Kaos På Akuten

Kaos På Akuten
Critical Condition
1987
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen hyrde jag och Ronnie i min klass när den var alldeles ny. Minns den som kul, men kan ändå inte minnas en enda scen ur den. Det finns med andra ord virke för en omtitt.
  Kevin Lennihan (Richard Pryor) är på väg på att lura en juvelsmuggelliga när polisen stormar in, och Kevin tas för en i ligan och döms till fängelse. För att inte hamna i samma fängelse som sina antagonister låtsas han spela psyksjuk och hamnar i väntan på utredning på ett sjukhus.
  När sjukhuset får ett stort strömavbrott utbryter kaos, och i det kaoset misstas Kevin för läkare och spelar med för att kunna ta sig ut. Men istället dras han in i den ena farsartade situationen efter den andra på akuten.
  Ja, på ett sätt är detta väl en "bytavärld-film", men allra mest är det (tyvärr får jag säga) en Richard Pryor-film. Älskar hans filmer med Gene Wilder, men tycker att han på solokvist tar så otroligt mycket plats och blir sådär överspelad och gapig som Saturday Night Live-skådisarna brukar bli på film.
  Väldigt få roliga scener, tycker jag idag, men kan ändå fatta att vi som 13-åringar kunde tycka en del scener var lite kul i alla fall. Och sen får man ju ge Richard Pryor att han alltid lyckas få in lite hjärta i sina karaktärer ändå. Men överlag: mja.

Herbie - Vild och Galen

Herbie - Vild och Galen
Herbie Goes Bananas

1980

Bolag: Select

  Herbie-filmerna älskade jag! Eller? Vid närmare eftertanke minns jag ingen av dem, knappt ens en enda scen har etsat sig fast i huvudet. Kan det vara så att jag egentligen inte såg filmerna så noga utan mer bara gillade tanken på Herbie? Ungefär som att man hejade på Mats Wilander utan att ha sett en enda tennismatch?
  Nu har jag i alla fall sett Herbie Goes Bananas, den sista filmen i originalfranchisen från 1980.
  Storyn i såna här familjebuskisar från Disney är väl inte det viktigaste kanske, men det handlar i alla fall om att Herbie får nya ägare som ska tävla i Mexico och vägen dit kantas inte oväntat av motstånd från bovar och banditer.
  I rollerna hittar vi en del birolls-adel som Alex Rocco, John Vernon, Charles Martin Smith och Cloris Leachman. Även en del inhopp från (dåtidens) komiker som kommer in och gör nån gubbe här och där. Det är inte tråkigt eller jobbigt att kolla på, men känns väldigt gammalt. Förvånande hur filmen kan vara från 1980 på många sätt. Här finns mer en känsla av "En Ding Ding Ding Värld" eller "Love Boat" än någon som skulle ha kommit 1980. Men familjefilm är lite som ett eget universum också. Även spelfilmer från Disney från 00-talet kan kännas mycket äldre.
  Blev det ett uppvaknande som Herbie-fan på riktigt då? Nä, det ligger nog kvar där på nostalgihyllan som något man sneglade storögt mot i videobutiken som 8-åring.

Titta Vi Rymmer

Titta Vi Rymmer
The Couch Trip
1988
Bolag: Transfer

  John W. Burns (Dan Aykroyd) är en manipulativ man som är intagen på ett mentalsjukhus, som efter att ha gjort sig ovän med sin psykiatriker Dr Baird rymmer från sjukhuset och blir misstagen för att vara just Dr Baird. Han tar tillfället i akt och stjäl doktorns identitet.
  Detta just som radiopsykologen Dr Maitlin (Charles Grodin) blivit utbränd och behöver en ersättare. Jobbet går då till den falske Dr Baird som är allt utom psykologiskt korrekt mot de som ringer in till showen, och därmed också blir en stjärna för sin "ärlighet".
  Ja, en förväxlingskomedi som i handlingen skulle kunna vara ett sommarlustspel med Robert Gustafsson. Inget finkalibrigt alltså. Däremot ganska småkul och underhållande.
  Men så har vi ju det här med SNL-filmer. Precis som när Steve Martin gjorde sina screwball-komedier så blir det ju lätt gapigt och övertänt med Dan Aykroyd alltså. Kul ibland, men mättnadskänslan kommer fort.

