Warlock

Warlock
Warlock
1989
Bolag: Nordic

  Den här typen av film tilltalar mig egentligen inte alls. Fantasy-gott-mot-ont-äventyr. Men jag har ändå något litet 35 år gammalt minne av att denna var rätt bra ändå. Att den hade nåt. Tillräckligt för att trigga en nyfikenhet att se om den i alla fall.
  Filmen tar avstamp i trakterna kring Boston på 1600-talet där en man anklagad för häxeri (spelad av Julian Sands) ska avrättas, men lyckas häxa sig bort från det och landar istället i nutiden. Som då är i slutet av 80-talet när det här filmen gjordes. Efter sig har han sin antagonist, häxjägaren Referne (Richard E Grant).
  Häxmannen (heter han Warlock rentav, eller är han bara en?) skapar snabbt oreda och dödar en man och ger hans sambo en förtrollning som gör att hon åldras tio år om dagen. Hon teamar sedan upp med häxjägaren för att stoppa Warlock från att, typ, förinta världen.
  Ja, nog hade tiden sprungit från den här filmen. Specialeffekterna är på Pippi Långstrump-nivå, och det hjälps inte direkt upp av en story som är lite skolboksexempel. Däremot finns här ett element av tidsresefilm som jag gillar lite. Häxfilm möter California Man, typ. Duger en måndag.

Nobody's Perfect

Nobody's Perfect
Nobody's Perfect
1989
Bolag: Nordic

  En kroppsbytarfilm slinkar alltid ner. Den här hyrde jag och såg när den kom. Säkert kopierade jag den också. Minns den otroligt rolig. Sedan dess har det runnit lite vatten under broarna känns det som. Både i vem man är själv (ej längre 15 år) och tiden man lever i.
  Stephen (Chad Lowe) har just börjat i college när han blir kär i Shelley (Gail O'Grady). Hon spelar tennis och när det uppstår en lucka i det kvinnliga tennislaget uppfinner han sin kvinnliga persona Stephanie för att komma när Shelley.
  Det gör han kanske lite för väl. Shelley erbjuder Stephanie att bli hennes rumskompis och plötsligt lever Stephen dubbelliv på college där han pluggar som både sig själv och Stephanie, som samtidigt gör succé i tennislaget.
  Det finns ju några olika typer av kroppsbytarfilmer. Dels de "magiska", där t ex barn och vuxen byter plats, men också de lite enklare könsbytarfilmerna som ofta har just den här handlingen. Det finns en samling skämt och situationer som brukar uppstå och de flesta finns nog med här. En fattigmans "Tootsie" kan man väl säga, men som ungdomsfilm tycker jag ändå den kryssar i mina rutor. Här finns lite töntar, jocks, snygga bilar, soliga campus och en massa fräsig 80-talspop som inte ens jag har hört talas om tidigare. Bland annat en rätt kul blåkopia av "Girls Just Want To Have Fun" som tog en stund innan jag insåg att det var en annan låt.
  Nog var det roligare med såna här manligt/kvinnligt-skämt när man var 15 år och året var 1989, men jag blir ändå glad av att se den här filmen idag. Den luktar videobutik.

