Häng Inte Här, Henry Moon!

Häng Inte Här, Henry Moon
Goin' South
1978
Bolag: Esselte Video

  Westernkomedi skulle jag nog ändå säga inte är någon topp 100-genre för mig. So why am I doing this? Jo, detta är sån där film som jag minns så väl från videobutikerna när jag var liten. Omslaget alltså. Och ibland blir jag bara sugen på att beta av och se där filmerna man minns på det sättet.
  Så vad har vi här då?
  Jack Nicholson spelar då den här Henry Moon, en bankrånare som åkt fast och ska hängas. Men efter kriget så är det brist på män i Amerika, så man har infört en regel som gör det möjligt för ogifta kvinnor att "ropa hem" män som ska hängas och fria och därmed rädda livet på dem.
  Så blir det för Henry, en ung och proper kvinna (spelad av Mary Steenburgen) gifter sig med honom och tar med honom till sin ensliga gård för att använda honom som beskydd och arbetskraft.
  Sedan uppstår då lite tokiga scener när bovar och banditer försöker komma åt Henry på olika sätt.
  Ja, detta var ju 1,5 timme man inte får igen helt klart. Får skylla mig själv. Det som är lite kul här är att filmen egentligen är ganska stjärnspäckad men bakom banditmasker och mexikanska mustascher så missar jag helt att det är John Belushi, Danny DeVito och Christopher Lloyd som springer omkring och klantar sig.

Rocketeer

Rocketeer

The Rocketeer

1991

Bolag: Touchstone

  Den här filmen hade jag på "Cypern-kopia" när den var alldeles ny. Vi vet såna där fulkopior man kunde köpa på gatan nere i Sydeuropa i början av 90-talet. Vet inte om Cypern hade något med dem att göra, men det var så vi kallade dem på skolgården i alla fall. Femte generationens bandkopia med textning på främmande språk och ett högst inofficiellt klipp-och-klistra-omslag. Det var grejer det.
  Har dock inte sett den sedan dess, så kändes lite kul att se den med svensk text och lite skarpare bild.
  Rocketeer kom i vågen av filmatiserade serietidningar efter Batman-hypen i slutet av 80-talet, och har lite samma plastiga scenografi, som väl inte är en brist på budget utan mer ett stilgrepp som låg i tiden. Här handlar det om piloten Cliff (Billy Campbell) som råkar hitta en mystisk motor som någon gömt i flygklubbens hangarer. Motorn visar sig vara en prototyp av ett jetpak, och snart står det klart att det är många som är ute efter just det här paketet. Uppfinnaren bakom det, FBI och en okänd skurkmobb slåss om att hitta det, men när Cliffs flickvän Jenny (Jennifer Connelly) blir kidnappad tar han tillfället i akt att använda jetmotorn för egen räkning. Han blir Rocketeer.
  Ja, här finns ingen mörk origin story eller några problematiserade karaktärer utan ett totalt endimensionellt matinéeäventyr med onda och goda. Och jag tycker det är jätteskönt och härligt. Det är bra fart, bra cast. Timothy Dalton, Alan Arkin, Paul Sorvino, Ed Lauter och Terry O'Quinn i övriga större roller. Jennifer Connelly är ju typ enda kvinnan med repliker, och det är väl inte det enda man kan problamtisera här om man vill. Men det tänker jag inte för jag hade en skitmysig stund med ett härlig matinéäventyr i 90-talsskrud. Och svensk text!!!

Jagad

Jagad!
Running Scared
1980
Bolag: MDC

  Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
  När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
  Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
  Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.