Give My Regard To Broad Street

Give My Regards To Broad Street
Give My Regards To Broad Street
1984
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en musikfilm! Med den tanken i huvudet går jag till musikfilmshyllan (jo, jag har en) och plockar fram en med riktigt dåligt rykte, i en redan skamfilad genre dessutom.
  Men Paul McCartney va. Aldrig förgäves.
  Den här löst sammansatta storyn är knappt ens värd att redogöra för men Paul McCartney spelar sig själv. Han ska precis ge ut en ny skiva när mastertejperna blir stulna. Och de ondskefulla gubbarna från skivbolaget ger honom en tidsfrist att hitta dem igen.
  Lek med tanken att detta var handlingen i en vanlig film, utan Paul. Då är det inte säkert att den hade gjorts.
  Men den gjordes!  För att 1984 var det ingen som sa nej till Paul. Här trängs adlade skådespelare för att vara med och dra några repliker mot typ....Ringo. Då och då avbryts letandet efter mastertejperna av nåt musikinslag.
  Paul kanske måste repa, vara med i tv, spela in eller nåt liknande. Då dyker artistkollegor som David Gilmour, Eric Stewart, Dave Edmunds med flera upp i bakgrunden. Nån kanske till och med harklar ur sig nån replik. Sedan ska det letas mastertejper igen.
  Ja, som film är den ju nästan obegripligt dålig, men det är så fint med den här tiden ändå. Med Paul i sina puppy eyes men ändå med 80-talsfrisyr. Han både låter och ser strålande ut. Vem kan säga nej till en sån?

Snacka Om Spöken

Snacka Om Spöken
High Spirits
1988
Bolag: Filmkompaniet

  När den här film kom på video jobbade jag i en videobutik på helgerna. Filmkompaniet kunde satsa på rätt märkliga kort ibland, alltså. I detta fallet en då 4-5 år gammal komedi som ingen hade frågat efter, men som lanserades hårt med tävlingar, merch och annat. Vi hade ett spöke i papp ovanför kassan.
  Betyget från kunderna var rätt svalt så det blev aldrig att jag såg den. Men ikväll, 32 år senare, blev tiden mogen.
  På Irland försöker en excentrisk slottsägare (Peter O'Toole) rädda sin ekonomi genom att göra slottet till ett hotell med spöktema. Folk från byn agerar spöken upphängda i krokar på natten och de tillresta amerikanerna är långt från imponerade.
  Samtidigt visar det sig att det finns riktiga spöken i slottet också. De spelas av Daryl Hannah (som vanligt typecastad som 'kvinnoväsen') och en ung Liam Neeson.
  Ja, här skrattade man inte. I alla fall inte jag. Finns ju ändå lite komisk potential i ämnet, men istället är det en högljudd fars som jag har riktigt svårt att hålla koncentrationen kring. Funderar istället på rollistan. Så gott som alla hade en dalande kurva, men filmen är ju ändå någorlunda samtida med deras stora framgångar, så skådisar som Steve Guttenberg, Beverly D'Angelo, Daryl Hannah osv ser ut precis som vanligt, men känns lite avslagna. Lite som att kolla på Chevy Chase 90-talsfilmer.

Vi Skyller På Rio

Vi Skyller På Rio
Blame It On Rio
1984
Bolag: Europafilm

  Bästa vännerna Matthew (Michael Caine) och Victor (Joseph Bologna) åker till Rio på det som först ska bli en familjesemester, men som sedan blir en resa med enbart tonårsdöttrarna Nicole (Demi Moore) och Jennifer (Michele Johnson). Redan första kvällen berättar Jennifer för Nicole att hon alltid varit kär i hennes pappa, och en sen natt på stranden i Rio så förför hon honom.
  Morgonen efter tycker Jennifer att de har ett förhållande, medan Matthew försöker intala henne att det var något som bara hände. Men när pappa Victor hör talas om att hon varit med en mycket äldre man så säger han att han ska göra vad som helst för att hitta honom. Och till sin hjälp tar han...Matthew.
  Ja herregud. Var ska man börja? En del rätt roliga scener ska erkännas, men när man hela tiden har en olustig smak i munnen så vill skratten inte riktigt komma ut. Det sjukaste är väl egentligen inte själva storyn, klassisk buskis helt enkelt. Förvecklingar och tokiga situationer. Det konstigaste är att man försöker skapa nån slags laddad stämning där Matthew ändå försöker kämpa mot sina känslor för den här tonårstjejen, kompisens dotter.
  Och mitt i allt så finns här nåt korn av smart New York-komedi. Dialogen är lite Alan Alda-rapp och nog hade man väl kunnat föreställa sig att Woody Allen hade kunnat skriva in sig i rollen som Michael Caine har här. Den tråkiga mannen som har ett bombshell efter sig.
  Speciell upplevelse ändå, denna film. Märklig, bitvis lite olustig - men inte dålig.