Great Balls of Fire

Great Balls of Fire
Great Balls of Fire
1989
Bolag: Nordic

  Jag ska ärligt säga att rock-biopics inte är nån genre jag brukar kasta mig över. Det finns nåt lite skämsigt över dem som bara blir värre om det är en artist jag gillar. Min relation till Jerry Lee Lewis är dock inte starkare än att jag känner till hans kändaste låtar, så en liten crash course på 1,5 timme kanske kan vara värd besväret?
  Den här filmen är - på klassiskt manér - en dramatisering av hans genombrott, hur han blev upptäckt av Elvis upptäckare Sam Phillips och blev stjärna över en natt men kanske framför allt om hans omtalade relation med sin 13-åriga kusin Myra (här spelad av en något äldre Winona Ryder) som han gifter sig med och hur karriären rasar när det blir känt.
  Den här filmen är baserad på en bok skriven av verklighetens Myra Lewis, men jag tycker ändå inte att det är speciellt djuplodande i ämnet. Det känns som jag får en djupare inblick i hur Jerry Lee Lewis var som person om jag skummar genom hans Wikipedia. Men det kanske inte det man varit ute efter heller.
  Detta är mer (ytterligare) ett frossande i det fantastiska amerikanska 50-talet, med Classic Cars, jukeboxar, diners och rock'n rollens födelse. Egentligen påminner filmen mer om Grease än något verklighetsbaserat drama, och ger man vika för det så är den väl vad den är liksom. En stunds ösig underhållning i ett 80-taligt 50-tal.

F/X 2 - Livsfarlig Illusion

F/X 2 - Livsfarlig Illusion
F/X 2
1991
Bolag: Nordic

  Jag kan väl lika gärna riva av FX2 när jag ändå håller på. Blir osäker på om jag såg denna ens när den kom, men det var i en tid då jag jobbade helger i en videobutik och då såg man rätt mycket film med ett öga under förmiddagar och folktomma dagar.
  Historien är väl ungefär samma som i ettan. Bryan Brown spelar specialeffektmästaren Rollie, som än en gång får ett uppdrag där han ska hjälpa polisen att iscensätta en situation via specialeffekter. Och typiskt nog blir han än en gång lurad, och än en gång är den enda person han litar på Leo McCarthy (Brian Dennehy) som nu några år senare blivit privatdetektiv, vilket passar bra eftersom det ju är poliskåren som lurat Rollie.
  Man man ser inte FX2 för att få en historia man aldrig hört innan. Det är ju såhär tvåor brukar se ut inom action, så frågan är då om konceptet tål att upprepas? Det tycker jag verkligen det gör! Ettan vinner väl på sin originalitet som inte går att imponera med två gånger, men det är ändå en snygg, snabb och välgjord thrillerkomedi med god 80-talskänsla även om den är gjord 1991.
  Värdig uppföljare på ungefär samma sätt som Snuten i Hollywood 2. Det enda jag saknar väl just Harold Faltermeyers synttrummor som jag tycker är god sed att ha med när man lurar skägget av korrumperade snutar i lyxvillor.

Dark Angel

Dark Angel
Dark Angel
1990
Bolag: Nordic

  För att vara en videodåre från det sena 80-talet så har jag rätt svag relation till Dolph Lundgren ändå. Visst, såg en del filmer men håller inte isär dem och har ingen favorit. En relation som kanske vore kul att omvärdera?
  Här spelar han Jack Caine, en tuff snut som tvingas samarbeta med en stiff FBI-agent för att komma åt ett knarksyndikat som härjar i stan och som tros har förgreningar högt upp i samhället. Snark snark, men vänta det kommer mer:
  Samtidigt ses en storvuxen man med övernaturliga krafter döda folk på märkliga sätt. Bland annat med nån slags magisk CD-skiva som flyger runt och skär halsen av folk. Folket i fråga är dels män ur knarksyndikatet men också vanligt folk som kommer i hans vän, i dessa fall avslutar han mordet med att injicera stora mängder heroin i deras kroppar.
  Dessa två skurkar jagar man samtidigt, och givetvis har det ett samband.
  Jag är generellt inte förtjust i den där neopunk-grejen, men här måste jag ändå säga att det piggar upp annars väldigt skolbokig snutaction. Visst, ska man se till rena actionscener så är det explosivt och påkostat, detta är ju stuntlegendaren Craig R Baxleys uppföljare till "Action Jackson". 

  Visst är det pajjigt när man försöker skapa ett mörkt allvar av en så här fjantig handling, men det finns även en rätt god 80-talsstämning som påminner om "Cobra". Och så klart "Terminator". Syntsoundtrack av Jan Hammer gör sitt.
  Dolph med. Tycker han gör den inte alltför djuplodande rollen med bravur.

