Stepfather II

Stepfather II
Stepfather II

1989

Bolag: VCM

  Den här har jag ju sett. Så klart! Få filmer gavs så många chanser att se som Stepfather II i början av 90-talet. Hyrfilmen fanns i alla billiga videobutiker och sen kom det nån köpfilmsvariant i pappomslag som alltid fanns för några tior på typ Galna Gunnar. Plus att jag har för mig att den kom som gratis premie i nåt sånt där litet kuponghäfte som man fick i brevlådan förr i tiden.

  Själv hade jag hyrfilmen kopierad, så jag såg säkert den flera gånger till och med. Minns inte dock inte mer än nån enstaka scen, och fick nån märklig nostalgisk lust att se den när den stod där i hyllan ikväll.

  Första Stepfather använder jag ofta som måttstock för thriller i den här bloggen. Kanske inte så mycket för dess excellens utan mer för att den har en stämning som är ultimat i min smakskala. Del två tar vid exakt där ettan slutar (den innehåller till och med scener från ettan) och man har ju fått Terry O'Quinn att reprisera sin huvudroll, så jag tycker nog man får klassa den som en A-uppföljare ändå.

  Någon direkt vidareutveckling av historien är det väl inte dock. Snarare en ny ifyllning av samma formulär som ettan. Styvpappan fortsätter sin jakt på den perfekta familjen. Den här gången låtsas han vara psykolog och nästlar sig in hos en frånskild kvinna som är en av hans patienter. När romansen startar och hennes vänner anar oråd börjar de så klart försvinna en efter en.

  En uppföljare i sann 80-talsanda, får man säga. Ungefär som att det är svårt att minnas om ett visst mord är med i Fredagen den 13:e Del 3 eller 5 så är det nästan omöjligt att särskilja Stepfather 1 och 2 om man inte sett dem nyligen.

  Det som dock skiljer är den där stämningen som ettan har. Doften av murrig höst och känslan av att de inte riktigt visste vilken bra film de gjorde. En naiv känsla som väl är omöjlig att få in i en tvåa. Lite som om den där andra Jakob Hellman-skivan plötsligt skulle komma och låta typ likadant.