Go'dag Yxskaft

Go'dag Yxskaft
What's Up Doc?
1972
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen såg jag som liten och älskade. Sedan har den varit där uppe i komediklassikerhimlen med "Oh Vilket Party" och "En Ding Ding Ding Värld". Aldrig ifrågasatt. Det är ju med viss bävan man ser om filmer man gillade som liten. Man vill ju så gärna att de ska vara lika bra nu, och ofta har väl tiden gått, så att säga.
  Ryan O'Neal spelar Howard Bannister, en vimsig musikprofessor som kommer till San Fransisco för att få ett stipendium. På samma hotell bor en förmögen kvinna med väskan full av dyra juveler. Och den mystiskt flirtiga Judy (Barbra Streisand) som lyckas vara på rätt plats hela tiden.
  Hotellportiern planerar att tillsammans med hotelldetektiven stjäla väskan med juveler från tanten. Problemet är bara att fyra gäster på hotellet har identiska väskor, vilket givetvis lämnar öppet för förvecklingar och buskis.
  Jag blir glad att se att den här filmen verkligen åldrats väl. Den är snabb, rolig, lurig, charmig men framför allt är det den här ganska sällsynta typen av komedi som är rolig i princip hela tiden. I likhet med alla filmer jag tyckte jag var roliga när jag var liten, antar jag. De jag nämnde tidiga, "Titta Vi Flyger" och andra maxade komedier.
  Mitt enda egentliga minne från den här filmen var så klart den klassiska biljakten med lådcykel i San Fransiscos kullar. Även den håller hisnande hög nivå idag. Speciellt eftersom den gjordes i en tid då faktiskt någon satt på den där cykeln på riktigt.
  Stannar på klassikerhyllan!

Bigfoot & Hendersons

Bigfoot och Hendersons
Harry & the Hendersons
1987
Bolag: Esselte Video

  En mysklassiker jag inte sett på många år. Definitivt inte det här århundradet i alla fall.
  Familjen Henderson från Seattle har varit på friluftsäventyr i vildmarken när de kör på ett stort, lurvigt och människoliknande djur på vägen hem. De bestämmer sig för att rädda den och tar med den hem till villaområdet, men när den vaknar upp är den inte alls så skräckinjagande som den ser ut utan mer snäll och lite klumpig.
  I ett försök att släppa tillbaka Harry (som de döper den till) till vildmarken rymmer han och sätter skräck i villaförorterna, men familjen Henderson vet ju han är snäll och försöker hitta honom innan polisen, prisjägaren eller mobben får tag på Bigfoot.
  Ja, den här är precis lika hjärtlig och trevlig som jag minns den som. Själva komiken här påminner lite om Alf, där ju familjen Tanner också till varje pris försöker gömma en godhjärtad varelse, och hamnar i en rad buskisbetonade scener. Men är det är rätt kul faktiskt. Och gulligt.
  John Lithgow är ju fin alltså. Hela familjen är lätt att gilla här. Men mest tycker man ju ändå om Harry, inte bara som karaktär utan även hur han är gjord i familjen. Rick Bakers mekaniska specialeffekter är makalösa på så sätt att han faktiskt lyckats skapa just en riktig karaktär med minspel och känsloregister och inte bara en galen King Kong som ränner runt. Så mycket trivsammare att se på också än dagens CGI-varianter som är daterade innan filmen kommit ut. Bakers Bigfoot-karaktär är snart 40 år gammal och åldras med stor värdighet.