Blue Jean Cop

Blue Jean Cop
Shakedown
1988
Bolag: Nordic

  Roland Dalton (Peter Weller) är en offentlig försvarare som får en man som klient som anklagar för att ha mördat en polis i Central Park. Han säger att polisen var civilklädd och aldrig visade sin badge, och refererar till honom som en "blue jean cop". Med uttrycket menas korrupta poliser inom New Yorks poliskår som samarbetar med de stora knarkkungarna.
  När han börjar undersöka det möts han av motstånd hos polisen, men hittar sin vän i Richie Marks (Sam Elliott), råbarkad äldre polis med stort rättspatos.
  James Glickenhaus som gjorde The Exterminator har gjort den här filmen. Detta var hans mainstreamfilm. Hans enda, tyvärr. Jag tycker han gör det bra. Sunket från Exterminator finns med här på ett hörn, men vägs upp av delen som utspelar sig inom rättsväsendet som ger filmen lite allvarlig tyngd. Där mellan hittar vi rätt sanslös dum-action, men ändå välgjort på ett blockbuster-sätt. Väl använda storstudiopengar.
  Sedan slår det mig att om den här filmen skulle varit helt ny hade jag sannolikt inte gillat den (eller ens sett den, ska väl sägas). Mycket av det fina här hänger ju ihop med den här 1988-ramen. Det är New Yorks 80-talsgränder shot on location, Twin Towers i bakgrunden, lite New Jack Swing i soundtracket och Peter Weller i samma veva som Robocop. Det räcker gott för en överraskande trevlig polisfilm.

Djävulens Öga

Djävulens Öga
Mr. Frost
1989
Bolag: Nordic

  I ett välbärgat område bor Mr Frost (Jeff Goldblum). En till synes ensam men vänlig och välklädd medelålders man. Utan omsvep erkänner han plötsligt för polisen Dettweiler (Alan Bates) att han dödat och begravt 25 personer i sin trädgård. Han spärras in och från den dagen säger han inte ett ord till någon på många år.
  Förrän han förflyttas till ett mentalsjukhus någonstans i Europa och plötsligt öppnar sig för psykiatrikern Sandra Day (Kathy Bates). Frågorna är många och obesvarade om Mr Frost. Ingen vet var han kommer ifrån till exempel.
  Så långt gillar jag verkligen den här filmen. Mysteriet kring hans person är utan tvekan det mest intressanta i den här filmen. Tyvärr (i alla fall i min bok) smyger det sig fram att Mr Frost är nån form av version av djävulen. Han påverkar bara genom sin närvaro andra patienter att begå mord och självmord, och då tappar filmen mystiken och blir mest ännu en djävulens-son-rysare som jag varken tycker är speciellt otäck eller spännande. Jag hade personligen tyckt det var mer spännande och intressant om man hade grävt fram en historia om vem han är istället för det här lite mer svepande djävulsspåret.
  Men det är i alla fall en tjusig film. Klass på skådisar och regi. Kanske lite mycket av det där neon-blåa som var så populärt 1989 (se omslaget). Musiken är gjord av Steve Levine, mest känd som postdisco-producent för bland annat Culture Club. Udda val. 

