i hyllan i många år. Eller jag vet inte var gränsen går för en slasher egentligen, det dör bara ett par personer i den här filmen, men stämningen och handlingen för i alla fall tanken till genrens guldålder.
  Tre vänner, en man och två kvinnor, trotsar ett antal varningskyltar och beger sig ut med snöskoter i bergsmassiven kring Banff. Naturligtvis hamnar de fel och söker någonstans att övernatta när de råkar på ett hotell mitt ute i vildmarken. Hotellet verkar övergivet men är ändå uppvärmt så de får känslan att någon bor där.
  Visst är det så. En gammal vresig dam och hennes tystlåtne son (som ser väldigt 00-tals-hipstrig ut). De tillåts i alla fall övernatta och under natten försvinner en av tjejerna. Vi som tittar på filmen vet att hon blir mördad och upphängd på en krok, men vännerna ägnar dagen åt att leta efter henne. Då märker de även att snöskotrarna är saboterade så det verkar som att de är fast ute i vildmarken med den märkliga tanten.
  Det låter bättre än vad det är, dessvärre. Visst, om man gillar den klassiska slasher-idiotin (typ gå och duscha precis när man hört märkliga ljud utanför) och den allmänna stämningen av b-film från tidigt 80-talet så är det klart att det är mysigt att kolla på detta. Men det är varken spännande eller speciellt videovåldigt.
  I sina bästa stunder finns det nåt lite Twin Peaksigt i denna. Lite samma typ av hopplöshet i hotellmiljön. Slitet och ödsligt men samtidigt varmt och vackert. 

Nattmonstret

Nattmonstret
Night Creature
1978
Bolag: HemVideo

  Axel MacGregor (Donald Pleasence) är en berömd viltjägare som dragit sig tillbaka till en isolerad och övergiven ö i Thailand. Under sin karriär hade han en nära-döden-upplevelse när han stod öga mot öga med den svarta pantern. Han har sedan fångat in den för att släppa den lös på sin ö för att en gång för alla döda den (eller bli dödad av den).
  Oturligt så kommer han familj med döttrar och barnbarn på oväntad besök då, och istället för hans nöjesjakt blir de fångade på ön ihop med den dödliga pantern.
  Låter ju inte så tokigt på pappret, men bottenbetyg på IMDB har fått mig att vänta rejält länge med att se denna. Har säkert haft den i samlingen i 20 år. Med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad.
  Donald Pleasence haltar runt och gör sin grej, och varken handlingen eller framförandet är sämre än valfri onda-djur-film i b-skiktet på 70-talet. Jag tycker platsen har nåt också. En märklig miljö med kyrkoruiner och ofärdiga broar som man vill veta mer om. Det jag kan sakna är det klaustrofobiska som finns i de här djurfilmerna när det är väldigt många av ett djur. Här tänker man ju ändå att även om pantern är farlig och listig så är den ju i numerärt underläge.

Frogs

Frogs
Frogs
1972
Bolag: Walthers Video

  Den här gamla onda-djur-klassikern har jag sett för länge sedan men minns ärligt talas bara omslaget. Det är ju dock svårt att glömma. Jävlar var läskig den såg ut i videobutiken när man var 10. Gulligt också att videoomslaget från Walthers Video är baserat på en amerikansk poster med vikmärken. 
  Hur som helst: här vi får följa en fotograf, Pickett Smith, som dokumenterar miljöförstöring i amerikanska träskmarker när han körs omkull i sin kanot av en brat i motorbåt. Han plockar upp och får följa med till en stor herrgård där en förmögen släkt träffats för att fira patriarken Jason Crocketts födelsedag.
  Men i naturen runtomkring börjar djuren tröttna på människornas förstörelse och attackera festdeltagarna.
  Ja, en klassisk nature-strikes-back av 70-talsmodell alltså. Det som egentligen är lite falsk marknadsföring är att det inte är bara grodor utan alla möjliga träskdjur som dödar hejvilt. Ormar, spindlar, ödlor och till och med en gammal sköldpadda får vara med och döda. Dock är nog inget människa som faller offer för just grodorna. De är dock ÖVERALLT och det ständiga kvackandet är smått klaustrofobiskt när det ligger i bakgrunden under i princip hela filmen. En lite skojig och faktiskt effektiv grej är att kvackandet ligger under eftertexterna istället för musik, så nog får man grodor alltid. De är bara inte så farliga. Och så klart inte så stora som på videoomslaget.
  Snygge fotografen Pickett spelas av en 28-årig Sam Elliott, och det placerar så klart filmen direkt ovanför det nedersta b-filmsstrecket. Ärligt så förstår jag inte varför filmen får så dåligt IMDB-betyg (4.4). Den är verkligen inte speciellt spännande och det är ju en b-film, men den har ändå en rätt mysig stämning och den där klaustrofobin jag nämnde stannar kvar lite.