Svindlande Affärer

Svindlande Affärer
Svindlande Affärer
1985
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en svensk film ur samlingen. Det fick bli den här periferi-klassikern, som väl de flesta minns mer att den fanns än hur den var. Svensk thrillerkomedis enda grepp "väska full av pengar kommer på villovägar" tillämpas.
  Gösta (Wälivaara) driver en frisersalong med Rita (Sanne Salomonsen) när Göstas bror Rolle (Janne Carlsson) släpps ur fängelse och börjar bo hos dem. Rolle är en fullfjädrad mytoman men lyckas på något vis få bilmagnaten Bertil (Thomas Hellberg) att satsa i hans påhittade bolag som säljer paraboler, och så är snurren igång med förvecklingar och dråpligheter. Mycket av den eventuella komiken är dock lite lost in translation eftersom det mumlas en del i kombination med det legendariska svenska bioljudet från 80-talet. 
  Det som hörs desto mer är Bengt Palmers filmmusik med Pernilla Wahlgrens titellåt så klart, men också i övrigt ett klassisk mid-80s soundtrack med synttrummor och DX7 som piggar upp den annars inte alltför skojiga handlingen.
  Det är ju nåt visst med thrillerkomedier i 80-talets Stockholm, det kommer man inte ifrån, men där Jönssonligan verkligen har stått sig genom tiderna, så är Svindlande Affärer mer förankrat i sitt 80-tal. Skämten är förlegade (ofta sexistiska och rasistiska med dagens mått mätt) och bara helt enkelt inte så kul. Så vi lutar oss istället mot nostalgin. Att se alla de klassiska 80-talsansiktena komma och gå. Skådisar som Björn Granath, Lars Amble och Frej Lindqvist dyker upp några sekunder bara. Till Bengt Palmers synttrummor. Klart man blir lite glad.
  Men som film betraktat, mja.

Skyltdockan

Skyltdockan
Mannequin
1987
Bolag: Sandrews

  Jag älskade ju ungdomsfilmer när jag var i den åldern. Den här var svår att hitta nånstans minns jag, men visste ju att den fanns pga Starships ledmotiv "Nothing's Gonna Stop Us Now" med filmsnuttar i musikvideon. Hittade den till slut och blev besviken. Sedan dess har jag nog inte sett den faktiskt. Idag är den väl en kultklassiker, framför allt i USA, så kanske värt att uppdatera bilden av den.
  Jonathan Switcher (Andrew McCarthy) är en dagdrömmare som vill bli skulptör och har svårt att behålla ens de enklaste jobb. En dag får han dock chansen att jobba med skyltningen på ett nedläggningshotat varuhus. När han en sen natt jobbar över blir en av skyltdockorna (Kim Cattrall) levande och hjälper honom att göra ett skyltfönster som gör att kunderna åter flockas i varuhuset.
  Det är bara Jonathan som kan se att hon lever, så fort någon annan kommer in i rummet blir hon skyltdocka igen. Detta är något som retar den sura nattvakten (G.W. Bailey från Polisskolan) som ständigt hör röster men aldrig hittar något annat än skyltdockor. Samtidigt planerar det konkurrerande varuhuset att kidnappa skyltdockan.
  Det finns ju en del potentiella komiska förvecklingar i detta, men jag tycker mest det blir buskis tyvärr. Sedan är det ju alltid fint att se Andrew McCarthy från storhetsåren, och visst är det en trevlig överdos 80-tal när man ser den såhär i efterhand. Men jag står nog ändå fast vid min 15-årsbild av den här filmen.

