tisdag 21 januari 2014

House of Evil

House of Evil
The House on Sorority Row
1983
Bolag: VTC

  1983 måste vara ett av de sista åren då även b-filmer filmades på riktig film och soundtracken i alla fall för det mesta bestod av riktigt score som spelades av symfoniorkester. Bara något år senare skulle standarden skrivas om till det betydligt billigare videoformatet och musiken var oftast spartanskt elektronisk.
  Slashertrenden var också på väg bort lite. Mellan 1978 och 1983 gjordes så oräkneligt många skräckfilmer där ungdomar mördades på fantasifulla sätt att till och med jag som slukade genren med hull och hår än idag kan hitta filmer som jag aldrig hört talas om. Och som ändå är skolboksexempel på hur det skulle se ut.
  Här har vi ett. House of Evil är ett hopkok av så många slashers - både amerikanska och italienska - att jag inte ens orkar kolla upp vilka som kom före och efter. Jag får en fin nostalgiskänsla av filmens intro, där man gör ett slappt försök att presentera filmens karaktärer, en samling flickor (eller tja, 30-åringar i pippilotter som vanligt i de här sammanhangen) på en internatskola.
  Flickorna gillar inte sin hyrvärd, en gammal sur dam, och utsätter henne för ett spratt som går snett och plötsligt ligger tanten död i en pool på skolområdet. De bestämmer sig för att gömma hennes kropp och några timmar senare börjar en stor fest i studenthuset. Naturligtvis är tantens kropp nu borta och eleverna blir en efter en mördare på festen.
  Känns ju igen. Men det är så härligt detta. Att bara sitta och ta in en enkel och friktionsfri rysare a la mitten av 80-talet och liksom bara kunna bocka av genrens alla stilgrepp i en lång rad. Slasherschabloner som "studsande boll i källartrappa" och dinglande glödlampor. Check!
  Samtidigt spelar ett band som heter 4 out of 5 Doctors (herregud, vilket demobandsnamn!) ryckig new wavepop på festen, och underhåller de som inte blir mördade. Visst är det skräpfilm detta. Visst finns det många filmer i genren som är rejält mycket bättre. Men det ger mig en så himla härlig videohyrarkänsla. Bloggens namn har aldrig känns mer passande. Detta var film tre man hyrde. Den som liksom ingick.

3 kommentarer:

  1. Hahaha, den tredje filmen, "nödfilmen", den som slank ner i brist på bättre. Tänk så många sådana man sett. Men jag tror i ärlighetens namn inte jag blivit superbesviken på dessa en enda gång. Man hade ju inga förväntningar alls ;)

    SvaraRadera
  2. Precis så. Många av mina hyrvideofavoriter började sin bana som film nummer tre i en kasse. Som du säger spelade det in att man inte hade förväntningar, men även att man gick lite utanför sin comfort zone och hyrde något som man inte var helt säker på att man skulle gilla. Utan de här chansningarna hade jag aldrig sett Sleepaway Camp, The Stepfather, Skjut För Att Döda och andra filmer som jag känner är klassiker idag.

    SvaraRadera
  3. Scenen på vinden, när clownen helt plötsligt börjar röra på sig... Brrr... En av slasher-genrens få genuint skitläskiga scener!

    SvaraRadera