Floden Utan Återvändo

Floden Utan Återvändo
Rituals
1977
Bolag: Walthers Video

  Ett gäng medelålders läkare ger sig i naturen på nån slags vandringsäventyr. Långt ut i naturen. Så långt att de blir varnade för den tuffa terrängen och dess svåråtkomlighet. Men deras manliga självsäkerhet trotsar varningarna och ger sig iväg. Ganska snart börjar saker gå dåligt. Saker försvinner, någon skadar sig. Men det är bara början. För det finns någon där ute i vildmarken som vill dem illa. Som gillrar fällor och följer efter dem.
  Först tror de att det är någon vildmarksgalning som smyger omkring, men snart börjar det komma ledtrådar om att det faktiskt är just de här männen han är ute efter.
  Ja, det låter ju så klart som en kopia av visst vildmarksdrama med Burt Reynolds det här, och visst är det så. Vissa scener är med i båda filmerna, så att säga. Men kan det finnas massvis med varianter på Fredagen den 13:e så kan det väl få finnas ett par Deliverance också.
  Problemet är inte kopierande utan att jag saknar nerven från "originalet". Där lyckas man ju på något vis bli engagerad från första scenen, medan man aldrig bryr sig jättemycket om de här gubbarna, tyvärr. Men det är ju fint att se stilvargar som Hal Holbrook, Lawrence Dane och Robin Gammell i sina heydays.
  Sedan saknar filmen inte nerv helt. Jag tycker den hittar precis rätt klaustrofobi under sista halvtimmen. Tre av fem ändå.

Nattens Ondska

Nattens Ondska
Evils of the Night
1985
Bolag: Viking Video

  Ett rymdskepp landar ute i den amerikanska vildmarken. I rymdskeppet, som estetiskt påminner lite om en vårdcentral 1980, finns någon slags forskningslag (lett av John Carradine i en av hans sista roller) som forskar på levande människor. Till sin hjälp har man två sinnesslöa bilmekaniker som fångar in campande ungdomar som rör sig i skogarna.
  En blandning mellan slasher och sci-fi får man väl kalla den här filmen. Det jag inte riktigt förstår är om det är en riktigt dålig film eller någon slags medveten kultfilm man försöker göra. Så klart är jag medveten om vad man kan förvänta sig av en slasher vad det gäller skådespeleri, originalitet och så vidare, men det är som att skådespelarna nästan gör parodi på dåliga skådespelare på något vis. Förbryllande dåligt.
  Sedan är jag ju inte speciellt förtjust i medvetna kultfilmer eller skräckkomedier heller. Detta kanske är lättare att stå ut med om man har en förkärlek för saker som är lite camp. Men jakten på en mysig, osedd slasher är dessvärre förgäves. Visst, här finns ett gott bestånd av "TJ, is that you?" och liknande slasher-klyschor, men det blir liksom parodiskt när man har den fjantiga inramningen med rymdskeppet i bakhuvudet. Vore bättre om det bara var två sjövilda bröder som gick bezerk. Varför krångla till det?