Alla Helgons Roliga Natt

Alla Helgons Roliga Natt
Wacko
1982
Bolag: Walthers Video

  Skräckkomedi är verkligen ingen favoritgenre hos mig. Rysare ska inte ha nån jävla glimt i ögat. En förlåtande faktor är väl dock om det är nån slags parodi, för såna filmer gillar jag. Nu är ju nästan aldrig parodier roliga, men ändå finns där nån slags naiv förhoppning hos mig att hitta en ny Airplane eller Top Secret under en sten en dag.
  Den lilla amerikanska småstaden glömmer aldrig Lawnmower Killer, en okänd galning klädd i ett pumphuvud som dödade ungdomar med en gräsklippare på prom night för 13 år sedan.
  En som definitivt inte har glömt är polisen Dick Harbinger (Joe Don Baker), han har inte sovit en minut sedan dess har ser ut därefter. Nu har nya mord börjat begås i staden och Dick är säker på att det är gräsklipparmördaren som är tillbaka.
  Ja, nog är det crazy alltid. Inte jätteroligt ska sägas, men ibland lockas det fram nåt litet leende ändå. Problemet med nästan alla parodier i b-filmsfållan är ju att de gör spoofs på konkreta scener ur originalen snarare än övergripande genremässiga, så att säga. Här blir det mer en lång samling sketcher som blinkar åt Halloween, Exorcisten, Omen och så vidare. Väldigt lite är kul av detta. Eller ja, inget.
  Det som jag istället uppskattar är hur den är vrickad på ett ganska lågmält sätt. Mycket trevligare att titta på än t ex Schlock som spelar lite i samma liga. Där var det skrik och gap och överspel. Skulle inte säga att detta är någon nedtonad film heller direkt, men jag gillar hur alla konstigheter inte kastas in i ansiktet på en utan mer passerar lite snyggt förbi. Som att Joe Don Baker (kanske den vitaste skådis jag kommer på) har en svart familj och att man inte gör nån grej av det.
  Men överlag så klart inte i närheten av ZAZ, Mel Brooks, Pat Proft eller nån annan parodiskapare med fingertoppskänslan. Snarare en före-sin-tid Scary Movie 3.

Hjärtlösa Typer

Hjärtlösa Typer
Ruthless People
1986
Bolag: Touchstone Home Video

  Ännu en videoklassiker där minnet sviker mig totalt. Har inte ett enda minne av Hjärtlösa Typer, vilket brukar vara av en anledning, men ändå värt att uppdatera sig, känner jag.
  Har dock ett vagt minne av att detta, precis som Twins, var en film pappa hyrde för ovanlighetens skull. Även denna gång skulle han sannolikt gnälla på att amerikanska komedier är så gapiga. Sällan har han haft mer rätt än här dock
  Sam Stone (Danny DeVito) är en modemiljardär som får sin lyxhustru Barbara (Bette Midler) kidnappad av ett ungt par (Judge Reinhold och Helen Slater). Kidnappning är dels ett rop efter pengar, men också en hämnd för att Sam har stulit deras kläddesign till en kollektion.
  Dessvärre så har Sam precis tänkt ta livet av sin fru, så att någon hotar med ett döda henne passar perfekt. Han tänker inte betala ur några pengar. Och så följer så klart en fars kring det. 
  Bette Midler måste man ju gilla på nåt vis. Som person, färgklick, ikon eller whatever. Men just de här rollerna, som hon gjorde lite för ofta, där hon bara SKRIKER varenda replik, de har jag riktigt svårt att stå ut med. Hon är dessvärre inte heller ensam om att skrika i den här filmen.
  Lite märkligt är det att Zucker-Abrahams-Zucker efter två av mina favoritfilmer, Titta Vi Flyger och Top Secret, gjorde den här filmen. Men kanske var man rädda att fastna i spoof-facket och ville bredda sig. Synd att man valde genren action-fars bara.
  Ljusglimtarna får istället, som vanligt, blir själva tidsdokumentet. Scenografin från DeVitos lyxvilla se ut som en påse lakritskonfekt, och biljakterna är tonsatta av klassisk soundtrack-rock av 80-talsmodel. Det piggar upp. Resten, nah.

Wilt

Wilt Party
The Misadventures of Mr. Wilt
1989
Bolag: Nordic

  Lika mycket som jag gillar brittisk komedi i serieformat, lika svårt brukar jag ha för det på film. Ofta är brittiska komedier svarta eller har en socialrealistisk eller politisk grund, vilket ja, inte brukar bli så kul trycker jag. Så viss tveksamhet inför denna, men jag gillar Mel Smith och Griff Rhys Jones och har aldrig sett dem ihop i filmformat så får vara värt ett försök.
  Henry Wilt är en uttråkad och oönskad lärare i litteratur för elever på en slaktskola. Hans fru Eva (Alison Steadman) har mitt i livet hittat spänningen i new age och börjat umgås i väldigt öppensinniga kretsar.
  När Eva en dag försvinner så blir Henry anklagad av att ha mördat henne. Inte minst av Inspector Flint (Mel Smith) som verkar fast besluten om att han har rätt.
  För Henry, som inte ser något större förlust för sitt torftiga liv att hamna i fängelse, blir det plötsligt lite spänning i vardagen när han anklagas för mord. Vid förhören hittar han på historier hämtade ur deckare och skräckromaner och till slut blir det omöjligt för polisen att veta vad som är sant och inte.
  Jaha, det blev en svart komedi ändå. Det var ju typiskt. Det är flippat, väldigt brittiskt, lite "smart" sådär, men aldrig aldrig roligt. Inte i mitt huvud i alla fall. Men jag är som sagt svårflirtad med britcomedy.
  Nöjet blir istället att se Griff Rhys Jones och Mel Smith ihop. Har fina minnen av dem från Inte Aktuellt och Alas Smith & Jones, och detta är ju så att säga lite i samma tid. Smith kör sina gubbar, Rhys Jones kör sina. Fint ändå, deras bromance.