Never Say Never Again

Never Say Never Again
Never Say Never Again
1983
Bolag: VideoExpress

  Tror tamejtusan aldrig jag sett denna. Den udda Bond-filmen som inte är med i vanliga Bond-kronologin utan gjorde mellan Octopussy och Levande Måltavla med Sean Connery som Bond igen, plötsligt. På pappret låter det ju inte superilla med en Connery-film från 80-talet, det jag kan ha problem med från hans era annars är ju just den tekniska mossigheten med bilresor framför filmduk och så vidare. 
  Jag är långt från Bond-konnässör ska sägas. Har nog sett de flesta  filmerna från 90-talet och bakåt, men håller inte isär dem. Förutom då Timothy Dalton-filmerna som kom när jag var i absolut målgrupp (tidig tonåring).
  Oh well, nu har jag sett denna. Den gick väl an. James Bond kämpar mot skurken Blofeld (Max von Sydow, denna gång) och hans Spectre för att ta tillbaka atombomben som han stulit för att utpressa världens makthavare. Vägen dit är naturligtvis kantat av att som i ingår i Bonds värld. Lejda mördare, opålitliga blondiner och knasiga utlänningar.
  Så allt är sig likt, fast samtidigt inget. Alla nyckelroller i Bond-filmerna, som ju länge spelades av samma gäng skådisar, är här utbytta och jag känner mig ungefär lika förvirrad som om jag skulle se en ny Bond-film idag. Lite udda gästspel av Rowan Atkinson som underrättelseofficier också, naturligtvis spelad med klassiska Atkinson-manér.
  Men nog gick väl den här att se på ändå. 

F/X 2 - Livsfarlig Illusion

F/X 2 - Livsfarlig Illusion
F/X 2
1991
Bolag: Nordic

  Jag kan väl lika gärna riva av FX2 när jag ändå håller på. Blir osäker på om jag såg denna ens när den kom, men det var i en tid då jag jobbade helger i en videobutik och då såg man rätt mycket film med ett öga under förmiddagar och folktomma dagar.
  Historien är väl ungefär samma som i ettan. Bryan Brown spelar specialeffektmästaren Rollie, som än en gång får ett uppdrag där han ska hjälpa polisen att iscensätta en situation via specialeffekter. Och typiskt nog blir han än en gång lurad, och än en gång är den enda person han litar på Leo McCarthy (Brian Dennehy) som nu några år senare blivit privatdetektiv, vilket passar bra eftersom det ju är poliskåren som lurat Rollie.
  Man man ser inte FX2 för att få en historia man aldrig hört innan. Det är ju såhär tvåor brukar se ut inom action, så frågan är då om konceptet tål att upprepas? Det tycker jag verkligen det gör! Ettan vinner väl på sin originalitet som inte går att imponera med två gånger, men det är ändå en snygg, snabb och välgjord thrillerkomedi med god 80-talskänsla även om den är gjord 1991.
  Värdig uppföljare på ungefär samma sätt som Snuten i Hollywood 2. Det enda jag saknar väl just Harold Faltermeyers synttrummor som jag tycker är god sed att ha med när man lurar skägget av korrumperade snutar i lyxvillor.

Who's That Girl

Who's That Girl
Who's That Girl
1987
Bolag: Warner Home Video

  Det är alltid svårt att sortera minnen kring filmer som är mer kända för sitt soundtrack än som film. Och det gäller väl samtliga Madonna-filmer, skulle jag tro. Har man sett denna, eller är det musikvideorna man minns?
  Madonna spelar här Nikki Finn, en småtjuv som suttit i fängelse i fyra år för ett mord som hon inte har begått. Loudon Trott (Griffin Dunne) är en fyrkantig advokat som precis ska gifta in sig i den förmögna släkten Worthington, men dagen innan bröllop så ber kommande svärfar, patriarken Sam, honom att fånga upp Nikki när hon kommer ut från fängelse och eskortera henne ut ur New York.
  Det blir naturligtvis komplikationer av det. Nikki och Loudon är från två olika världar. Nikki är yvig och oberäknelig och måste hela tiden  tyglas av den stiffe Loudon. Dessutom har de poliser och gamla skurkkumpaner efter sig.
  Nä, jag har nog inte sett den här tidigare. Baserat på att nog ändå hade gillat den som 13-åring när den kom. Just den här typen av lite skruvade actionkomedier där det händer saker hela tiden brukade gå hem i gillestugan när det begav sig. Med vuxna ögon så blir man väl mätt fortare, men det är ändå bra 80-talsfart och lite New York 1987 har man inte dött av.
  Det jag tyvärr blir trött på först av allt är Madonnas karaktär. Fattar ju grejen, hon ska vara nån slags new yorksk Cyndi Lauper-figur som inte bryr sig om vad folk tycker bla bla, men det budskapet går ju fram under förtexterna och sedan bankas det in i scen efter scen.