Death Valley

Death Valley
Death Valley
1982
Bolag: Esselte

  Billy (Peter Billingsley) är en ung pojke som lever med skilda föräldrar i New York. Mamman (Catherine Hicks) har träffat en ny man i Kalifornien och Billy följer motvilligt med dit för ett besök i Death Valley. I en stad de passerar härjar en seriemördare och Billy råkar hitta ett halsband som tillhör mördaren på en av mordplatserna. Detta får mördaren reda på och börjar jaga Billy och hans familj på deras resa.
  Får sån extremt mysig känsla i filmens intro. Billy går på New Yorks gata med sin pappa, 1982, höst i luften. Men sedan drar de ut i öknen och jag tappar all kemi. Dock kommer den tillbaka ganska fort ute på vägarna. Karga ökenlandskap är verkligen ingen favoritmiljö för mig i film, men ihop med den lite märkliga filmmusiken (Dana Kaproff) så blir det faktiskt väldigt speciell stämning ändå. Gnissliga stråkar och plötsliga ljud trots att det inte händer något i bild. Det blir nåt visst. 
  Just den biten där Billy upplever att de förfölja av mördarens bil påminner en aning som Spielbergs "Duellen". Finns en del andra goda thrillerögonblick. Som när sheriffen (Wilford Brimley) besöker mördaren i hemmet. Väldigt speciell stämning.
  Men ju längre filmen går mot sitt slut, ju mer standardthriller blir det. Med mördarjakt av slashermodell. Inte dåligt, men stämningen är long gone.

Förbannelsen

Förbannelsen
The Curse
1987
Bolag: VCM

  Den här filmen är väl mest känd bland svenska hyrfilmsnostalgiker för att boxen såg ut som en kista. Jag hade länge det berömda kistomslaget i min samling men valde att byta mot den vanliga utgåvan, eftersom jag störde mig på att den andra stack ut i hyllan. Sån e man.
  Filmen då? Minns den som helt ok, men inget man blev jätteupphetsad av eller har velat se igen. Men plötsligt händer det.
  På den fattiga landsbygden i Tennesse slår en meteorit ner. Snart börjar byborna känna att vattnet smakar illa och därefter börjar konstiga saker hända. Hönsen attackerar, hästar löper anok och skörden fylls av illaluktande maskar.
  Så långt gillar jag verkligen den här filmen. Här finns en Stephen Kingsk glesbygdstämning men samtidigt lite italiensk känsla i överdrivna specialeffekter och sakral spänningsmusik. Det är ju en italiensk-amerikansk film så kanske inte så konstigt.
  Men sedan när filmen tappar det så tappar jag filmen. Det blir som ett fyrverkeri i skräckfilm på nåt vis. Det är demoner, insekter, blod och sci-fi i en rätt intetsägande röra. Men framför allt så är den fina stämningen från början av filmen som bortblåst när man lägger allt fokus på äckel och effekter.
  

Cars

Cars
The Cars That Ate Paris
1974
Bolag: Esselte Video

  Ännu en film som jag kunde stirra mig blind på omslaget i hyrvideokatalogerna när jag var liten. Den där bilen såg ju fasansfull ut, men sedan såg jag nån trailer och tyckte filmen verkade mer konstig än spännande, sedan har det faktiskt aldrig blivit av att jag sett den. Trots att den stått i samlingen i många år (mest pga omslaget kanske).
  Arthur (Terry Camelleri) åker bil på vischan med sin bror när de plötsligt råkar ut för en oväntad olycka. När han vaknar upp är han omhändertagen i lilla byn Paris och får veta att hans brorsa dog i olyckan.
  Det visar sig att den typen av olycka hänt många gånger tidigare utanför byn, och man verkar ha en färdig struktur i vad som händer med bilvraken och de överlevande passagerarna. Av skrotbilarna bygger man fantasifulla stridsbilar och samhället verkar mest likna en sekt.
  Blir till en början väldigt positivt överraskad. En blandning av Wicker Man och Dead and Buried vad det verkar. Vilket fynd! Fin b-films-känsla, tjusigt 70-talsfoto. Men där de andra filmerna stegrar och kulminerar så pyser den här filmen ihop efter nån halvtimme. Det blir lite segt och långdraget, tittar lite på klockan.
  I och för sig en härlig sista kvart som hämtar upp slutbetyget till sevärd ändå. 