Besatt

Besatt
Repossessed
1990
Bolag: Nordic

  Ja, tänk när man slukade allt med Leslie Nielsen. Ingen kan ta från honom hans briljans i ZAZ-filmerna, men han blev ju ansiktet utåt för crazy stoneface-humor och hade kanske inte det allra bästa omdömet i vad han tackade ja till.
  Här har vi en parodi på demonfilmer i allmänhet, och väl Exorcisten i synnerhet. Linda Blair spelar nån slags vuxenvariant av Regan som får spontana återfall och kaskadspyr lite då och då. Hon söker upp en prästen som en gång hjälpte henne bli av med demonerna och det är då Leslie Nielsen.
  Men handlingen är ju inte vad vi kom för direkt. Här är precis som genren påbjuder skämt precis hela tiden. I förgrunden, i bakgrunden. Häpnadsväckande få är roliga. Det finns ju många komedier som inte är roliga men ändå bra, men en film som helt bygger på att vara konstant roliga blir extra smärtsamma när de inte är det.
  På nåt sätt får jag en känsla av att jag hade kunnat skriva det här manuset när jag var 15 år. När allt var roligt bara det var lite sjukt. En del saker hade kanske varit roligare om man inte sett originalen. Typ att Nielsen präst heter Father Mayii som alltid besvaras av "Yes you may". Blir lite filmens variant på "A cigarette? Yes, I know". Finns fler såna, orkar inte dra dem.
  En b-komedi i kölvattnet efter Den Nakna Pistolen. Nothing more or less. Tycker dock att det bättre att de dess "deleted scenes" än denna.

Livet På En Sandstrand

Livet På En Sandstrand
Summer Rental
1985
Bolag: Esselte Video

  Augusti månads klassiker-tittande är till ända. Med besked kan man säga. Öppnar upp det vanliga tittandet igen med en sommarkomedi från 1985. Lättklätt på omslaget, men ändå John Candy i en Carl Reiner-film. Visst, två osäkra kort, men nog vill man ha sett den i alla fall.
  Jack Chester (Candy) är en utarbetad flygledare som tvingas av sin arbetsgivare att ta sin första semester på 13 år. Då vill han gottgöra sin familj rejält genom att bjuda på en lyxig vecka vid stranden. Men vet ni, det blir inte riktigt så.
  Otur och missförstånd avlöser varandra. Ibland är bröst inblandat. Han lyckas dessutom få sommarstans mäktige man Al Pellet (Richard Crenna) mot sig, en kamp som bara kan avgöras med en båttävling så klart.
  Ja, man sitter ju inte och skrattar direkt, möjligen ler ibland men det är mer åt den überåttiotaliga stämningen. Kerri Greens bekymrade tonårsansikte. Det är nåt visst.

  På något vis känns den här filmen som en sån där stjärnspäckad svensk fars som slår biorekord i julhelgen men får 3/10 på IMDB.   

