Sugarland Express

Sugarland Express
Sugarland Express
1974
Bolag: Esselte Video

  Att mitt hjärta slår lite extra för 80-talsfilm är så klart nostalgi som spökar till 90%. Att jag känner nästan lika starkt för 70-talsfilm är lite svårare att förklara. Det är väl till viss barndomens fragmentariska minnen av bruna tapeter och brandgula lampor antar jag.
  Men det är något annat också. Den gryniga och varma bildkvalitén som ändå på något vis samtidigt är klistallklar. Lysande exempel här. Steven Spielbergs spelfilmsdebut från 1974 är ett barn av sin tid på många sätt. Bonnie & Clyde möter Alice Doesn't Live Here Anymore. Amerikansk frihet och samhällskritik på samma gång.
  I bästa fall dialogtunga roadmovies, i sämsta fall ett romantiserande av american freedom som jag aldrig kan relatera till. Här får man väl säga att ytterligheterna möts halvvägs.
  Lou Jean (Goldie Hawn) och Clovis (William Atherton) har nästan suttit av kortare fängelsestraff och bestämmer sig för att rymma när de får reda på att deras son ska tvångadopteras till en kristen familj i Sugarland, en stad några mil bort. Till en början tar de lift med ett äldre par, men olyckliga omständigheter driver dem till att ta en polisman gisslan för att köra dem till Sugarland i hans polisbil.
  Sedan väntar en roadmovie efter slitslad bana. Likt föregångaren Bonnie & Clyde så är detta baserat på en sann historia. Även historieförloppet är lite liknande. Vad de än tar sig för så försämras deras situation, och så småningom har de ett femtiotal polisbilar i hälarna.
  Svårt att se varför Steven Spielberg (som ju var nyskapande och visionär redan på tv-filmsnivå) valde att debutera med en sån här ganska standardiserad film, men efter att ha suttit och suckat i någon halvtimme i början så tycker jag faktiskt den har något ändå.
  Ett Stockholmsyndrom uppstår i bilen och polismannen får sakta sympatier för sina gisslantagare. Mot slutet av filmen är de mer som kompisar ute på road trip. Roligt är också utvecklingen som sker när TV väljer att direktsända deras färd. Från början möts de av skjutglada bondlurkar, men på slutet så är de snarare idoler för det amerikanska folket och blir överösta med presenter och glada hejrop när de passerar nån liten by.
  Överlag lite trött, dock. Men mycket är förlåtet av den fina 70-talsstämningen.