Tempelmysteriet

Tempelmysteriet
Young Sherlock Holmes / Pyramid of Fear
1985
Bolag: Esselte Video

  En lite bortglömd 80-talare jag faktiskt aldrig sett innan. Trots att jag väl var mitt i målgruppen när den kom. Äventyr, pusseldeckare. 40 år försenat åkte den in i spelaren nu i alla fall.
  Detta är ju alltså nån slags fantasifull origin story till Sherlock Holmes, vi träffar honom när han går på internatskola och märkliga saker inträffar. Ett antal välbeställda män går märkliga öden till mötes när de träffas av en pil av nån slags gift som gör att de hallucinerar och dör i vad som ser ut som självmord (någon hoppar ut genom ett fönster till exempel).
  När en vän till Sherlock Holmes dör börjar han forska i fallet med sin yngre klasskamrat Watson. De hittar en enorm underjordisk pyramid i London, som används av någon slags sekt som verkar ligga bakom dödsfallen.
  Det är nåt med det engelska, kanske framför allt London på 1800-talet, som gör att jag blir avtänd direkt. Vet inte om det är för att man sett det för mycket, eller bara att det helt enkelt inte passar mitt sinne. Men så småningom blir det i alla fall en rätt mysigt pusseldeckare som jag tycker är bäst när den är just det. En klassisk Sherlock Holmes helt enkelt.
  Tyvärr avbryts friden rätt ofta av specialeffekt-tunga hallucinationsscener som kanske piggade upp en mossig Sherlock Holmes-känsla 1985 men som idag mest är något man sitter och gäspar sig genom.
  Ett par lite hisnande scener är det i alla fall. Men i första hand ett mysigt pojkäventyr.

Saknad i Strid

Saknad i Strid
Missing in Action
1984
Bolag: Transfer

  Vila i Frid Chuck Norris! Jag är ingen action- eller kampsportskille men har ändå ett gott öga till Chuck. Videonostalgi spelar in, men även för att precis som till exempel Charles Bronson har nån slags mänsklighet i sig som skiljer honom från de allra mest klyschiga muskelpaketen.
  Min relation till hans filmografi är lite samma som till Clint Eastwood. Har sett en hel del filmer, långt från alla, men blandar ihop dem. Denna är jag dock relativt säker på att jag aldrig sett tidigare.
  Chuck spelar Braddock, en överste från Vietnamkriget som återvänder i ett försök att hitta några av alla de amerikaner som fortfarande saknas efter kriget. Till en början är det en resa arrangerad av amerikanska försvaret, men väl på plats hittar Braddock sina egna vägar och beger sig ut i djungeln med sin vän Tuck (M. Emmet Walsh) för att hitta det beryktade POW-campet och få dem sina landsmän.
  Det är action, det är onda asiater, det är fällor, bakhåll, explosioner och allt du blir lovad när du tittar på omslaget. Men en sak som jag verkligen gillar med de här Cannon-rullarna från 80-talet är att det finns nåt litet thriller-element också som gör att i alla fall jag håller mig vaken genom 10-minuters alla-skjuter-på-alla-scener i djungeln.
  Sedan är det ju tryggt på nån slags videonostalgiskt sätt med såna här one-man-army-filmer, det kommer jag inte ifrån.

Rocketeer

Rocketeer

The Rocketeer

1991

Bolag: Touchstone

  Den här filmen hade jag på "Cypern-kopia" när den var alldeles ny. Vi vet såna där fulkopior man kunde köpa på gatan nere i Sydeuropa i början av 90-talet. Vet inte om Cypern hade något med dem att göra, men det var så vi kallade dem på skolgården i alla fall. Femte generationens bandkopia med textning på främmande språk och ett högst inofficiellt klipp-och-klistra-omslag. Det var grejer det.
  Har dock inte sett den sedan dess, så kändes lite kul att se den med svensk text och lite skarpare bild.
  Rocketeer kom i vågen av filmatiserade serietidningar efter Batman-hypen i slutet av 80-talet, och har lite samma plastiga scenografi, som väl inte är en brist på budget utan mer ett stilgrepp som låg i tiden. Här handlar det om piloten Cliff (Billy Campbell) som råkar hitta en mystisk motor som någon gömt i flygklubbens hangarer. Motorn visar sig vara en prototyp av ett jetpak, och snart står det klart att det är många som är ute efter just det här paketet. Uppfinnaren bakom det, FBI och en okänd skurkmobb slåss om att hitta det, men när Cliffs flickvän Jenny (Jennifer Connelly) blir kidnappad tar han tillfället i akt att använda jetmotorn för egen räkning. Han blir Rocketeer.
  Ja, här finns ingen mörk origin story eller några problematiserade karaktärer utan ett totalt endimensionellt matinéeäventyr med onda och goda. Och jag tycker det är jätteskönt och härligt. Det är bra fart, bra cast. Timothy Dalton, Alan Arkin, Paul Sorvino, Ed Lauter och Terry O'Quinn i övriga större roller. Jennifer Connelly är ju typ enda kvinnan med repliker, och det är väl inte det enda man kan problamtisera här om man vill. Men det tänker jag inte för jag hade en skitmysig stund med ett härlig matinéäventyr i 90-talsskrud. Och svensk text!!!