Spioner Är Vi Allihopa

Spioner Är Vi Allihopa
Spies Like Us
1985
Bolag: Warner Home Video

  Min klassikerstämpel på den här är baserad på en enda scen, tror jag. 
  "Jag skär av ett finger för varje minut som du är tyst!"
  "På mig eller på dig själv?"
  Chevy Chase i högform. Så minns jag den. Inget mer. Har aldrig sett om den, så någonstans i bakhuvudet måste jag väl haft att den egentligen inte är lika bra som Fletch eller Ett Päron till Farsa.
  Vi får väl se.
  Chevy Chase och Dan Aykroyd spelar två förslappade CIA-kontorister som blir överraskade när de skickas iväg på ett spionuppdrag till Pakistan som egentligen är ett villospår för en annan operation. Där hamnar de snabbt i klinch med såväl lokalbefolkning som terroristgrupper och FN-personal. 
  Även om det är ljuvligt att ens bara se Chevy Chase från de här åren, så fort han pratar blir det ju roligt på nåt vis, så är det tydligt att detta snarare är en Dan Aykroyd-film (han har varit med och skrivit manus också). Det är lite SNL-gapigt och skruvat.  Chevy Chase får lite scener där han kan göra sin grej ibland. Det blir lite "Fletch när han låtsas vara doktor och hamnar i trubbel", till exempel. Men det känns ungefär lika skohornat som när Robert Gustafsson får sin hostscen i allt han är inblandad i.
  Trampar kanske på lite nostalgifötter här, men 2023 får jag inte ut så mycket av den här filmen, tyvärr. Chevy har varit bättre, dessutom.

Enkel Resa

Enkel Resa
Enkel Resa
1988
Bolag: Sandrews

  Är det inte väldigt svenskt med såna här stjärnspäckade kalkonkomedier? Minns att jag såg amerikanska komedin Charterresan för några år sedan, och slogs av att den kändes svensk i sin tafatthet. Man åker iväg nånstans med ett gäng komiker och tänker att "det löser sig", "vi kommer på nåt".
  Den här måste ha slunkit ner nån gång när det begav sig, men har inga som helst minnen av den förutom Lili & Sussies temamelodi. Svensk thrillerkomedi från 80-talet, då finns bara en väg att gå: förväxlade väskor!
  Sten Wollter spelar Johannes, en antikhandlare som har hamnat i ekonomisk knipa och får ett tips av sin rådgivare Birgit (Inger Lise Rypdal) att en samling ryska kronjuveler ska fraktas med en Finlandsbåt och de börjar smida en plan att komma över dessa.
  Lösningen blir att spela katolska präster som bär på en kista med en död man "som tullen aldrig kommer kolla in". Men vet ni, det blir förvecklingar! Polisen Jaggan (Sten-Åke Cederhök) är dem på spåren och "liket" (Asko Sarkola) visar sig ha en helt egen agenda.
  En tokig buskis i klassisk tradition, får man väl säga. Inte sämre än nåt annat i den genren, men lite för långt mellan de roliga scenerna för att man ska orka tröska sig genom en helt menlös intrig. 
  Hans Iveberg, mest känd för sina stjärnspäckade kalkoner, har fått ihop en riktigt härlig samling ja-sägare i den lite äldre skolan till sin birollspalett. Gösta Engström, Jarl Borssén, Sif Ruud, Jahn Teigen, De flesta i rollistan döda idag, lite sorgsamt att tänka.
  Men sommaren 1988 var de pigga och friska nog att spela in en fattigmans-Jönssonligan på en Finlandsbåt. Circle of life.

Johnny Be Good

Johnny Be Good
Johnny Be Good
1988
Bolag: Transfer

  I den rika floran av ungdoms- och highschoolfilm från 80-talet har jag nog sett i princip allt. Det jag har en tendens att skjuta upp är filmer som kretsar kring sport och rena partyfilmer. De får jag sällan ut något av, har det visat sig.
  Därför har den här blivit liggande osedd i alla år. Dessutom en sportfilm som kretsar kring en sport jag inte kan något om, amerikansk fotboll. Nu när den väl fått snurra i spelaren så inser jag att den inte är någon utpräglad sportfilm direkt utan mer en sån där gapig och lite crazy ungdomsfilm som väl ville gå i John Hughes kölvatten men som helt saknar hans värme och skärpa.
  Hughes-favoriten Anthony Michael Hall spelar Johnny Walker, en kille som "har allt" i en amerikansk småstad. Han är populär hos alla och ett stort löfte inom fotbollen. Vid sin sida har han sin gapige coach (Paul Gleason, så klart) som försöker hålla i trådarna när klubbar från när och fjärran uppvaktar Johnny för att spela för dem.
  Han hämtas i privatplan, bjuds på bisarra gratisfester och erbjuds all världens lyx i Los Angeles. Men hur mycket han än bjuds på så längtar han hem till det enkla livet i småstaden med flickvännen Georgina (Uma Thurman) och bästisen Leo (Robert Downey Jr).
  Det låter som att det finns utrymme för lite varma ungdomsporträtt kanske, men detta är snarare en farsartad komedi utan vare sig några intressanta karaktärer eller roliga scener. Det enda man har att luta sig mot är känslan av soundtrack-film och 80-tal i full blom.