Blue Heat

Blue Heat
The Last of the Finest
1990
Bolag: Nordic

  Knarkgruppen hos LAPD, ledd av Frank Daly (Brian Dennehy), är något riktigt stort på spåren och tvingas ta ett drastiskt beslut över deras befogenhet. Det leder till att hela gruppen blir suspenderad och använder sin nya fritid åt att bygga en lekpark. Men där i sandgroparna bestämmer man sig för att på egen hand fortsätta sitt arbete, utan polisens medgivande.
  Och snart märker man att såväl högt uppsatta poliser som politiker är inblandade.
  Ja, jisses, denna historian har man ju sett jag vet inte hur många gånger. Den ensamma kampen, span i skumma hamnområden och sen lite trassel vid sidan om för att ge poliserna en bit mänsklighet. 
  Och det är väl just den biten som är dealbreaker för mig. Är det bara pangpang, biljakter och snutar så somnar jag rätt snabbt. Men om jag får nån slags känsla för personerna och miljöerna kan det sluta var som helst. Nu säger jag inte att Blue Heat är någonstans i närheten av Die Hard eller Robocop egentligen, men jag är ändå positivt överraskad. Här finns en fin 80-tals-spirit med synttrummor och onda politiker i lyxvillor och en handling som i alla fall inte går raka vägen i mål utan bjuder på några hyggliga vändningar och nytändningar.

Wilt

Wilt Party
The Misadventures of Mr. Wilt
1989
Bolag: Nordic

  Lika mycket som jag gillar brittisk komedi i serieformat, lika svårt brukar jag ha för det på film. Ofta är brittiska komedier svarta eller har en socialrealistisk eller politisk grund, vilket ja, inte brukar bli så kul trycker jag. Så viss tveksamhet inför denna, men jag gillar Mel Smith och Griff Rhys Jones och har aldrig sett dem ihop i filmformat så får vara värt ett försök.
  Henry Wilt är en uttråkad och oönskad lärare i litteratur för elever på en slaktskola. Hans fru Eva (Alison Steadman) har mitt i livet hittat spänningen i new age och börjat umgås i väldigt öppensinniga kretsar.
  När Eva en dag försvinner så blir Henry anklagad av att ha mördat henne. Inte minst av Inspector Flint (Mel Smith) som verkar fast besluten om att han har rätt.
  För Henry, som inte ser något större förlust för sitt torftiga liv att hamna i fängelse, blir det plötsligt lite spänning i vardagen när han anklagas för mord. Vid förhören hittar han på historier hämtade ur deckare och skräckromaner och till slut blir det omöjligt för polisen att veta vad som är sant och inte.
  Jaha, det blev en svart komedi ändå. Det var ju typiskt. Det är flippat, väldigt brittiskt, lite "smart" sådär, men aldrig aldrig roligt. Inte i mitt huvud i alla fall. Men jag är som sagt svårflirtad med britcomedy.
  Nöjet blir istället att se Griff Rhys Jones och Mel Smith ihop. Har fina minnen av dem från Inte Aktuellt och Alas Smith & Jones, och detta är ju så att säga lite i samma tid. Smith kör sina gubbar, Rhys Jones kör sina. Fint ändå, deras bromance.

Besatt

Besatt
Repossessed
1990
Bolag: Nordic

  Ja, tänk när man slukade allt med Leslie Nielsen. Ingen kan ta från honom hans briljans i ZAZ-filmerna, men han blev ju ansiktet utåt för crazy stoneface-humor och hade kanske inte det allra bästa omdömet i vad han tackade ja till.
  Här har vi en parodi på demonfilmer i allmänhet, och väl Exorcisten i synnerhet. Linda Blair spelar nån slags vuxenvariant av Regan som får spontana återfall och kaskadspyr lite då och då. Hon söker upp en prästen som en gång hjälpte henne bli av med demonerna och det är då Leslie Nielsen.
  Men handlingen är ju inte vad vi kom för direkt. Här är precis som genren påbjuder skämt precis hela tiden. I förgrunden, i bakgrunden. Häpnadsväckande få är roliga. Det finns ju många komedier som inte är roliga men ändå bra, men en film som helt bygger på att vara konstant roliga blir extra smärtsamma när de inte är det.
  På nåt sätt får jag en känsla av att jag hade kunnat skriva det här manuset när jag var 15 år. När allt var roligt bara det var lite sjukt. En del saker hade kanske varit roligare om man inte sett originalen. Typ att Nielsen präst heter Father Mayii som alltid besvaras av "Yes you may". Blir lite filmens variant på "A cigarette? Yes, I know". Finns fler såna, orkar inte dra dem.
  En b-komedi i kölvattnet efter Den Nakna Pistolen. Nothing more or less. Tycker dock att det bättre att de dess "deleted scenes" än denna.

