onsdag 16 december 2020

Maniac Cop

Maniac Cop
Maniac Cop
1988
Bolag: Nordic

  Detta var den första film jag hyrde på egen legitimation. Sannolikt ett par dagar efter att jag fyllt 15 år 1989. Innan dess fick jag alltid ha med mig pappa och då blev det ju oftast komedier man kom hem med. Jag och Micke Andersson cyklade ner till Vallås Video och hade pengar till att hyra en film. Otrolig pepp att kunna välja vad som helst.
  I videobutiken jobbade Muhammed, sannolikt mitt första möte med en invandrare, och en väldigt positiv rivstart kan man säga. Alltid glad och trevlig och vän med alla. Sedan skulle han ge tips också, det var väl det man upplevde som lite mer jobbigt med att gå dit kanske.
  Den här dagen rusade han ut och sa "den här måste ni se grabbar" med sin klingande, nästan sjungande, brytning på nåt nordafrikanskt språk. Maniac Cop. "Folk säger den är superspännande!" Inte precis vad jag och Micke tänkt oss tror jag, men inte heller något vi absolut inte ville se. Vi hyrde den, ville inte göra Muhammed besviken.
  Sedan åkte vi hem och kollade på den. Vi blev positivt överraskade. Framför allt så passade den oss perfekt just då. Lite farligare än komedierna man såg med familjen, lite mesigare än det som stod på skräckhyllorna. Det var väl ungefär då jag placerade Maniac Cop i klassikermontern. Hittade den på DVD i Madrid 2002, köpte direkt! Det är ju en klassiker! Eller? 
  Som jag snuddat vid tidigare så är det inte alltid klokt att se om filmer man satt på en piedestal sedan ungdomen. Speciellt inte sådana där man nästan känner på sig att de kan vara dåliga. Men idag gjorde jag det. Jag såg Maniac Cop för första gången sedan dess.
  Får lite gåshud direkt. Den b-filmssunkiga siluetten av New York. Det lite spökiga soundtracket. En ung kvinna blir överfallen av två latinogangster på en bakgata, hon springer rakt i famnen på en storväxt polis men istället för att hjälpa henne mördar han henne. Sedan följer några mord av liknande sort och ryktet om att en polis mördar på New Yorks gator skakar om staden och förtroendet för poliser. Kommissarie Frank McCrae (Tom Atkins) fattar misstankar om polisen Jack Forrest (Bruce Campbell) och fängslar honom men morden fortsätter.
  Vad tycker man då om den här filmen 30 år senare? Det är svårt att lämna bort affektionsvärdet helt, är jag rädd. Känner en innerlig myskänsla av lite förbjudet videohyrande.
  Regissören William Lustig gjorde ju trashklassikern "Maniac" och lite av samma gatumisär finns här, även om budgeten är större. Här vinglar man mellan brutala slashermord och snutfilm, samtidigt som man försöker få till någon slags mänsklighet (dvs ett motiv) mitt i allt blodsprutande. Även den lite Elm Street-doftande filmmusiken tar välbehövligt bort lite actionkänsla också. Som en blandning av storstadsslashers och Beck
  Men är den bra då? Om inte annat så fick den mig att tänka på snälla, snälla Muhammed Mubarak och hoppas han lever och har det bra idag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar