Massakern På 110:e Gatan

Massakern På 110:e Gatan
Across 110th Street
1972
Bolag: Warner Home Video

  Lika bra att blotta strupen direkt: som allergisk mot kultfilm har jag sett väldigt lite blaxploitation. Inte för att detta väl egentligen är en film som klassas som det, utan mer för att jag inte kommer kunna göra några smarta film- eller samhällshistoriska referenser.
  Däremot är det nåt visst med smutsig polisfilm från 70-talet. Det finns en brutal lynnighet som gör att man sitter mer på spänn än om sitter och gäspar sig genom en Steven Seagal-film från tio år senare. 
  Hårdkokta snuten Matelli (Anthony Quinn) är erfaren i att hålla ordning på gangsters och maffia i New Yorks sämre kvarter. Men han börjar bli gammal och känner konkurrens från yngre kollegan Pope (Yaphet Kotto) som av cheferna anses ha bättre chans att få ordning i Harlem eftersom han är svart.
  När ett gäng gangsters brutalt mördar flera (vita) maffiabossar i en lägenhet utbryter ett krig ut mellan den etablerade maffian och de mer löst sammansatta kriminella gäng av unga, svarta killar som härjar i Harlem.
  För att stoppa den utvecklingen så tvingas Matelli och Pope att samarbeta.
  Det låter ju sjukt tradigt med omaka par-grejen där, men jag tror nog det är den delen av filmen som attraherar mig mest. De är nämligen inte så omaka som ofta annars på film, utan deras relation leder snarare till ganska intressanta frågeställningar om rasism, erfarenhet och plikttrogenhet.
  Själva gangsterbiten får man väl ta för vad den är. Det är skottlossningar och biljakter till funkigt percussionsoundtrack, det är rätt brutala (och väldigt analoga) actionscener från en tid då en skurkboss kunde se ut som Ernst-Hugo Järegård.