Repo Man

Repo Man
Repo Man
1984
Bolag: Esselte Video

  En kultklassiker jag aldrig sett. I likhet med många andra kultklassiker förvisso. Det är något med flippade filmer som inte tilltalar mig alls, och just filmer som har kultstatus har ju en tendens att vara det. Men en dos 1984 har man ju inte dött av så vi testar ändå.
  Otto (Emilio Estevez) är en oduglig yngling som till slut hittar värmen hos en indrivningsfirma som stjäl bilar från skuldsatta människor. Han blir lärling under firmabossen Bud (Harry Dean Stanton) som lär honom alla branschens tveksamma metoder. En dag kidnappar Otto en bil från fel personer, en bild som innehåller bakluckan full av pengar. 
  Så långt skulle ju allt kunna vara en charmig actionkomedi med Corey Haim, men här finns även ett flippat sidospår med UFOs som väl har hjälpt till att ge filmen sin kultstatus, men som mest blir lite Troma-tråkigt i mina konservativa videoögon.
  Ja, jag vet ju att många gillar denna, men jag har svårt att få det att funka för mig alltså. Visst kan man lite då och då känna lite 80-talsmys, men här finns också nån slags neopunk-grej som jag har svårare för. Jag har lite svårt att hålla fokus, tyvärr.

Dödligt Vapen 2

Dödligt Vapen 2
Lethal Weapon 2
1989
Bolag: Warner Home Video

  Denna minns jag som helt otroligt bra. Världens bästa film, på det där sättet som filmer var världens bästa film i nån vecka i den åldern. Men den gjorde verkligen avtryck i mitt 15-åriga jag. Ändå är det ettan jag sett om under åren. Kanske för det oftast är den som dykt upp på TV och så vidare. Men hög tid att ge tvåan en ny vända i videospelaren.
  I den här andra filmen så tampas Riggs och Murtaugh med en knarkliga ledd av en sydafrikansk diplomat (Joss Ackland) och dras dessutom med att kuska runt på ett vittne som behöver deras skydd (Joe Pesci). Riktigt jävliga skurkar är det, jag kan verkligen förstå att jag påverkades av deras ondska som ung.
  Inte nog med att de smugglar knark, de är nazister också och riktigt hänsynslösa. "Ger sig på anhöriga" för att anknyta till vår tid skurk-terminologi.
  På ett sätt är ju detta inget nytt. Skurkar, biljakter, snutiga snutar och shootouts i skumma hamnkvarter. Men det som ändå gör Dödligt Vapen-filmerna speciella, i synnerhet denna faktiskt, är att det finns ett stort hjärta i dem. På något vis är Gibson och Glovers kemi smittande på ett sätt som jag inte upplever med andra omaka, sköna snutpar genom åren. Kanske förstorar jag detta på grund av nostalgisk gegga i huvudet, men jag upplever ändå att det finns ett lite större hjärta en vanligt här. Det gör också att de ganska brutala actionscenerna får en annan dimension. Man bryr sig. I synnerhet om Danny Glover. Men Mel Gibson är fin också.

