Sa Jag Adjö När Jag Kom?

Sa Jag Adjö När Jag Kom?
The Goodbye Girl
1977
Bolag: Warner Home Video

  Det fanns en tid då den här typen av filmer var det bästa jag visste. Eller vänta nu, var det så, eller var det bara att jag ville vara en person som älskade den här typen av filmer? Snackiga, "smarta" New York-komedier med referenser till finkultur och neurotiska förhållanden. Svalde allt! När jag var klar med Allen gick jag vidare till Mazursky och Alda. Inget jag direkt avskyr idag heller men jag har nog en nyktrare bild av dess excellens i alla fall.
  Neil Simon är ju ytterligare en av de där gubbarna. Fin-i-kanten-komedier som ofta bygger på lika delar gräl och nostalgi. I den här filmen får vi följa Paula (Martha Mason), en ensamstående mamma som kämpar sig fram som dansare i New York. Hon har precis blivit lämnad av en skådespelare när han fick karriär någon annanstans. Hon bestämmer sig för att behålla hans lägenhet och bo kvar där, men tyvärr har han redan lovat bort den till Elliot (Richard Dreyfuss), en off-Broadway-skådis som är i samma desperata behov av nånstans att bo.
  De hamnar på kollisionskurs direkt, men bestämmer sig ändå för att lösa situationen genom att bo ihop. Och ja, sakta börjar de så klart tycka om varandra.
  Hela nyckeln till den här typen av filmer är ju att man har förståelse för eller tycker om åtminstone en av karaktärerna. Jag har ju rätt svårt för den här typen av Dreyfuss-karaktärer. Gapiga och hetsiga men som om att det ska vara charmigt på nåt vis. Han spelar en liknande roll i Lasse Hallströms "Once Around", stjäl all syre i rummet.
  Inget fel på Martha Masons feel-good-kvalitéer direkt, men herregud vad denna roll andas Sally Field. Struggling mom med kort avstånd mellan gräl och charm. Tyvärr får jag ingen riktigt känsla för karaktären som sådan, eller rättare sagt så tycker jag inte riktigt man får veta något mer än att hon är missnöjd med att dela lägenhet.
  På positiva sidan då, det är ju svårt att bortse från det automatiska myset som kommer med New York och 70-talet. Kramer mot Kramer-land. David Gates 70-talsmysiga temalåt. Intellektuella gräl på brandtrappor. Check check check! Önskar bara jag kunde blivit lite mer...intresserad av den här filmen.