Jagad

Jagad!
Running Scared
1980
Bolag: MDC

  Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
  När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
  Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
  Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.

Flodpiraterna

Flodpiraterna
The River Rat
1984
Bolag: Esselte Video

  Årets sista vhs i spelaren blev en rejäl överraskning. Positiv dessutom.
  Tommy Lee Jones spelar Billy, som precis blivit frigiven från ett långt fängelsestraff och återvänder till sitt barndomshem ute i vildmarkerna kring Mississippi. Där bor hans mamma och hans tonårsdotter Jonsy (Martha Plimpton) som han aldrig ens har träffat. 
  Tillbaka hemma försöker Billy och Jonsy lära känna varandra och har som första gemensamma projekt att rusta upp båten River Rat. Men lugnet avbryts när någon från det förflutna dyker upp. Fängelsedoktorn Cole (Brian Dennehy) har fått reda på att Billy har pengar undangömda från rånet han blev fängslat för och hotar att sätta tillbaka honom i fängelset om han inte får del av pengarna.
  Tumult uppstår och plötsligt får Billy bråttom iväg med den nybyggda båten (och dottern) längs Mississippi för att hitta platsen där pengarna finns. Men doktorn är galnare än de trott.
  Jag såg framför mig ett stabilt Stekta Gröna Tomater-mys, men fick en klart godkänd äventyrsthriller som påminner lite om Stephen King på nostalgihumör. Martha Plimpton är jättebra i sin första filmroll (13 år gammal) och Tommy Lee Jones går genom rutan också tycker jag. Deras bondande känns oklyshigt.
  Sedan finns här också en del av det jag förväntade mig. Träskromantik med solnedgångar och slidegitarrer och 50-talsnostalgi, men det tar liksom inte överhanden och det är nog det som är din positiva överraskningen. Att det faktiskt fanns en bra film här också, inte bara mys.

Never Say Never Again

Never Say Never Again
Never Say Never Again
1983
Bolag: VideoExpress

  Tror tamejtusan aldrig jag sett denna. Den udda Bond-filmen som inte är med i vanliga Bond-kronologin utan gjorde mellan Octopussy och Levande Måltavla med Sean Connery som Bond igen, plötsligt. På pappret låter det ju inte superilla med en Connery-film från 80-talet, det jag kan ha problem med från hans era annars är ju just den tekniska mossigheten med bilresor framför filmduk och så vidare. 
  Jag är långt från Bond-konnässör ska sägas. Har nog sett de flesta  filmerna från 90-talet och bakåt, men håller inte isär dem. Förutom då Timothy Dalton-filmerna som kom när jag var i absolut målgrupp (tidig tonåring).
  Oh well, nu har jag sett denna. Den gick väl an. James Bond kämpar mot skurken Blofeld (Max von Sydow, denna gång) och hans Spectre för att ta tillbaka atombomben som han stulit för att utpressa världens makthavare. Vägen dit är naturligtvis kantat av att som i ingår i Bonds värld. Lejda mördare, opålitliga blondiner och knasiga utlänningar.
  Så allt är sig likt, fast samtidigt inget. Alla nyckelroller i Bond-filmerna, som ju länge spelades av samma gäng skådisar, är här utbytta och jag känner mig ungefär lika förvirrad som om jag skulle se en ny Bond-film idag. Lite udda gästspel av Rowan Atkinson som underrättelseofficier också, naturligtvis spelad med klassiska Atkinson-manér.
  Men nog gick väl den här att se på ändå. 