Hard Target

Hard Target
Hard Target
1993
Bolag: CIC Video

  Action är min akilleshäl när det gäller film. Massor av klassiker jag inte sett och jag har inte alls samma kunskap om t ex regissörer som inom andra områden. Det gör att det också är svårt att skriva om och recensera action på ett vettigt sätt.
  Dock finns det en typ av actionfilm som brukar tilltala mig aningen mer, det är när det finns element av thriller och drama. Hade inte förväntat mig att hitta det just här, ska jag ärligt säga.
  Men ett sätt att närma mig genren är väl att se filmer av de mest renodlade actionskådisarna. Jean-Claude Van Damme är ju en sån figur man minns att det snackades om på skolgården, men jag såg nog inga av hans filmer. Har sett några nu, men långt från alla. Den här tycker jag är bäst hittills.
  En ung kvinna (Yancy Butler) beger sig till New Orleans för att få tag i sin pappa som är försvunnen. Han var hemlös och av en händelse råkar hon på en annan dagdrivare, den våldsamme hedersknyffeln Chance Boudreaux (Van Damme) som ska hjälpa att hitta pappan. Han visar sig ha gått en grym död till mötes. I staden verkar nämligen någon slags "företag" som ger rika män möjligheten att känna på hur det är att jaga och döda en total främling. Till sina offer väljer man hemlösa som ingen saknar, Dottern och Van Damme bestämmer sig för att hitta företagets ägare, den ondskefulle (och pianospelande) Emil Fouchon (Lance Henriksen).
  Först stör jag mig lite på hur filmen ska vara någon slags neo-western med pang-pang dueller i slow motion och 90-talig slide gitarr i soundtracket. Men ju längre filmen går, desto mer uppskattar jag det faktiskt, även fast det är lite skrattretande på ett par ställen.
  Men det jag allra mest uppskattar är hur filmen faktiskt har de där elementen jag önskade mig. Här finns bitar av thriller och drama, men framför allt så får ju filmen med sig känslorna i hur man verkligen hatar skurkarna. En känsla jag känner igen från t ex Commando och Die Hard. Här finns en intressant och tilltalande ondska. Oerhört viktig actioningrediens för mig.
  En positiv överraskning, i all enkelhet.

Dudes - Dödshäftiga Polare

Dudes - Dödshäftiga Polare
Dudes
1987
Bolag: Sandrews

  Den här filmen minns jag väl från videobutikerna hyllor men hyrde eller såg den aldrig. Tror nån trailer avskräckte mig. Idag kan jag se ett värde i att beta av den typen av filmer. Få dem ur systemet. Och det är väl ungefär så det känns så här efteråt. 
  Tre neo-punkare från New York är less på sin tillvaro och bestämma sig för att bila till Kalifornien och söka lyckan. Men i Arizona råkar de på ett gäng hillbilly-ligister som rånar och tar dem till fånga. I ett försök att fly dödar ligisterna en av punkarna, Milo (spelad av Flea från RHCP).
  De andra två (Jon Cryer och Daniel Roebuck) lyckas fly men bestämmer sig ändå för att försöka hitta gänget igen och hämnas.
  Lite samma typ av stad-möter-land som City Slickers men betydligt mer brutal och mindre lättsam. Aldrig rolig, skulle jag säga, möjligen lite flippad om man gillar sånt.