Robocop 2

Robocop 2
Robocop 2
1990
Bolag: Nordic

  När jag ska se om gamla klassiker jag glömt så landar jag ofta i tvåor, har jag märkt. Även tvåor jag har mycket goda minnen av är det sällan jag sett om, faktiskt.
  Robocop 2 såg jag på bio. Blown away! Och lättflirtad, ska väl tilläggas. Det jag konstaterade om Hajen 2 häromdagen, hur man inte direkt spunnit vidare på historien utan bara kört den än gång till, stämmer inte här. Här har man vridit till historien ett kvarts varv till, men frågan är till vilken nytta?
  Samhället har tappat greppet om Detroit. Brottsligheten, korruptionen och våldet har tagit över helt, och det enda som styr är egentligen drogen Nuke. När inte ens Robocop klarar av att tygla situationen börjar man utvecklar en Robocop 2, en större och kraftfullare robot. Men den hjärna man använder kommer från en ihjälskjuten knarkkung, så snart finns där två robocopar där ute, en god och en ond.
  Det som gör ettan till en av mina actionfavoriter genom åren är att den har ett sådant hjärta. Bland all överdådig action så finns där en melankoli i hur Murphy längtar tillbaka till sitt gamla liv, och känslan över att samhället håller på att tippa över ger en viss nerv åt hela filmen. I tvåan har det verkligen tippat över och då känns det som vilken framtidsdystopi som helst ungefär, men jag tycker ändå att man lyckas hålla en bra stämning i själva historien. Den påminner lite om den samtida Darkman, på många sätt. Man hatar verkligen skurkarna. Det är ett bra actionbetyg.
  Mot slutet, när tekniken och de rena actionscenerna tar över, känns det så klart föråldrat och styltigt, men resan fram dit tycker jag håller fint än idag. Men jag saknar Basil Poledouris Robocops-tema från ettan. Den spelar en stor roll där, och hade kunnat sätta mer färg här med.

Dömd För Mord

Dömd För Mord
Everybody Wins
1990
Bolag: Nordic

  Nick Nolte spelar Tom O'Toole, en sorgsen privatdetektiv i en slumrig småstad. Han blir kontaktad av Angela Crispini (Debra Winger) som våndas över att hon vet att fel man sitter i fängelse för mordet på en doktor i staden. Angela är förförisk och har ett rykte om sig i staden att vara lösaktig, men efter att hon förfört den ensamme Tom så väljer han ändå att köpa hennes berättelse och försöka få ute den unge mannen från fängelset.
  Men vem är egentligen Angela och vad har hon för anledning att våndas över just detta?
  Nu när jag skriver handlingen så tycker jag det låter rätt bra ändå. Vem-kan-man-lita-på-thrillers är en favorit, likaså historier som vecklas ut inom ett persongalleri, och det finns väl en del poänger med den här filmen. Småstadskänslan gillar jag, fina biroller från Will Patton och Jack Warden, men ändå tycker jag det totala ändå dras ner av den tradiga privatdeckarkänslan.