Rocket Gibraltar

Rocket Gibraltar
Rocket Gibraltar
1988
Bolag: Video Trade

  Nostalgiska filmer är lite svårt. Så oerhört mycket en känsla som ska förmedlas, och ofta är det ju ganska svårt att ta till sig andras nostalgi, speciellt om det gäller en annan tid. Jag tänker på drivorna av 50-talsnostalgiska sommarfilmer som väldigt sällan når fram till mig. Bäst brukar det bli när de har ett nostalgiskt skimmer över sig, snarare än att förmedla en viss tid eller tidsanda.
  Här har vi en sån film som - faktiskt oväntat - gick rakt in hos mig.
  Levi (Burt Lancaster) ska fylla 77 och bjuder till sig stora familjen. Barn med respektive och en drös barnbarn. Trots att Levi sagt att han inte vill ha någon fest eller några presenter så planerar barnen precis det. Det är karriärer som ska jämföras, gamla konflikter som ska redas ut, det är bitterhet och avundsjuka.
  Barnen däremot knyter an till sin gamla morfar, låter honom berätta sina anekdoter om förr i tiden, lyssnar på hans visdomsord, tittar nyfiket när han visar hur man lagar hans favoritsoppa. Han berättar att han drömmer om en vikingabegravning, att flyta iväg på ett vikingaskepp som brinner ut mot horisonten.
  Nere vid stranden börjar barnen bygga ett vikingaskepp av en gammal eka med namnet Rocket Gibraltar.
  Det kanske låter smetigt detta, men den är så fin faktiskt. Jag nämnde nostalgi här, och det finns ju en sån ton i den här filmen. Tider som flytt, barn som blivit stora, vänner som försvunnit. Men det tar aldrig överhanden.
  Omöjligt att inte gilla gamle Levi som är lite trulig mot de vuxna, men öppnar sig mot barnen. Får lite John Hughes-känsla i det här med välskrivna karaktärer och deras relationer.
  Det är ju inte casten från gatan heller. Förutom Burt Lancaster består familjen av Patricia Clarkson, Bill Pullman, Kevin Spacey, Francis Conroy med flera, men det finaste ändå att se Macaulay Culkin i sin första filmroll, 7 år gammal, och hans helt otroliga kemi med sin morfar.
  Pensionärsmys på högsta nivå!

D.A.R.Y.L.

D.A.R.Y.L.
D.A.R.Y.L.
1985
Bolag: Video Trade

  En videoklassiker. Väl. I alla fall för oss som gärna hittade våra favoriter band de andra filmerna i videobutiken. Jag såg denna då, men minns den mest som "den andra filmen med han i Den Oändliga Historien" (Barret Oliver), så den fick åka in i spelaren igen.
  10-åriga Daryl hamnar hos en adoptivfamilj efter att ha hittats vilsen i vildmarken utan att minnas något om sitt förflutna. Omgivningen märker dock snart att Daryl är något extra. Han överglänser lärarna i skolan, är vänlig och väluppfostrad och blir en mästare på allt han tar sig för.
  En dag knackar det på dörren och Daryls riktiga föräldrar är där för att hämta hem honom. Den nya familjen och de nya vännerna blir förkrossade, men det är så klart inget att göra. De åker dock inte till något föräldrahem utan till ett militärt forskningscenter. Daryl är nämligen en robot i en ung pojkes kropp.
  Men ute i den riktiga världen har Daryl börjat få riktiga känslor som gör att han inte längre vill vara ett försöksdjur för det amerikanska försvaret.
  En oerhört fin film, är det. Oförarglig på ett Disney-vis men ändå lyckas karaktärerna gå genom rutan på nåt vis. Folk är snälla mot varandra och inte heller de onda militärerna lyckas skrämma upp nämnvärt. Ändå är det ju en actionthriller till viss del. Påkostade flygscener, biljakter och allmän pojkäventyrskänsla. Fast hela tiden med stort hjärta. Glad att jag såg om den.

Iskallt Uppdrag

Iskallt Uppdrag
The Living Daylights
1987
Bolag: Warner Home Video

  Nu säger jag det: Timothy Dalton är MIN Bond! Sannolikt såg jag först någon med Roger Moore, men Daltons filmer är peak Bond för mig. Har med åldern att göra givetvis. Såg de här två filmerna som lättimpad tonåring, och har en sinnesbild av Iskallt Uppdrag som min absoluta favorit-Bond. Dock har jag inte sett den än det här seklet så tiden är kommen för en omtitt.
  Vet inte hur mycket man behöver gå in på handlingen här, men det är ju ryska avhoppare, vapenhandlare och beduiner i sedvanlig Bond-kompott. Inte bara peak Bond utan även peak Kalla kriget ska man säga. Ryssarna står inte högt i kurs här. Till och med araberna framställs i trevligare dager.
  Om jag med mer tränade filmögon ska försöka analyserna varför jag gillade (och gillar) den här så mycket så är det nog för att det nästan är en spionthriller mer än ett spionäventyr. Visst finns här gott om pojkiga äventyrsscener också, men jag kan ändå se framför mig hur inbitna Bond-fans kanske tycker det är för långt mellan actionscenerna här, för det är det ju. Men jag gillar det. Det ger mer möjlighet att hitta stämningen i de olika platserna man hamnar, till exempel är scenerna i Wien och "Sovjet" urmysiga. Mer känsla av Frederick Forsyth än Ian Fleming.
  Sedan ska jag inte sticka under stol med att närvaron av 1987 spelar in också. Det är ruskig och analog 80-talsaction till tonerna av a-has temamelodi. Iskallt Uppdrag behåller sin plats på piedestalen!

Om Blickar Kunde Döda

Om Blickar Kunde Döda
Teen Agent
1991
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen minns man ju som ball. Sånt kan ha åldrats lite hur som helst.
  Michael Corben (Richard Greico) är en skön tonårskille som kuggar franskan och åker på sommarskola med franskaklassen i Frankrike. Det finns en annan Michael Corben också, han är undercover CIA agent som skickas till Europa för att sätta stopp för superskurken Augustus Sterankos (Roger Rees) plan att lura alla världsledare till ett möta och döda dem och skapa ett nytt, eget rike.
  Agent Corben blir dödad av Augustus män på flygplatsen, så när student-Corben landar i Paris blir han upphämtad av agenter för sitt hemliga uppdrag.
  Klart det är fjantigt, men jag tycker faktiskt fortfarande, 30+ år senare att filmen är ganska ball ändå. Den befinner väl sig någonstans mellan James Bond och Austin Powers i agentfilm-spektrat, och det är faktiskt rätt behagligt. Det är actionfyllt och lite smålöjligt men på en behaglig nivå. Finns små spår av pojkäventyr a la The Goonies i den här brygden också. Rolig cameo av Roger Daltrey som agenten Blade. 
  Jag kan känna mig lite överraskad att den inte är större än vad den är faktiskt. Anledningen kan väl vara att Richard Greico (vid tillfället ett stort namn i 21 Jump Street) kanske inte har all den charm som behövs utan stannar vid att vara rätt skön sådär. Det tidiga 90-talet hade många såna här lite ironiska actionfilmer, det var väl ett sätt att skamskölja sig från 80-talet kanske.
  Om den här filmen hade kommit 1986 hade den säkerligen varit en klassiker idag.

Pulse

Pulse
Pulse
1988
Bolag: Video Trade

  Tolvåriga Danny åker för att besöka sin pappa och hans nya fru i en välmående amerikansk villaförort. Bara några dagar innan han kommer har mannen i huset mittemot går bärsärkagång och slagit sönder sitt hus och dödat sig själv. På grund av att hans fru dött, säger folk, men Danny känner fort att något är fel i området. Något med elen. Den beter sig konstigt, apparater stängs på och av och saker börjar brinna och får eget liv.
  Omslaget skriver upp filmen som en mardröm utan motstycke, men är man inte el-allergier så är det väl ingen nagelbitare direkt. Snarare en ungdomsrysare, filmen ses ur Dannys perspektiv, där den trygga villaidyllen utsätts för ett okänt hot a la Poltergeist. Inte mycket att skriva hem om som skräckfilm, men här finns ändå ett klart godkänt 80-talsmys, tycker jag. Skönt också att stor del av filmen utspelar i dagsljus.