Skuggan i Natten

Skuggor i Natten
Shadows in the Storm
1988
Bolag: Video Trade

  En indiethriller från 1988. 3.9 på IMDB. Den tar vi. 
  Ned Beatty spelar Thelo, en medelålders drömmare som blir uppsagd från sitt fyrkantiga jobb och tar semester i en ensliga stuga för att hitta sig själv. Där träffar han unga Melanie (Mia Sara) som är precis den där personen han sett framför sig när han skrivit poesi. Men Melanie blir misshandlad av sin pojkvän och i ett försök att rädda henne råkar de båda istället döda honom.
  De iscensätter en olycka och Melanie låter Thelo veta att hon vill ha honom och att de ska fly iväg tillsammans. Men dådet hemsöker den neurotiske Thelo som hela tiden tror att någon förföljer honom. Och inte blir det bättre av att telefonen börjar ringa från en man säger sig veta allt och vill ha pengar för att vara tyst.
  Verkligen ingen stor film detta, men tycker ändå det usla betyget på IMDB är lite elakt. Snarare en dussinthriller i genren som videoomslagen brukade beskriva som tät eller "i mästarens fotspår".
  För ja, detta blir ju som ett blandband av Hitchcock, noir-thrillers med några stänk Stephen King-novell. Ned Beatty, får man ändå säga, har ju verkligen sin paradroll som godtrogen och neurotisk man. A friendly face. Mia Sara likaså. Perfekt musa.
  Själva manuset har ju en liten twist, en sån där som man listat ut ungefär halvvägs mot målet. En överraskningsthriller utan överraskning. Och där har vi väl lite filmens brist överlag. Det är ett sådant lapptäcke av referenser att man lagt ner mer energi på scenografi, kameravinklar och stämningar att man glömt bort sitt lilla manus.

Humongous

Humongous
Humongous
1982
Bolag: HemVideo

  Den här slashern har funnits i samlingen länge, men det har aldrig blivit av att jag sett den. Fått lite tråkiga betyg, omslaget är inget vidare och så vidare. Kanske är det dessa låga förväntningar som ligger till grund för att jag faktiskt bli positivt överraskad.
  Rikemansdottern Ida Parsons blir våldtagen och föder en vanskapt son. För att skydda sonen från omvärlden isolerar hon sig på en ö tillsammans med sonen och en massa hundar. Många år senare kapsejsar ett gäng ungdomar med sin båt och simmar i land på ön i jakt på hjälp.
  Ja, såklart inga överraskningar så långt ögat når här, men en mysig tipspromenad i slasherklyschor som jag önskat jag sett när jag var yngre och mindre cynisk. 
  Det är sneda vinklar i mystiskt hus. Det är nåt som hände för 30 år sedan. Det är dagböcker som ligger framme. Det enda det egentligen inte är, är speciellt många mord. Kanske är det filmens svaga bodycount som gett den ett tråkigt rykte?
  Jag tycker inte den är ett dugg sämre än division 2-slashers som Rosemary's Killer eller Hell Night till exempel. Sedan 1982 också. Det gör ju nåt med ens lilla hyrfilmshjärta.

Råttornas Hämnd

Råttornas Hämnd
Food of the Gods
1976
Bolag: Walthers

  Den här har jag ju sett. För länge sen. Minns bara ett par enskilda sjuka scener, men inget om handlingen eller om jag tyckte den var spännande. Värt en omtitt även om man lärt sig med åren vad som står på spel.
  Tycker dock att den här känns ungefär lika bra som jag minns den. Några sportkillar åker ut för att jaga på en avlägsen ö. Där har en bonde matat sina djur med ett märkligt kraftfoder som han "fått av Gud" som gjort dem gigantiska. Problemet är att även andra djur fått i sig av det här fodret, och en av de första sakerna som händer är att en av jägarna blir dödad av gigantiska getingar.
  Men det stora problemet är råttorna. De är som sig bör många och aggressiva.
  Ganska tidstypisk onda djur-film får man säga. Med miljöagenda. Nature strikes back. Den här filmen till och med både börjar och slutar med ett brandtal kring vad vi håller på att ställa till med. Men det är inget som stör eller är i vägen. Och visst finns det en viss panikkänsla ändå när ön tas över av gigantiska råttor som dessutom har ett gnyende, nästan fnittrande, ljud som bidrar till klaustrofobin.
  Handlingar och miljöagendor satt åsido så är detta naturligtvis en show off i specialeffekter i första hand. Man kan säga att den biten följer en lite intressant dramaturgi, medveten eller ej. Vi börjar resan med de stora getingarna. De är animerade och ger lite lagom Dunderklumpen-känsla. Fniss. Sedan blir någon attackerad av en stor tupp som ser ut att vara i papier mache. Fniss igen. Sedan blir det ju natt och ja, visst är det råttor som springer omkring där, men man ser ju inte så mycket.
  Men sen! När förväntningarna är på botten. Det är dag, råttorna syns tydligt och man fullkomligt häpnar över hur de kunde ha gjort det här 1976. Speciellt sista halvtimmen när råttorna omringar ett hus är full av jawdroppers. 

