Dödsfällan

Dödsfällan
Deathtrap
1982
Bolag: Warner Home Video

  När jag var tio år älskade jag mystiska short stories. Roald Dahl, Stephen King, Alfred Hitchcock. Både i bok- och filmform. Bokformen delvis för att det var ungefär så länge man orkade läsa utan att bli uttråkad.
  Kännetecknande var att det nästan alltid hade en liten twist på slutet, och när man blivit lite vän med genren blev det som en sport att lista ut hur det låg till.
  Det hade varit en dröm för mig att hitta den här filmen då.
  Svårt att ens berätta handlingen utan att spoila, men i stort handlar den om Sidney Bruhl (Michael Caine), en pjäsförfattare på dekis som har kommit över ett fantastiskt manus skrivet av en student (Christopher Reeve). Han bjuder hem studenten för att prata om ett samarbete, medan i själva verkar han och frun Myra (Dyan Cannon) planerar att mörda honom för att lansera manuset som sitt eget.
  Sedan vänder det. Igen och igen. Det är som fem sådana där short stories staplade på varandra. Dödsfällan är en filmatisering av Ira Levins Broadway-pjäs Deathtrap som var en långkörare på 70-talet. Det här med filmer baserade på teater kan ju se ut lite hur som helst. Just i det här fallet, när intrigen finns i själva dialogen, gör filmformatet varken från eller till. Så gott som hela filmen utspelar sig i samma rum, och det känns rätt mycket som att se en pjäs, fast ut lite fler vinklar.
  Jag vet inte varför jag har lite svårt för Michael Caine, men det är något som gör att jag nästan aldrig får kemi med hans karaktärer. Kanske något med det brittiska han utstrålar. Här fyller det dock sin funktion. Dyan Cannon är i vanlig ordning en tv-Goldie Hawn som fnittrar och spelar fars men här passar hon in i sammanhanget, tycker jag.
  Som sagt - om jag hade sett den här som tioåring hade jag blivit helt förförd av alla intriger och vändningar och gjort fruktlösa försök att återberätta handlingen för mina föräldrar gång på gång.