Space Camp

Space Camp
Space Camp
1986
Bolag: Transfer

  En film som jag förvånar mig själv lite över att inte ha sett tidigare. Är ingen fan av rymdfilmer, det är väl förklaringen, men en mysig 80-talscast med Lea Thompson, Tom Skerritt, Terry O'Quinn och Kelly Preston borde ha vägt upp för det. Och Joaquin Phoenix (på den tiden han hette Leaf) som gullig tioåring!
  Till Nasas Space Camp kommer ungdomar med rymdintresse från hela landet till någon slags sommarläger där man får lära sig hur allt fungerar. Vid en simulering av en raketstart riskerar farkosten explodera om man inte skjuter upp den, and away they go. Ett gäng rymdnördar och en handledare rakt upp i rymden i en raket som är helt oförberedd för resa. 12 timmars syra och ingen mat.
  Urmysigt litet ungdomsäventyr som har några spännande scener, men annars mest andas den trevliga känslan av äventyr med 7-årsgräns. Jag kan bli lite sur att jag inte såg den här som ung. Då hade den nog varit en klassiker för mig idag. Nu hamnar den ju mer i kul-att-ha-sett-högen, men det är ändå trivsamma 100 minuter.

Stand By Me

Stand By Me
Stand By Me
1986
Bolag: Video Trade

  Den här filmen var aldrig nån klassiker i min bok när jag ung. Ronnie i min klass tyckte det var världens bästa film. Men han gillade också 50-talsgrejen. Gamla bilar, jukeboxar och sånt. Kanske var det någon slags andrahands-nostalgi han kände. 
  Men det är ju känt som en bra film. Nämns ofta som en av 80-talets bästa. Vet också att det är en känslig film för många. Inget man sågar utan god anledning.
  Det tänker jag inte göra. Men jag kan inte säga att den här omtitten blev någon ögonöppnare direkt. Den egentligen simpla historien om fyra grabbar på luffen i jakt på en försvunnen pojke drivs ju av andra krafter än någon omvälvande handling.
  Det är vänskapen, tidsandan, stämningen man kommer för. Och visst är det fint. Det jag saknar för egen del är en bundsförvant. En favorit i gänget. Kanske är min egen (frivilliga) brist på grabbgäng i livet som gör att man inte kan relatera till gnabbandet och den hyssiga stämningen.
  Sedan det här med 50-talet. När jag ser att en film utspelar sig på 50-talet tänker jag ofta "nä, det orkar jag inte" och lite samma uppförsbacke blir det ju här med den vanliga romantiseringen med flappande nätdörrar och de vanliga låtarna i bakgrunden. Verkar stört omöjligt att variera känslan av 50-tal på film.
  Oh well, jag låter gnällig. Försvarsställning kanske. Vill gilla Stand By Me mer än jag gör. 

Always

Always
Always
1989
Bolag: Esselte Video

  Steven Spielbergs andra filmer är nästan en bra grund till ett tema här nån gång. De där filmerna han gjorde mellan sina blockbusters och som man väl upplevde att han gjorde mer för sin egen skull än för popcorn-publiken. Möjligen kan jakten på Oscars spelat in.
  Inte sällan är det ju sån här "movie magic" av matinétyp om chefen själv får bestämma. Alla dessa 40-talistmän som aldrig verkar få nog av att återskapa sitt 50-tal. Nu fattar jag visserligen inte om det är tanken att den här filmen ska utspela sig förr i tiden (isåfall en del slappa goofs i scenografin) eller om det helt enkelt bara är ute på landet kryddat med nostalgi.
  Hur som helst. Richard Dreyfuss spelar Pete, en happy-go-lucky brandpilot som retar gallfeber på sin flickvän Dorina (Holly Hunter) när han skämtsamt tar stora risker i luften. Vid en brandsläckning räddar han livet på kollegan och bästa vännen Al (John Goodman) men omkommer själv när hans plan fattar eld och sprängs. I himlen får han ett uppdrag att som ängel återvända och se till Dorina hittar lyckan igen.
  Ja, klassisk filmmagi och en remake på en gammal 40-talsfilm. Spielberg är ju alltid Spielberg trots allt, och det finns ju en genomgående känsla av kvalitet som förlåter en del av nostalgigeggan. Kul och lite överraskande att J.D. Souther dyker upp vid ett piano och river av "Smoke Gets in Your Eyes", som för övrigt är filmens romantiska tema. Då tror jag ni kan se filmen ungefär framför er.

The Golden Child

The Golden Child
The Golden Child
1986
Bolag: Esselte Video

  Ännu en videoklassiker från de stora åren som jag bara minns en enda scen ur, som dessutom inte känns speciellt rolig fritt ur minnet. Eddie Murphy var väl ingen storfavorit när det begav sig, men det fanns ändå nån viss comfort i att sitta och veva i sig chips till en Murphy-film.
  Här spelar han Chandler Jarrell, en privatdetektiv som specialiserat sig på att hitta försvunna barn. En dag får han uppdraget att hitta The Golden Child, en pojke som är född i ett tempel i Tibet med krafter att hela människor, men som har kidnappats av den onde Sardo Numspa (Charles Dance). Uppdraget tar honom inte bara till Tibet utan även till en värld av magi och ritualer.
  Kan man sin Eddie så finns inget att överraskas av här. Han kör sitt skratt, han är uppkäftigt, street smart och "säger som det är". Här blir det lite som att kasta in honom i Indiana Jones och det är väl en rolig tanke att bolla med kanske, men kulturkrocken blir ju liksom samma om och om igen. Han är en tuff storstadskille som möter gaaaalna asiater. Kanske lite kul när fromma munkar kallar varandra asswife? Jo, ett par gånger.

  Men precis som de flesta andra filmer jag sett om nu på sistone så ligger ju det stora värdet här i nostalgin. Musiken, miljöerna och för all del Eddie Murphy själv. Fanns alltid där på videohyllan. Mysigt ändå.

Santa Claus - the Movie

Santa Claus - The Movie
Santa Claus - The Movie
1985
Bolag: Jaguar Films

  Det finns ju julfilmer och julfilmer helt klart. Antingen är julen en inramning i bakgrunden eller så är filmen så full av jul att det inte får plats något annat.
  Den här filmen ser jag alltid benämnas som en julklassiker fast aldrig av tittare utan bara av film- och videobolag. Och det är väl just den känslan som man lite får när man ser den, att alla inblandade har tänkt "wow! nu gör vi en julklassiker".
  Filmen tar sitt avstamp när jultomten blev jultomten. Sedan får vi lite milstolpar i jultomtens historia (till exempel när han började med sin naughty list) för att sedan landa i en urban nutidshistoria där tomten tar sig an en ung hemlös pojke i (surprise!) New York som så klart får kämpa på gatan för att folk ska tro honom.
  Parallellt med detta får vi följa alven Patch (Dudley Moore) karriär i tomteverkstaden. Efter alla år av ordentligt hantverkande så får han idén om att modernisera leksaksproduktionen efter löpandeband-modell. Dock tummar man på kvalitén vilket gör att tomten får dåligt rykte och Patch får sparken. I frustration över detta beger han sig från Nordpolen till New York för att göra karriär inom den vanliga leksaksbranschen med sina magiska leksaker.
  Inte utan att man tänker på Elf när man ser hur den aningslösa och naiva alvgubben blir utnyttjad av storstadens onda kapitalism, fast där Elf är rolig, smart och bitvis bedårande så är den här filmen mest präktig och platt. Dock trevligt att se Dudley Moore i ett sammanhang där han inte daskar kvinnor på rumpan.
  Första halvan av filmer är lite som en jultomte-biopic. Ett Tim Burtonskt julparadis med synkroniserade, färgglada tomtenissar. Inget Batman-mörker direkt. Sedan svänger filmen över till ett mer Spielbergskt pojkäventyr med rättvisa och christmas spirit i centrum.
  Men det är ju varken Tim Burton eller Steven Spielberg som gjort den här. Då hade man kanske kunnat dras med i nån slags filmmagi ändå. Eller så hade filmen haft ett roligare och mer intressant manus då. Nu blir det mest bara en väldigt typisk julfilm. En filmisk drickyoghurt utan vare sig tuggmotstånd eller nån spännande smak.