Desperate Hours - Skräckens Timmar

Desperate Hours - Skräckens Timmar
Desperate Hours
1990
Bolag: Nordic

  Jag såg nästan inga filmer med Mickey Rourke på 80-talet. Upplevde honom som skum eller kanske jobbig. Baserat på att jag råkat se typ Barfly på FilmNet antagligen, men ändå. Han passade mig inte. 
  Än idag är jag väl inte överförtjust i hans karaktär. Opålitlig, livsfarlig posör.
  Här är han in character som Michael Bosworth, en opålitlig och livsfarlig man som lyckas fly från fängelset med hjälp av sina advokat mitt under en rättegång. Han hamnar i ett välbärgat villaområde där han tar en familj gisslan i väntan på att advokaten ska hämta upp honom.
  Inne i villan börjar ett kammarspel av klassisk home invasion-typ. Jag skulle inte säga att det är spännande, men det är tillräckligt intrigtätt för att man inte ska ruttna i alla fall. Nervigt och intressant på ett par ställen men annars mer som en snällare Death Weekend.
  En remake av en gammal noir-rulle från 1955 är det. Lite av den varan finns kvar här, speciellt i inledningen och filmmusiken, men jag tycker ändå man lyckats få in den i 90-talet.

The Krays

The Krays
The Krays
1990
Bolag: Nordic

  Att jag aldrig lär mig. Brittiska filmer. Står så sällan ut. Finns väl ett handfull som når fram till mig, men allt som oftast blir peppen till grus när de börjar tjafsa på cockney eller när det ska vara sådär lite burleskt skruvat som det ofta är i engelska komedier.
  Gangsterfilm är inte heller någon favoritgenre, så man kan fråga sig varför den här åkte in i spelaren. Svaret är att jag var nyfiken på rollprestationen från Spandau Ballet-bröderna Kemp plus att filmen är regisserad av Peter Medak som gjort en av mina absoluta favoritfilmer, "The Changeling" (den från 1980).
  Handlingen är den sanna historien om tvillingbröderna Ronald och Reggie Kray som var gangsterkungar i London på 60-talet. Man följer dem från nyfödda till att de bygger upp sig gangsterimperium.
  Visst, här finns väl en aspekt av "kul att känna till" men förutom det så blir detta extremt svårtittat för mig. Även om ämnet är allvarligt och historien sann så finns den där lite kultiga känsla som jag har så väldigt svårt. Sköna karaktärer. Får ut med att läsa om Kray-bröderna på Wikipedia.

Bostonmordet

Bostonmordet
Goodnight Sweet Wife: A Murder in Boston
1990
Bolag: Nordic

  Lite based om ett mord i Boston 1989? Nom nom. Denna hyrvideons snuttefilt gör en varken upprymd eller besviken oftast, men det finns en trygghet i 90 minuters dramatisering av ett ganska ospektakulärt brott.
  Chuck Stuart (Ken Olin) och hans fru Carol väntar sitt första barn och är på väg hem från profylax när de blir stoppade av en rånare som skjuter Carol i huvudet medan Chuck undkommer med ett skott i magen och kan larma på polisen. Han berättar att en svart man kommit fram och velat ta hans biltelefon och skjutit när han försökt köra därifrån.
  Jakten på mördaren startar och polisen inleder en häxjakt bland svarta kriminella i stans problemområde Mission Hill. Samtidigt börjar en kvinnlig journalist ifrågasätta varför polisen litat så blint på Chucks vittnesmål. och tycker man istället borde undersöka hans roll i det som hände närmare.
  Är Ken Olin tv-skådisarnas tv-skådis? Tvålfagert ansiktslös och utbytbar men ändå klanderfri i rollen som Chuck Stuart. Ett kriminaldrama mer än en thriller men lätt att sleva i sig en tisdag i livet. 

På Gränsen

På Gränsen
Gleaming the Cube
1989
Bolag: Nordic

  En ungdomsthriller slinker alltid ner. Sällan jättebra, sällan uselt, ofta mysig tidsmarkör.
  Här spelar Christian Slater tonårige Brian. En ungdom som skejtar och lever för dagen. Hans adopterade bror Vihn (Art Chudabala) är hans motsats. Duktig, ambitiös och övertygad som vad som meningsfullt. I sitt extrajobb på en videobutik ramlar han över information om knarkleveranser och när butikens ägare, överste Trac (Le Tuan) ska skrämma honom till tystnad råkar han få honom dödad. Mordet maskeras som ett självmord, men Brian vägrar tror att han välartade bror skulle ta livet av sig och börjar söka sanningen på egen hand.
  Och det görs ju bäst på skateboard till osignad AOR.
  Ja, detta var trivsamt och lättkollat som förväntat. En inte alltför djuplodande blandning av skatefilm, coming-of-age och ungdomsthriller med alla genrens schabloner och förtjänster. Farliga asiater, skateboardscener i övergivna industribyggnader, synttrummor. Slinker alltid ner.

