torsdag 1 oktober 2020

Biltjuvarna - Snodd På 29 Sekunder

Biltjuvarna - Snodd På 29 Sekunder
No Man's Land
1987
Bolag: Transfer

  Micke Andersson i min högstadieklass älskade den här filmen. Vi hade delad vårdnad om en FilmNet-dekoder (varannan vecka) och jag minns hur han sa att nästa gång du har dekodern måste du se Biltjuvarna.
  "Bästa på länge!" 
  Men det fanns liksom inget som intresserade mig med den filmen. Action var den filmgenre jag gillade minst, jag hade inget intresse för sportbilar och såg framför mig ändlösa bilscener i parkeringshus. Så det blev aldrig att jag såg den.
  30 år senare fick jag håva in min fördom. Det körs i parkeringshus. Snabbt och våghalsigt. Men det har även hänt saker under de här 30 åren. Nutid har blivit dåtid. Vet inte var min gräns går för hur förlåtande faktumet att en film utspelar sig på 80-talet kan vara. Hur trött jag än blir av snabba-bilar-filmer så ser jag den här med stor behållning bara för att få känna den där känslan av 1987 en liten stund. Snart sitter jag väl och ser...Plutonen eller nåt.
  En ny bekantskap fick jag också, D B Sweeney. Har ju sett hans namn på omslag och så, men aldrig reflekterat över vem han är. Blir glad av upptäckten. Ett 80-taligt friendly face i samma härad som Andrew McCarthy eller Val Kilmer.
  Här spelar han Benji, en ung polis med stort bilintresse som antar sig utmaningen att infiltrera ett företag som misstänks handla med stulna lyxbilar. Företaget leds av rikemansonen Ted Varrick (Charlie Sheen) som Benji snabbt blir vän med. För att komma in i deras verksamhet antar han ett gäng utmaningar som gör att han plötsligt inte vet vilken sida han står på längre. Och vad som ska hända om han blir upptäckt.
  Nu har jag ju inte sett Fast and the Furious men det är väl nåt sånt här den handlar om? Ännu ett bevis på hur min sjuka fablaisse för 1987. Men det är verkligen nåt med hur 80-talet verkligen stod i blom då. När Ted och Benji knuffar sig fram på ett diskotek där folk står och dansar till den här och den här.
  I en annan partysekvens står lite bortglömda ska-bandet The Untouchables (de på Stiff Records) på scen.
  Men bortsett allt nostalgiskt kladd så tycker jag faktiskt om den här filmen. Förstår att Micke ville att jag skulle se den. Den är faktiskt rätt underhållande och spännande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar