Wolfen

Wolfen
Wolfen
1981
Bolag: Warner Home Video

  Skräckfilmer på stora, amerikanska filmbolag har en tendens att mötas av samma skepsis hos fansen som när ett experimentellt lofi-band släpper album på EMI. Upplägget är snarlikt också. Ju längre ner från rännstenen som filmen kommer desto mer äkta uppfattas den och det finns en poäng i det, som jag berört några gånger på den här bloggen. En skev amatörteaterkille gör sig utan tvekan bättre i en skräckfilm än en smutssminkad Ben Affleck.
  Däremot så kan man ju använda sin storbolagsbudget på lite olika sätt. Wolfen ger mig direkt precis den rätta känslan av högbudget fast ändå med ett korn av den sunkighet som formatet kräver. Inledningsscenen i Central Park är nästan som ett dansnummer i sin elegans, och förklaring får jag kanske när jag ser att regissören Michael Wadleigh mest har jobbat med musikproduktioner förutom den här.
  Människor blir dödade i New York av något som verkar vara ett djur. Samtidigt får man följa något som rör sig i rivningskvarter i Brooklyn och kring Brooklyn Bridge, och som tar sig inåt Manhattan.
Det är svårt att sätta fingret på varför jag blir lite uppslukad av den här filmen. Den har en mardrömsk känsla över sig, fast inte det där gotiska, mörka utan något annat. Ett exempel är scenerna från monstrets ögon som är filmade med ett negativfilter som påminner lite om värmekamerabilderna från Rovdjuret, men ihop med oberäknelig, syntbaserat soundtrack så får man en fin b-filmskänsla även om det mesta annat håller högbudgetstandard.
  Skådisarna ja. Albert Finney spelar en trött och alkoholiserad polis som har det är ärendet på sitt bord. Förstår ju att det är för att driva filmen framåt, men polisvinkeln behövs lika lite här som i Alligator som också brottades med trötta scener och snutjargong. Lite otippad casting också med Gregory Hines (annars mest känd för sina dansfilmer) som rättmedicinare.
  Nu gör ju New York-miljöerna att jag kanske mjuknar aningen mer än vem som helst, men allt så himla snyggt. Jag som ofta sitter och suckar över töntig symbolik som i de nyare Batman-filmerna vill nästan applådera när en indian står högst upp på Brooklyn Bridge och blickar ut över Manhattan. Det är så mäktigt.
  Förstår inte vad som händer.