Go'dag Yxskaft

Go'dag Yxskaft
What's Up Doc?
1972
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen såg jag som liten och älskade. Sedan har den varit där uppe i komediklassikerhimlen med "Oh Vilket Party" och "En Ding Ding Ding Värld". Aldrig ifrågasatt. Det är ju med viss bävan man ser om filmer man gillade som liten. Man vill ju så gärna att de ska vara lika bra nu, och ofta har väl tiden gått, så att säga.
  Ryan O'Neal spelar Howard Bannister, en vimsig musikprofessor som kommer till San Fransisco för att få ett stipendium. På samma hotell bor en förmögen kvinna med väskan full av dyra juveler. Och den mystiskt flirtiga Judy (Barbra Streisand) som lyckas vara på rätt plats hela tiden.
  Hotellportiern planerar att tillsammans med hotelldetektiven stjäla väskan med juveler från tanten. Problemet är bara att fyra gäster på hotellet har identiska väskor, vilket givetvis lämnar öppet för förvecklingar och buskis.
  Jag blir glad att se att den här filmen verkligen åldrats väl. Den är snabb, rolig, lurig, charmig men framför allt är det den här ganska sällsynta typen av komedi som är rolig i princip hela tiden. I likhet med alla filmer jag tyckte jag var roliga när jag var liten, antar jag. De jag nämnde tidiga, "Titta Vi Flyger" och andra maxade komedier.
  Mitt enda egentliga minne från den här filmen var så klart den klassiska biljakten med lådcykel i San Fransiscos kullar. Även den håller hisnande hög nivå idag. Speciellt eftersom den gjordes i en tid då faktiskt någon satt på den där cykeln på riktigt.
  Stannar på klassikerhyllan!

Superdeckarna

Superdeckarna
Loose Cannons
1990
Bolag: Egmont

  Actionkomedier har ju en tendens att åldras dåligt. Coola kommentarer och referenser till saker som är omöjliga att förstå 40 år senare. Men jag trotsar mina fördomar och slänger in den här filmen i spelaren, lite för att jag ville hitta en Gene Hackman-film jag inte sett. (Han gick bort dagen då jag skriver detta).
  Ellis Fielding (Dan Aykroyd) är en pedantisk polis av Sherlock Holmes-modell, som varit inlagd för schizofreni, men som nu bedöms vara tillräckligt frisk för att kunna arbeta igen. Han paras ihop med en polis som är hans totala motsats (surprise!), den kaxiga MacArthur Stern (Gene Hackman) som tar dagen som den kommer och bor i sin bil full av kartonger.
  Fallet de ställs inför är lite kul ändå. Någon har hittat en porrfilm med Hitler och Eva Braun, och nu jagas han av såväl nazister, israeliska Mossad (som vill använda den i krigsföring mot nazister) och mordiska representanter för porrbranschen.
  Jag måste säga att denna var otroligt mycket bättre än jag trodde. Till en början ser den ju rätt dålig (eller i alla fall billig) ut, lågt betyg på IMDB och sen har Dan Aykroyd nämnt sin medverkan som pinsam i nåt sammanhang. Kanske spelar just mina lågväntningar in, men nej, jag tycker verkligen den här var bra. Bitvis jättebra.
  Både Hackman och Aykroyd är perfekta i sina roller. Aykroyd faktiskt ovanligt bra till och med, kanske för att hans karaktär är lite mer nedtonad än man är van vid. Men det är ett roligt manus, bra replikskiften och den här märkliga storyn med Hitler-filmerna blir aldrig slapstick utan mer en lite bisarr och fnissig underton.
  För att återknyta till det jag skrev först, om actionkomediers åldrande, så är det en intressant tanke hur den här filmen verkligen är noll politisk, men idag skulle den uppfattas som en politisk kommentar.
  Är glad att jag såg den här filmen idag. Han var rolig också, Gene Hackman.

