Bonnie's Kids

Bonnie's Kids
Bonnie's Kids
1972
Bolag: PRT

  1972. Vad kom det för riktigt dåliga filmer då? Det känns som att ingen tid i filmhistorien är så förlåtande mot b-film som det tidiga 70-talet. Jag tror varken skådespel, manus eller regi var speciellt mycket bättre då än nu, men det finns en inneboende känsla som gör att även den klyschigaste actionfilmen har stänk av verklighet.
  I denna öppensinnliga tid finns också en, ibland nästan obehaglig, känsla av att vad som helst kan hända, i synnerhet i lågbudgetfilm.
  Den här filmen tar sin början i en amerikansk småstad där systrarna Ellie (Tiffany Bolling) och Myra (Robin Mattson) bor med sin försupne styvfar sedan mamman (Bonnie) gått bort. Efter att styvpappan försökt förgripa sig på Myra så skjuter Ellie ihjäl honom och de båda rymmer iväg och begraver kroppen ute i öknen.
  Sedan tar de tillflykt till morbror Ben som de inte känner väl nog för att veta att han har samröre med maffian, och när han ber Ellie om en tjänst är hon i själva verket kurir för en massa maffiapengar. När hon upptäcker detta bestämmer hon sig för att lura honom och fly med alla pengarna.
  Ja, det finns mycket att ta notis om här. Vi kan börja med yngre systern, Myra, spelad av vid tillfället 16-åriga Robin Mattson. En tonårig femme fatale som hela tiden har nära till att visa brösten. Hamnade kameran på brösten igen? Mitt under samtalet? Ojdå. Med dagens ögon en helt sinnessjuk karaktär att skriva in i ett manus men i sitt sammanhang så blir hon rätt härlig ändå. Ständigt flirtig med allt och alla, fast med nån lurig räv bakom örat. Stör mig inte så mycket som jag borde.
  Storasystern Ellie är också en femme fatale, fast lite mer laglig. Det är också hon, tack och lov, som får det största utrymmet i filmen. Det dödas till höger och vänster, och ibland hinner kvinnorna inte ens visa brösten innan de blir skjutna.
  Man tänker ju så klart herregud vilka fruktansvärt gubbsjuka karaktärer att skriva. Men så är det också en film som är gubbsjuk till den grad att man kastar in handduken ganska fort. Äldre gubbar som vänder sig om och slickar sig om munnen när tjejerna passerar. Det går rakt genom alla samhällsskikt. Hillbillygubbar, poliser, chefer, konduktörer...alla har de enorma problem att hålla inne med känslorna inför två vilsna tjejer på drift. Till och med trailerrösten är gubbsjuk.
  Med den brasklappen avklarad får jag ändå säga att det är ett ljuvligt tidsdokument, detta. Bilåkande till honkytonk-country a la Jim Croce, kärleksscener till Bacharach-trumpeter, dammiga lantsortshålor som är så osminkat framställda att det känns nästan dokumentärt. En timme och fyrtiofem minuter flyger fram, faktiskt.