Vilket Hundliv!

Vilket Hundliv!
Walk Like a Man
1987
Bolag: Esselte Video

  Det som gjorde mig nyfiken på den här filmen var Amy Steel. Allas favorit-final girl från Fredagen den 13:e del 2 och April Fool's Day som i alla fall inte jag sett i några andra sammanhang.
  Här spelar hon Penny, en ung forskare som ramlar över en vildvuxen man i skogen. Han heter Bobo och tillhör egentligen en rik familj, men tappades bort som liten och har nu levt i skogen i 25 år med vargar som familj. Under denna tid har familjen lyckats göra slut på sina tillgångar, men när den förlorade sonen nu återvänder så ser de sin chans att komma åt hands del av arvet genom att få honom att skriva under en fullmakt.
  Problemet är ju då att han beter sig som en varg. Han kan varken prata eller bete sig mänskligt, och värst av allt inte skriva sitt namn. Penny tar sig an Bobo för att få honom att lära sig mänskliga egenskaper.
  Jupp, ni fattar vart det är på väg. Den giriga, förljugna människan möter the purest of pure. Tror ni att Penny till och med blir lite kär i Bobo? Jodå, det händer det med.
  Först av allt: Christopher Lloyd (som spelar den giriga brodern) måste vara det osäkraste kortet bland 80-talet stjärnor. Har oerhört sällan blivit positivt överraskad av nån film med honom. Inget fel på honom som skådis eller person, men han verkar ha varit en ja-sägare med sviktande omdöme.
  Då anar ni också att det här inte är nån vass film direkt. Finns ju ändå viss humorpotential i det här med att byta värld/byta kropp, men här finns även en stor dos svart komedi, och det är ju bland det värsta jag vet. Nån slags burlesk, flippad ton som för tankarna till John Hughes allra sämsta ögonblick.
  Så några roliga scener tycker jag inte vi får uppleva. Däremot är det ju fint att se Amy Steel, dessutom i samma veva som April Fool's Day.

One Crazy Summer

One Crazy Summer
One Crazy Summer
1986
Bolag: Warner Home Video

  Hmm, har man sett denna? Svårt att hålla isär allt som slank ner med lite cola och jordnötsringar under åren då man alltid utnyttjade erbjudanden om en bunt film i flera dagar.
  På ett sätt önskar jag i alla fall att jag sett den då istället för nu. Typiskt en film man hade tyckt "hade allt" då.
  Idag funkar den väl bäst som lite trevligt tidsdokument.
  Hoops McCann (John Cusack) är en tonåring som helst vill rita serier men som försöker leva upp till sin pappas dröm om att bli basketproffs. När han efter studenten drar till kusten med en kamrat blir han vän med ett antal nördkillar som också tyngs av föräldrarnas förväntningar. Aspirerande popsångerskan Cassandra (Demi Moore) ansluter sig till gänget och berättar att hennes familjs hem riskerar att bli köpt av stadens (onde) magnat och omgjort till nån slags turistland.
  Grabbarna bestämmer sig för att ta fighten med rikemansgänget.
  En liten handling där ja, men den tänker man inte så mycket på. Mest är det ju en samling karaktärskomiker som gör sin grej i en rad gags. Som vanligt i den här typen av ungdomsbuskis (Porky's, Nördarna osv) så känns det som att man haft rollistan klar före manuset. "Vi drar dit och ser vad vi kommer på".

  Här är det klassiska typecast-ansikten som Bobcat Goldthwait (som naturligtvis gör sin figur), Mark Metcalf (läraren i Twisted Sisters "I Wanna Rock"-video), Curtis Armstrong och Joe Flaherty som får några scener var att göra sin grej. Jag vet inte om filmskaparna haft nån ambition att skapa en screwball-komedi av National Lampoons-modell, men det blir ju sällan bättre komedi än enklare buskis. 
  Själva handlingen kulminerar i att vem som ska få marken ska avgöras med ett båtrace (mellan töntarna och bratsen) och då känner man ju på fullt allvar ostbågelukten i rummet.