Crocodile Dundee II

Crocodile Dundee II
Crocodile Dundee II
1988
Bolag: Esselte Video

  Det har varit mycket omtittar på sistone. Inte för att egentligen utbudet av osedda, obskyra filmer har sinat här hemma, utan för att jag väl insett att en hel del av de filmer jag går omkring och kallar klassiker är baserade på rätt grumliga minnen. Crocodile Dundee-filmerna är ju kära videominnen, så klart. Ändå har minns jag knappt vad de handlade om. Tvåan var en av de första filmer jag hyrde för egna pengar (och på eget ID) så den kändes mest lockande att se om denna kväll.
  Här har ju Mick Dundee (Paul Hogan) flyttat till flickvännen Sue (Linda Lozlowski) i New York, och driver omkring och är lite skön om dagarna när hon jobbar som journalist. Hennes ex är också journalist och tar bilder på knarkbossen Rico nere i Colomobia. När det uppdagas blir han dödad men filmrullen hinner gå iväg med posten till den ovetande Sue som plötsligt blir kidnappad av Sydamerikas farligaste knarkkartell.
  Till undsättning kommer Crocodile Dundee men faran är inte över och paret återvänder till Australien, men knarkmaffian följer efter.
  Få saker kryssar så många 80-talsboxar som den här filmen, ändå. Trots att den egentligen inte är speciellt 80-talig rent visuellt. Men här finns ju till att börja med byta-värld-elementet från första filmen. Mick Dundee kommer från vildmarken och förhåller sig naivt till storstaden. Tycker den biten funkar bra fortfarande. Finns väl en hint av mossighet på ett par ställen, men filmen är ändå pushing 40 och får det slinka ner några bögskämt ändå.
  Sedan har vi den där typen av äventyr-thriller-komedi som jag undrar om det finns någon motsvarighet till idag. Finns det så lär den vara nedlusad med popkulturella referenser och "nåt för alla". Det är ändå fint att en film som denna nöjer sig med att bara vara...härlig. Och det är den än idag.

Bigfoot & Hendersons

Bigfoot och Hendersons
Harry & the Hendersons
1987
Bolag: Esselte Video

  En mysklassiker jag inte sett på många år. Definitivt inte det här århundradet i alla fall.
  Familjen Henderson från Seattle har varit på friluftsäventyr i vildmarken när de kör på ett stort, lurvigt och människoliknande djur på vägen hem. De bestämmer sig för att rädda den och tar med den hem till villaområdet, men när den vaknar upp är den inte alls så skräckinjagande som den ser ut utan mer snäll och lite klumpig.
  I ett försök att släppa tillbaka Harry (som de döper den till) till vildmarken rymmer han och sätter skräck i villaförorterna, men familjen Henderson vet ju han är snäll och försöker hitta honom innan polisen, prisjägaren eller mobben får tag på Bigfoot.
  Ja, den här är precis lika hjärtlig och trevlig som jag minns den som. Själva komiken här påminner lite om Alf, där ju familjen Tanner också till varje pris försöker gömma en godhjärtad varelse, och hamnar i en rad buskisbetonade scener. Men är det är rätt kul faktiskt. Och gulligt.
  John Lithgow är ju fin alltså. Hela familjen är lätt att gilla här. Men mest tycker man ju ändå om Harry, inte bara som karaktär utan även hur han är gjord i familjen. Rick Bakers mekaniska specialeffekter är makalösa på så sätt att han faktiskt lyckats skapa just en riktig karaktär med minspel och känsloregister och inte bara en galen King Kong som ränner runt. Så mycket trivsammare att se på också än dagens CGI-varianter som är daterade innan filmen kommit ut. Bakers Bigfoot-karaktär är snart 40 år gammal och åldras med stor värdighet.

Tjejen Som Visste För Mycket

Tjejen Som Visste För Mycket
Foul Play
1978
Bolag: Esselte Video

  En klassiker som lever på ganska vaga minnen i mitt huvud. Idag kanske mest ihågkommen som filmen som kedjade fast Goldie Hawn vid Tjejen Som-prefixet, men en gigantisk succé på sin tid. Den sjunde mest sedda biofilmen i Sverige någonsin, googlade jag nyss fram.
  Goldie Hawn spelar Gloria, en charmig bibliotekarie som plockar upp en liftare som hon sedan bestämmer dejt med. Mannen ber henne ha hand som hans cigarettpaket tills de ses nästa gång, och när de bestämmer biodejt blir mannen mördad i biosalongen.
  Det där cigarettpaketet innehåller en filmrulle som allehanda skurkar verkar vara på jakt efter, och plötsligt är Gloria jagad av en salt samling banditer. Den jag minns mest från förr är ju den resliga albinon, var livrädd för honom när jag såg filmen som liten. Till Glorias undsättning kommer detektiv Carlson (Chevy Chase).
    Hur håller denna då? Mycket bra skulle jag säga. Framför så är jag imponerad av tempot i den. Det kan ju annars vara en grej som man slås av när man ser om gamla favoriter, ett tempot är lägre än man minns. Men här är det knappt en död bildruta. Snart 50 år gammal men skulle nästan kunnat vara ny, på den fronten. 
  Sedan Goldie Hawn och Chevy Chase alltså. Älskar deras kemi här. Tajmingen. En liten paus eller en min som gör en mening hundra gånger roligare.
  Hatten av också för Colin Higgins, han skrev och regisserade den här filmen och ett antal banbrytande filmer under framför allt 70-talet (Chicagoexpressen, Harald & Maude, 9 to 5...) innan han dog alldeles för ung på 80-talet. Det talas för lite om honom, tycker jag. 
   

