En Fru För Mycket

En Fru För Mycket
Micki + Maude
1984
Bolag: VideoTrade

  Dudley Moore kan eventuellt ha varit en härlig kille privat, men hans varumärke som skådis ter sig så här 30-35 år efteråt som ganska olustigt. Att tönten får tjejen är en sak, det kan jag köpa och tycka är behjärtansvärt. Men när tönten är en självisk idiot som ändå vinner i slutändan för att han pratar Queen's English, är gulligt fumlig eller bara allmänt whimsical, då skaver det lite för mycket för att man ska kunna titta friktionsfritt.
  Här spelar Dudley Moore en smått osympatiskt nyhetsankare som blir osidosatt av sin fru, karriäristen, och därför känner att det är helt ok att ha en affär med en ung cellist som han får kontakt med via jobbet. Cellisten spelas av Amy Irving, 80-tals stora kulturbabe, är tvärtemot frun spontan och ungdomlig och Dudley råkar visst göra henne gravid. Han lovar då henne att direkt skilja sig från sin fru och satsa på den nya familjen.
  Det visar sig då att även första frun har en glad överraskning, hon är också gravid. Dudley har inte hjärta att göra slut med henne, utan gifter sig istället med den andra också, och lever sedan ett dubbelliv där han hastar mellan lägenheter på äkta 80-talsvis.
  Blake Edwards har gjort denna. Det var ju så här hans 80-tal såg ut. Relationer med buskisförvecklingar. Krydda med lite Woody Allen-neuroser, Emile Ardolino-gull, ja, ni förstår grejen.
  Och då behöver ni egentligen inte se filmen, om ni inte - som jag - får orimligt mycket ut av att titta på suddiga hyrfilmer på vhs mitt i sommaren. Det var ju då erbjudandet om 3 filmer i 3 dygn var som allra starkast, när nästan ingen hyrde film och alla godbitarna stod kvar på hyllorna för oss ljusskygga. En Fru För Mycket ger mig en tillräckligt stark känsla av den tiden för att bortse från att filmen - med några få undantag - är båda tråkig och provocerande.