Den Största Kärleken

Den Största Kärleken
Stealing Home
1988
Bolag: Warner Home Video

  Jag älskar ju nostalgi. Varför skulle jag annars sitta och mysa framför gryniga vhs:er från 80-talet när det finns ett hav av streamade HBO-serier ett par knapptryck bort? Jag känner även en viss dragning till filmer med nostalgisk inriktning, men mitt förhållande till amerikansk nostalgi är aningen bitterljuvt.
  Framför allt har jag problem med baseball. Denna ständiga nostalgimagi som man aldrig kan relatera till. Kanske borde jag nån gång åtminstone lära mig reglerna så man kan få ut någonting överhuvudtaget av de här scenerna. Men visst, jag fattar grejen. Det varma, oskyldiga amerikanska 50-talet. Rockenroll, tillväxt, blanka bilar och ett USA opåverkat av omvärlden.
  Här har vi just en sån där film där man kastas mellan mys och förtvivlan vad det gäller det nostalgiska.
  Billy (Mark Harmon) lever ett torftigt liv i en amerikansk småstad när han får reda på att hans ungdomskärlek Katie (Jodie Foster) tagit livet av sig i hemstaden. Han beger sig hem (till pianoklink av David Foster) och möts av minnen från ungdomen som korsklipps med nutid. Småmysigt och lättuggat.
  Ibland sitter man och suckar lite när filmen bockar av alla ingredienser som ska vara med i nostalgisk coming-of-age i 60-talsmiljö. Smyga på hustak och kolla in tjejer. Check! Four Seasons "Sherry". Javisst! Springa på pirar. Arå! Men när man fått allt det där avklarat så tycker jag filmen är ganska njutbar på sitt 60-taliga 80-talsvis ändå. Mark Harmon i blomning. Jodie Foster är perfekt som gränslös ut-och-se-världen-tjej. Och efter ett tag så är till och med "Poison Ivy" rätt härlig ändå.