Samma Tid Nästa År

Samma Tid Nästa År
Same Time Next Year
1978
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen känns väldigt 70-tal på ett sätt jag egentligen inte har något fog alls för. En Neil Simonsk dialogdriven fars med Alan Alda och Ellen Burstyn i de enda rollerna. Inledningsscenen är så cheesy att man idag skulle vara helt säker på att den var ironisk. Till tonerna av en smäktande elpianoballad av Michael Masser-snitt (vars tema låter som Eggstones "Wrong Heaven") träffas Doris och George, var och en gifta med familj på varsitt håll, och inleder ett förhållande.
  Sedan bestämmer de att ses på samma plats vid samma tidpunkt nästa år, mötena blir rutin och så småningom har det gått 20 år utan att de vare sig blivit påkomna eller drivit relationen vidare.
  Till en början blir jag nästan provocerad av filmen. Störig, gapig dialog. De enda vettiga orden sägs av Ellen Burstyns karaktär, men vad hjälper det när Alan Alda springer runt och gapar sina välfunna formuleringar 98% av tiden.
  Men ju längre fram i tiden som filmen förflyttar sig, desto vettigare blir den. Man gör nedslag vid ett antal tillfällen från mitten av 50-talet (när de träffas) till filmens nutid (mitten av 70-talet) och det är väl kanske en poäng att de blir äldre och mognare, men även att tidsandan ändras så klart.
  I princip så är det Doris som står för förändringarna. Från att ha levt hemmafruliv på 50-talet blir hon politiskt aktiv under Vietnam-åren för att sedan tvingas dra sig tillbaka och ta hand om sin hjärtsjuke man på 70-talet. Den biten av filmen är rätt fin. Hur man får följa inte bara karaktärernas utveckling utan även samhällets, trots att alla filmens scener utspelar sig i samma hus och med samma två skådespelare. Känns väldigt teater. Funkar bra.
  Säga vad man vill om Alan Alda, men han hatar inte sig själv. Förutom att vara skådespelare, manusförfattare och regissör (gärna allt samtidigt) så skriver han gärna böcker om hur det är att vara Alan Alda. Detta är för ovanlighetens skull en film där han bara agerar.
  Jag låter sur. Det är jag inte. Jag gillar Alan Alda. Det har funnits en tid då jag snudd på älskade hans filmer. Innan jag blev mätt, antar jag. I början av den här filmen vill jag strypa honom. Men ju längre den går, desto mer sympati får jag för honom och hans karaktär. Ellen Burstyn är så klart bra och rolig genom hela filmen.
  Jag skrev att det var en fars innan. Kanske inte låter så. Det är så klart en allvarlig film till stora delar (framför allt mot slutet) men likt till exempel Woody Allen så finns där ett ständigt flöde av vitsigheter (gärna med lite neuroser). Ibland är det lite kul. Ibland lite tröttsamt. Som livet.