The Howling

The Howling
The Howling
1981
Bolag: HemVideo

  Det här har jag aldrig sett. Inte min grej, har jag väl känt. Men samtidigt en klassiker. Och ska jag välja mellan vampyrer och varulvar (båda tråkiga genrer i min bok) så blir det nog ändå varulvar eftersom de filmerna ändå kan innehålla en mysig whodunit-faktor.
  Karen (Lee Wallace) är en tv-reporter som spelar lockbete till en seriemördare och är nära att bli en av hans offer. Trots att han skjuts ihjäl så plågas Karen av minnen och råds av sin doktor att vila upp sig på hans kurort långt ute i vildmarken.
  Väl där så uppträder folk mystiskt, inte minst hennes egen man Bill (Christopher Stone) som är med på resan. På nätterna hör hon ylande som påstås vara prärievargar men som i själva verket är varulvar. Alla andra på hotellet är nämligen varulvar och Karen ingår i ett experiment för att se om varulvarna kan anpassa sig till människor.
  Det låter inte helt värdelöst när man radar upp handlingen sådär, men jag har tyvärr riktigt tråkigt när jag kollar på den här filmen. Den känns videomysigt ett par gånger när den får lite slasherkänsla men där mellan är det långa och tråkiga ritualscener, ingen spänning att tala om och inte heller någon vem-är-varulven-fråga att ta tag i, för svaret är ju typ alla.
  Men sure, nu vet man.

Red Dawn

Röd Gryning
Red Dawn
1984
Bolag: Warner Home Video

  Ja, den här kommer man ju ihåg. Eller?
  Många av mina omtittningar den senaste tiden är filmer som jag tyckt mig själv ha en klar bild av sedan jag såg dem för 30+ år sedan. Red Dawn är en sån. Minns inramningen. Hemma i gillestugan hos Ronnie. Shit, vad mäktigt det var när fallskärmshopparna regnade ner från himlen!
  Det visar sig att detta var mitt enda minne från den här filmen. Det andra jag trodde mig minnas är nog från Steel Dawn.
  Dock står sig mäktigheten av inledningsscenerna i dessa dagar, kanske till och med lite förstärkta av verklighetens krig i Ukraina (2022). Filmen börjar med att en amerikansk stad på vischan blir brutalt attackerad av en främmande makt. Himlen fylls av soldater i fallskärm, stridsvagnar dundrar in genom stad och alla som gör motstånd skjuts ihjäl eller tas till fånga.
  En grupp unga män förstår tidigt vad som är på gång och flyr hals över huvud upp bland bergen för att gömma sig. Väl där har de ingen kontakt med omvärlden och har ingen aning om vilka det är som attackerat eller vad som händer i stan. Då bestämmer de sig för att försöka ta sig tillbaka.
  Får väl spoila lite att det som har hänt är att tredje världskriget har startat. Sovjetunion har tillsammans med lite kommunistvänner på Kuba attackerat USA. Kalla krigets stora mardröm.
  Och visst är väl handlingen som hämtad ur en konspirationstråd på Flashback. Och visst skrattar man mer än skräms när ryssarna porträtteras som antingen galna eller korkade, ofta en blandning. Om detta vore en rysk film skulle den avfärdas som propaganda. Men nu är det en amerikansk film med Patrick Swayze, Harry Dean Stanton, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey och C. Thomas Howell, då är det en actionfilm om hjältemod. Gäsp!
  Med detta sagt så finns det en del förtjänster ändå. Inledningsscenerna håller, det är riktigt dramatisk 80-talsaction när staden angrips från alla håll. Sedan gillar jag det ensidiga perspektivet, ovissheten man känner när man så gott som bara får följa ungdomarna i vildmarken och har ungefär lika lite aning om vad som händer nere i stan.
  Vet inte ens om man kan benämna filmen som en kalla kriget-film, när kriget faktiskt bryter ut, men isåfall är den väl kungen av sin genre. 110 minuters skräckvision som dessutom får, inte så lite, otrevlig bismak av dagens händelseutveckling.