Iskallt Uppdrag

Iskallt Uppdrag
The Living Daylights
1987
Bolag: Warner Home Video

  Nu säger jag det: Timothy Dalton är MIN Bond! Sannolikt såg jag först någon med Roger Moore, men Daltons filmer är peak Bond för mig. Har med åldern att göra givetvis. Såg de här två filmerna som lättimpad tonåring, och har en sinnesbild av Iskallt Uppdrag som min absoluta favorit-Bond. Dock har jag inte sett den än det här seklet så tiden är kommen för en omtitt.
  Vet inte hur mycket man behöver gå in på handlingen här, men det är ju ryska avhoppare, vapenhandlare och beduiner i sedvanlig Bond-kompott. Inte bara peak Bond utan även peak Kalla kriget ska man säga. Ryssarna står inte högt i kurs här. Till och med araberna framställs i trevligare dager.
  Om jag med mer tränade filmögon ska försöka analyserna varför jag gillade (och gillar) den här så mycket så är det nog för att det nästan är en spionthriller mer än ett spionäventyr. Visst finns här gott om pojkiga äventyrsscener också, men jag kan ändå se framför mig hur inbitna Bond-fans kanske tycker det är för långt mellan actionscenerna här, för det är det ju. Men jag gillar det. Det ger mer möjlighet att hitta stämningen i de olika platserna man hamnar, till exempel är scenerna i Wien och "Sovjet" urmysiga. Mer känsla av Frederick Forsyth än Ian Fleming.
  Sedan ska jag inte sticka under stol med att närvaron av 1987 spelar in också. Det är ruskig och analog 80-talsaction till tonerna av a-has temamelodi. Iskallt Uppdrag behåller sin plats på piedestalen!

Om Blickar Kunde Döda

Om Blickar Kunde Döda
Teen Agent
1991
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen minns man ju som ball. Sånt kan ha åldrats lite hur som helst.
  Michael Corben (Richard Greico) är en skön tonårskille som kuggar franskan och åker på sommarskola med franskaklassen i Frankrike. Det finns en annan Michael Corben också, han är undercover CIA agent som skickas till Europa för att sätta stopp för superskurken Augustus Sterankos (Roger Rees) plan att lura alla världsledare till ett möta och döda dem och skapa ett nytt, eget rike.
  Agent Corben blir dödad av Augustus män på flygplatsen, så när student-Corben landar i Paris blir han upphämtad av agenter för sitt hemliga uppdrag.
  Klart det är fjantigt, men jag tycker faktiskt fortfarande, 30+ år senare att filmen är ganska ball ändå. Den befinner väl sig någonstans mellan James Bond och Austin Powers i agentfilm-spektrat, och det är faktiskt rätt behagligt. Det är actionfyllt och lite smålöjligt men på en behaglig nivå. Finns små spår av pojkäventyr a la The Goonies i den här brygden också. Rolig cameo av Roger Daltrey som agenten Blade. 
  Jag kan känna mig lite överraskad att den inte är större än vad den är faktiskt. Anledningen kan väl vara att Richard Greico (vid tillfället ett stort namn i 21 Jump Street) kanske inte har all den charm som behövs utan stannar vid att vara rätt skön sådär. Det tidiga 90-talet hade många såna här lite ironiska actionfilmer, det var väl ett sätt att skamskölja sig från 80-talet kanske.
  Om den här filmen hade kommit 1986 hade den säkerligen varit en klassiker idag.