Borta Med Tiden

Borta Med Tiden
Flight of the Navigator
1986
Bolag: Transfer

  I internets barndom tittade jag mycket på olika 80-tals-sidor med nostalgiska förtecken. Lite lustigt egentligen när man tänker på att 80-talet då bara var 10 år gammalt. Det fanns ett par amerikanska sidor som var ganska heltäckande i ämnet och då märkte man ganska tydligt skillnaderna, trots allt, mellan Sverige och USA på 80-talet. En del filmer som jag inte ens hört namnet på var upphöjda till eviga 80-talsklassiker där borta.
  "Flight of the Navigator" hette en av dem. Fattade inte ens vad det var för film, men den blev ständigt i toppen av omröstningar, så den verkar vara ett betydande barndomsminne för många där borta.
  Många år senare ramlar jag över den här hyrisen på loppis.
  Och visst kan man förstå att den här filmen kan väcka barndomsminnen. Barn som cyklar med hundar i perfekta villaområden, familjer i station wagons med träpaneler, Hall & Oates på radion.
  Filmen har sitt avstamp i 1978. 12-årige David (Joey Cramer) ramlar ner i ett hål i skogen och när han kommer upp bor det andra människor i familjens hus. Hos polisen visar det sig att David varit försvunnen i åtta år och att det nu är 1986.
  För att förstå vad som hänt så ska David undersökas av NASA, som samtidigt har tagit vara på ett UFO som landat i öknen. Det visar sig att de båda händelserna har ett samband. David har avsvimmad i skogen blivit upptagen av rymdskeppet som sedan rört sig snabbare än tiden vilket gjort att åren har gått utan att David har åldrats.
  Davids historia med ufot är dock inte över där. Han är nämligen utsedd av främmande, utomjordisk makt att utföra ett uppdrag, där han ska vara the Navigator.
  Vi snackar överdoser av 80-tal! Det är E.T. i kvadrat, det är pojkäventyr, det är Cliff De Young, det är kalla kriget, det är barnstjärna-som-det-gick-dåligt-för. Allt finns här. Förpackat i en rätt menlös film tyvärr. Bäst är delen innan handlingen med rymdskepp och grejer börjar. När David är 70-talspojken som landat 1986 och inte vet vilka Twisted Sister är och förfasas över Blancmange på MTV.

Deadly Friend

Deadly Friend
Deadly Friend
1986
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har aldrig lockat mig. Wes Craven ändå, kan man ju tänka, men i ärlighetens namn är det rätt få filmer av honom som jag gillar. Sedan jag tror att omslaget andas för mycket svart magi (min tråkigaste skräckgenre) för att jag ska bli intresserad.
  Men förr eller senare får man ju dra plåstret.
  Måste säga att jag blev lite överraskad ändå. Inte i positiv mening utan mer att det knappt ens är en skräckfilm.
  Paul Conway (Matthew Labyorteaux) är en geniförklarad tonåring som byggt en egen robot som både förstår och kan interagera med människor. När han tillsammans med min mamma flyttar till en ny blir han bekant med och kär i grannflickan Samantha (Kristy Swanson), en helylle girl-next-door som blir misshandlad av sin kontrollerande pappa.
  En natt när Samantha varit hos Paul upptäcker pappa det och misshandlar henne till döds. Paul som precis fått sin robot förstörd av en galen granntant (Anne Ramsey) stjäl hennes kropp från bårhuset och opererar in robotens hjärna i hennes huvud. Efter någon dag vaknar Samantha upp och ser ut att vara som vanligt, men det visar sig att hon blivit en hänsynslös mördarzombierobot.
  Naturligtvis svårt att ta handlingen på allvar, men jag skulle ändå inte klassa det som en komedi. Med mordscenerna bortklippta (så klart) så blir det snarare som ett lite skruvat pojkäventyr. Goonies, The Lost Boys, Fright Night, Poltergeist, The Gate och så vidare. Eller Stranger Things för den delen. Den idylliska villaförorten möter ondskan. 
  Inte otittbart men samtidigt lite väl svagt på något vis. Aldrig spännande eller kul. Möjligen lite underhållande som tidsdokument.

Förbjudet

Förbjudet
Poison Ivy
1984
Bolag: Tower Vision

  Vi hade ett par killar i min högstadieklass som "älskade ungdomsfilmer". Då menade de mer specifikt amerikanska ungdomskomedier i sommarmiljö med mycket naket. Samma killar hade även stenkoll på uramerikanska saker som baseball så jag antar att deras filmsmak var en del av en större USA-vurm.
  Själv hade jag rätt svårt att relatera till den typen av filmer. Något sommarläger hade jag aldrig varit på, och då så klart ännu mindre ett amerikanskt sommarläger med smältdegeln av sportkillar, cheerleaders och dittvingade nördar. Men på något sätt blev det ju ändå ett fönster mot det glada, ytliga och sociala USA för oss i 80-talets DDR-Sverige att smygtitta i.
  Hade jag sett den här film som 12-åring hade den haft ett värde för mig. Jag hade nog inte tyckt den var rolig, hoppas inte det, men på något sätt var det ju fascinerande bara att se amerikanska barn i ens egen ålder och försöka se vilka flingpaket som stod på deras frukostbord.
  Snart 40 år senare är detta väldigt svårtittat. Michael J Fox spelar Dennis, en ung lägerledare som ska försöka stävja just det där blandningen av pre-teens som jag nämnde innan. De hittar på pranks mot ledarna, de smygtittar i tjejernas duschar och så är det så klart några som inte vara där och försöker rymma.
  Ja, det var väl typ det. Det finns en tjej också, Rhonda (Nancy McKeon), som sköne Dennis försöker få ihop det med, i konkurrens med lägrets andra ledare, den stiffe Ike (Adam Baldwin).
  För mig som känner den amerikanska lägermiljön i första hand från slashers så blir det lite som att se på en, fast från en svensk hyrvideo med alla morden bortklippta. Jag verkar inte vara den enda som förknippar miljön med slashers dock, det finns ett par referenser till genren i den här filmen också.
  Svårrecenserat, detta! Visst, det finns ju nåt härligt med att bara sitta och titta på stereotypa tonåringar från det amerikanska 80-talet, samtidigt blir man ju smärtsamt påmind om hur annorlunda tiden var ändå. En scen där 12-åriga killar står och spanar på jämnåriga flickor i duschen och diskuterar bröst hade (som tur är) inte tagit sig från idé till handling idag. 1984 var den inga konstigheter. Jag är mest glad att filmen inte är italiensk. 
  Nä, det får bli en slasher imorgon istället!

Tuffa Gossar

Tuffa Gossar
Big Shots
1987
Bolag: Transfer

  Det händer, som väl är ganska sällan, att någon undrar vilken typ av filmer jag skriver om på den här bloggen. Det går ju inte att peka ut någon genre, möjligen årtionde, men nä det är ju 70- och 90-talsfilm här också. Då behöver man kunna ta fram filmer som den här att peka på. Den har allt. Den är inte jättebra, men den har allt har som ger 3filmer3dygn ett existensberättigande. Filmer som swischade förbi någon vecka på nyhetshyllan innan de för evigt förpassades till att tyna bort på hyllorna längs golvet i videobutiken. Otur? Ja, det kan man nog kalla det ibland. Detta hade kunnat vara den där filmen som det trycks t-shirts med citat från eller som kommer i Anniversary Edition på Bluray men istället är det en film som knappt ens kravlat sig över DVD-tröskeln.
  Obie (Ricky Busker) är en vit medelklasspojke som lever ett idylliskt och fridfullt liv i en välbärgad förort till Chicago. När pappan plötsligt dör rymmer han hemifrån och hamnar i ett slumområde där han genast blir rånad. En ung svart pojke, Jeremy (Darius McCrary), kommer till hans undsättning och lovar honom att försöka få tillbaka sin pappas klocka som han blivit rånad på. Det leder till att de blir osams med diverse gangstrar och plötsligt är alla ute efter de små pojkarna.
  Även om de är omaka så fattar de tycke för varandra, och när Jeremy riskerar hamna på barnhem när hans mamma dör, så bestämmer sig Obie för att hjälpa honom hitta sin pappa. De beger sig ut på en roadtrip i en stulen bil de stjäl från från banditer som har ett lik i bakluckan och beger sig efter på jakt efter sin bil.
  Som sagt, detta är ingen jättebra film, men jag blir ändå så glad av att hitta den. Jag känner mig nostalgisk över en film jag aldrig sett eller ens hört talas om tidigare. Den bara ramar sin tid så väl. Det är småtrevligt 80-tal upp över öronen (kolla Instagram-klippen så fattar ni)! Jag tycker filmen på många sätt påminner om det som John Hughes gjorde på 90-talet. Här finns det halv-rasistiskt stereotypa men även värmen från Hughes klassklyftekomedier som ofta mynnade ut i family values och vi har det rätt bra ändå.
  Förtjusande!