Dödlig Karriär

Dödlig Karriär
A Shock to the System
1990
Bolag: Nordic

  Luriga thrillers är min favorit, men de kan bära på en fasansfull sjukdom: glimt-i-ögat. Lite samma systemkollaps (i mina ögon i alla fall) som roliga skräckfilmer. Här har vi ett riktigt ambivalent exempel.
  Graham Marshall (Michael Caine) är en medelålders man som lyckats med allt han tagit sig för, han känner sig oövervinnerlig och förväntar sig därför att få ett chefsjobb på en stor reklambyrå.
  Men jobbet går till en yngre karriärist och det gör Graham vansinnig. Bara dagen före råkar han knuffa en påstridig tiggare framför en tunnelbana, och blir förbluffad över dels att ingen såg vad som hände och dels hur lite skuld han själv känner.
  Stärkt av detta börjar han fundera på om han skulle kunna fortsätta ta livet av de som hindrar hans karriär. Samtidigt som hans unga flirt på jobbet, Stella (Elizabeth McGovern), börjar misstänka att allt inte står rätt till med nye dejten.
  Ja, det finns lite att klaga på här. Framför allt nån slags halvironisk noir-flirt med Caines karaktär som berättarröst i tredje person. Det ihop med lite pajjigt score gör att filmen inte kommer ens i närheten av spännande, vilket delvis är synd för historien skulle kunna bli en rätt nervig thriller om man gjorde den annorlunda.
  Istället spelar man på just den där glimten i ögat som jag har svårt för, men jag tycker ändå att det blir rätt habilt deckarmys i slutändan. 90 minuter rullar på utan att man har tråkigt i alla fall.

Leviathan

Leviathan
Leviathan
1989
Bolag: Nordic

  Jag kan verkligen tycka att det är en kittlande känsla med skräckfilmer långt ner i halvdjupen. Tyvärr så har erfarenheten visat annorlunda. Segdragna och mörka. Oftast.
  Ett par kilometer ner under halvytan ser en djuphavsexpedition fram emot att få komma upp till ytan efter ett par månader under vatten. Då hittar man plötsligt ett förlist ryskt fartyg som inte finns på några listor, Leviathan. Kort efter upptäckten insjuknar en av besättningsmännen i en mystisk sjukdom som verkar vara någon form av genetisk förändring eller mutation.
  Det man har gjort är att man har släppt ombord någon slags livsform som inte bara dödar besättningen utan också samlar på sig dess intelligens och erfarenheter.
  Ja, en liten djuphavs-Alien här alltså. Finns ju ett gäng, framför allt från den här tiden i slutet av 80-talet. Om man gillar birollsskådisar är detta rena Oscarsgalan. Peter Weller, Ernie Hudson, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo. Där har vi besättningen. Fina birollsansikten som vi i de flesta fall känner bäst från någon enstaka huvudroll.
  En på inget sätt omvälvande filmupplevelse detta, men på något sätt dröjer den sig kvar en aning. Den hinner aldrig bli direkt tråkig och är långt ifrån så (bildmässigt) mörk som jag befarade. På något vis är den tillfredsställande på samma sätt som Hotet Från Underjorden, som också är en film i en genre jag normalt sett inte bryr mig så mycket om, men som lyckas ta sig genom bruset.
  En försiktigt positiv överraskning.