Midnight Run

Midnight Run
Midnight Run
1988
Bolag: Esselte Video

  Alltid vanskligt att se om filmer man har goda nostalgiska minnen till. Denna minns jag ju som 5/5. Har sett om den någon gång under 90-talet och tyckte om den då också, men med åren blir jag lite rädd att göra upp med de där perfekta videominnena. Men ikväll tog nyfikenheten över: Midnight Run åkte på!
  Robert DeNiro spelar Jack, en prisjägare som utlovas en hög belöning för att hämta Duke (Charles Grodin), en torr revisor som ska ha svindlat en känd maffiaboss på pengar. Han är dock inte den enda som är ute efter Duke, även maffian så klart, men också ytterligare en prisjägare (John Ashton) och FBI med agent Mosely (Yaphet Kotto) i spetsen.
  Klassiskt upplägg för en actionkomedi, det finns säkert filmer med exakt samma handling till och med, så varför föll jag då så hårt för just denna i min ungdom? Det är lätt att förstå. Dels är den ju ett klassiskt matinée-äventyr med stor variation på miljöer och bra tempo rakt genom. Sedan är den ju castad med stark fingertoppskänsla. DeNiro och Grodin är så otroligt bra och fina i huvudrollerna, framför allt så är ju Charles Grodin en lysande komiker. Det glömmer jag ibland.
  Men filmen har också vett att växla tempo ibland. Det är inte action och jakt non-stop, utan ibland dras tempot ner och filmen blir lite mjukare, och det finns en liten känsla av John Hughes i de scenerna. Han kunde ju som ingen annan slänga en rörande dramascen mitt i en actionfars, och det gör man här också. Scenen där DeNiro får träffa sin dotter efter nio år gör gott bland biljakter och mafiosos.
  Det enda som egentligen inte är lika starkt som jag minns det är väl actionscenerna. Minns ju dem som hisnande, men det är 35 år sedan och mycket har hänt. Men föredrar dem ändå fram dagens CGI-fester.
  Kort sagt: Midnight Run är i god form 2024!

Snuten i Hollywood 2

Snuten i Hollywood 2
Beverly Hills Cop 2
1987
Bolag: Esselte Video

  Blev lite sugen på en actionkomedi. Känns lite somrig på nåt vis. Och somrigast av dem alla i min värld är Snuten i Hollywood 2. Den såg vi på grynig "Cypern-kopia" i en kompis gillestuga samtidigt som den gick på bio i stan. Då kände man sig som en kung.
  Sedan dess har jag sett den några gånger, men nu var det nog gott och väl 20 år sedan sist. Fick bli en omtitt här.
  Och visst håller denna. Nostalgispöket är svårt att förhålla sig till, men jag inbillar mig att detta är en ovanligt bra actionkomedi ändå. Själva historien med den onde oljemagnaten som iscensätter brutala rån av sina egna företag i alfabetisk ordning var precis sådär lagom kittlande när man var 13, och än idag känner jag ett visst välbehag över den.
  Men annars: vad säger man? Tony Scotts röda himlar, check! Harold Faltermeyers synttrummor, check! Over-the-top-skurkar, check! 80-talsskådisar i sin absoluta prime, check på den med!
  Den här behöver jag se då och då, tror jag.

Romeo is Bleeding

Romeo is Bleeding
Romeo is Bleeding
1993

Bolag: Egmont

  Nästan omöjligt att hitta 80-talare man inte sett från vhs-hyllorna numera, så blivit många omtittar på sistone. Vill man andas lite frisk luft får man istället kolla in 90-talare där det är gott om såna här filmer som man (väl?) aldrig sett.
  Den här är dessutom regisserad av Peter Medak som gjort en av mina all-time favoriter, The Changeling (1980).
  Jack Grimaldi (Gary Oldman) är en korrupt polis som har samröre med maffian. Ett planerat gangstermord går snett och två FBI-agenter dödas, och plötsligt så pressas Jack av både polisens utredningar och maffians krav honom. De ryktas om att poliserna dödades av den ryska torpeden Mona Demarkov (Lena Olin) och nu vill maffiasidan att Jack dödar henne. Hon är dock hal och förförisk.

  Det vilar en noirig Philip Marlowe-stämning över hela filmen som jag har riktigt svårt för. Det är väl någon slags blinkning till den världen antar jag. Fattar inte riktigt i vilken tid filmen utspelar sig. De flesta karaktärerna känns som tagna ur 50-talet medan miljöerna är moderna (stilgrepp?). Lena Olins tidiga år i Hollywood präglades ju av mustiga dramer, så lite uppfriskande med en actionroll, även om hennes femme fatale här mest känns parodisk.
  Ja, vad ska man säga om denna. Känner mig inte som målgruppen. Det är voiceovers till sordintrumpeter. Njuter man av noir-pastischer så är den ett filmtips.

En Natt i New York

En Natt i New York
After Hours
1985
Bolag: Warner Home Video

  Den här försökte jag se på FilmNet för typ 35 år sedan. En Natt i New York låter ju verkligen som nåt jag skulle kunna gilla, då som nu, men minns att jag bara tyckte den var skum och stängde av den. Ger den en ny chans med vuxenhjärna.
  Paul (Griffin Dunne) är en vanlig kontorist som i all välmening börjar prata med Marcy (Rosanna Arquette) på en bar. Hon ber honom följa med hem och träffa hennes rumskompis, konstnären Kiki (Linda Fiorentino). Kvällen som börjar med en serie missförstånd leder sedan till en ändlös natt av problem för Paul. Gång efter gång träffar han kärlekstörstande femme fatales, skumma nattmänniskor, tjuvar och mördare.
  Det är skruvat, det är högt tempo, det är som gjort för att mitt 15-åriga jag skulle studsa av lycka hemma i pojkrummet. Men det gjorde jag inte, och gör inte nu heller. Inser att detta är en komedi som många håller högt. Martin Scorsese. Smarta passningar till filmhistorien. Svart komedi. Kul om man uppskattar, men detta är verkligen ingenting alls för mig. Jag bryr mig inte alls om Pauls problem och jag tycker inte scenerna eller personerna är speciellt roliga. Den roligaste personen i hela filmen flashar förbi några sekunder i filmens första scen (en nyanställd på jobbet som direkt börjar berätta om vad han vill göra istället). I övrigt är det för skruvat, noirigt och drogdimmigt för mig.

Par i Damer

Par i Damer
Outrageous Fortune
1987
Bolag: HemFilms

  Den här minns jag som bra. Lite fräck sådär. Kul å lite spännande. Thrillerkomedi. 80-talet på ett fat.
  Lauren (Shelley Long) går en dramakurs hos en känd dramatiker. Där stör hon sig på den högljudda Sandy (Bette Midler). Det visar sig dock att de träffar samme man, läraren Michael Sanders (Peter Coyote). När Michael blir tragiskt dödad i en terroristattack är både Lauren och Sandy säkra på att mannen på bårhuset är någon annan, och tar upp jakten tillsammans på var den riktiga Michael tagit vägen.
  Det visar sig vara en komplicerad och farlig resa med såväl skurkar som CIA hack i häl.
  Ja, thrillerkomedi i sitt esse verkligen. Med några droppar kalla kriget på toppen. Shelley Long och Bette Midler gör sina paradroller, Long som tjej med prydliga hemmafru-image och Midler som frispråkig och högljudd. Det kan man ju tycka lite vad man vill om, men det leder så klart till ett klassiskt "omaka par"-upplägg som ger några roliga scener, men det är inte för humorn man kommer hit. Det är som vanligt för en lagom dos videonostalgi. Det enda som saknas på buffébordet är egentligen en Charles Grodin som sliter sitt hår.