The Invisible Kid

The Invisible Kid
The Invisible Kid
1988
Bolag: Nordic

  B-komedi. Finns få fördelar med det. Där b-skräck kan kännas mer äkta och b-action kan unna sig att vara brutalare står bara b-komedin handfallen med sämre ljud, sämre bild, sämre miljöer och sämre komiker. En mikrofon dimper ner i bild. Ojdå.
  Här handlar det om Grover (Jay Underwood) en nördig tonårspojke som vill hylla sin avlidne far genom att fortsätta den forskning han aldrig kunde avsluta. Problemet är att han inte vad pappan höll på att uppfinna.
  Det visar sig vara en dryck som gör en osynlig i en halvtimme ungefär. Grover och bästa vännen Milton (Wallace Langham) använder detta på klassiskt pojkvis. Man smyger runt i tjejerna omklädningsrum och man ställer till det för sina plågoandar, skolans sport jocks.  Eller kanske för att charma klassens snygging Cindy (Chynna Phillips från Wilson Phillips).
  Dock så kan det bli lite pinsamt också. Man måste ju vara naken för att inte synas som osynlig, och vips står man naken någonstans när förtrollningen släpper. Ojoj, framför cheerleader-tjejerna. Pinigt!
  Det är Porky's som möter Weird Science som möter valfri kroppsbytarfilm. Fast sämre ljud, sämre bild, sämre klipp, sämre musik och så vidare. Är man inte direkt besatt av att se alla amerikanska ungdomsfilmer från 80-talet så finns det bättre saker att göra med 90 minuter än att se den här filmen.

Barnvakten

Barnvakten
The Sitter
1991
Bolag: Nordic

  Ni som känner mig via den här bloggen vet ju att thrillers från början av 90-talet är en genväg till välmående för mig. Dels är det ju känslan och miljöerna, ofta höst, småstad och allmän myskänsla. Men också för dess dramaturgi. Ofta små sofistikerade medel, stegrande spänning.
  Här har vi ett ganska typiskt exempel, fast stöpt i tv-form.
  Ett självupptaget karriärspar söker barnvakt till deras 10-åriga dotter för en kväll på ett lyxhotell. Portiern rekommenderar sin styvdotter Nell (Kim Myers, från Elm Street 2), en pryd, ung tjej (med stark Meryl Streep-aura) som är strikt hållen av sina fosterföräldrar, men dagdrömmer om ett perfekt husmorsliv och skriver en dagbok i tredje person i Harlequin-miljö.
  Hon får jobbet som barnvakt för kvällen och när hon träffar dottern Melissa så är hon som hämtad ur hennes dagbok. En söt, blond och ordentlig 10-åring som dessutom verkar tycka om sin barnvakt.
  Sakta tar fantasierna över om att Melissa faktiskt är en hennes dotter, och när en annan hotellgäst (spelad av Brett Cullen, Dan Fixx i Falcon Crest) visar intresse för henne så är han drömprinsen som ska fria till henne i fantasin.
  Hur ska det här gå då? Ja, ungefär på den nivån ligger spänningen. Det bits inte på några naglar, man sitter inte och tänker nej, gå inte in eller nåt sånt. Istället sitter man som sagt mest och funderar lite på hur det här ska sluta egentligen.
  Harmlöst är väl ordet, kanske, men ändå klart sevärt på något vis. Här finns ju precis den rätta dramaturgin av en bra 90-talsthriller, fast förenklat och förminskat. En The Stepfather (drömmen om den perfekta familjen) i miniformat. Även rent fysiskt. Väldigt stor del av filmen utspelar sig på hotellrummet. Som ett kammardrama där Nells galenskap sakta får växa fram. Hade Hitchcock satt tänderna i det här så kanske det varit en klassiker idag. 
  Men i händerna på det tidiga 90-talets tvfilms-estetik blir det nåt helt annat. Det är förvisso klanderfritt helt hantverksmässigt, och det finns ju något i det där fade in-fade ut som gör allt lite avslaget och andefattigt.