Barnförbjudet

Barnförbjudet
The Last Child
1971
Bolag: Scand Video

  Alltid kul med gamla filmer om framtiden där framtiden är uppnådd och passerad. I detta fall med råge. I den här filmen från 1971 befinner vi oss i den svindlande framtiden 1994. Då har alla fortfarande kläder, frisyrer och bilar från 70-talet, men världen är på väg att kollapsa på grund av överbefolkning.
  I USA har man tagit krafttag mot detta och infört en regel om att alla får ha max ett barn, och bevakar detta genom myndigheten Befolkningskontrollen.
  Allen och Karen (Michael Cole och Janet Margolin) hade ett barn som dog som spädbarn. Det räknas ändå som ett barn enligt den nya lagen. Nu väntar man sitt andra barn, vilket myndigheterna kommer på och fångar in Karen för att framkalla ett missfall.
  Men de lyckas fly New York för att ta sig till Kanada. som inte har samma lagar, med polisen hack i häl. På ett tåg hamnar de bredvid senatorn Quincy George (Van Heflin) som lovar det unga paret att göra allt han kan för hjälpa dem. Han står nämligen på deras sida och tycker lagarna är barbariska.
  Ja, man har inte lagt någon större energi på att skildra framtiden rent visuellt. Ingen futuristisk teknik, inga visioner om hur världen skulle kunna se ut 1994. Förutom då den här lagen, och några andra smågrejer. Men jag tycker inte det gör någonting alls, för istället har man en välskriven historia. Man kanske inte sitter på nålar, men är ändå nyfiken på vart det ska ta vägen.
  Men framför allt så fick jag träffa en skådespelare jag inte kände till som jag verkligen vill se mer av, Van Heflin. Han spelar senatorn och gör det otroligt bra. Intressant karaktär också, men det händer verkligen något med hela filmen när Van Heflin kommer in i bild. Han trollbinder.
  Klart sevärd.

Förföljd

Förföljd / I Skräckens Våld
Schizo
1976
Bolag: Scand Video

  Samantha (Lynne Frederik) har precis gift sig med affärsmannen Alan (spelad av sångaren John Leyton). Men en man från det förflutna förföljer Samantha. Det började vid hennes bröllop, och nu ser hon honom lite varstans, men folk påstår att hon inbillar sig, varit stressad och så vidare. Det är inte förrän hon berättar vem mannen är som hon börjar möta förståelse.
  Han är William Haskin (Jack Watson), hennes styvfar som mördade hennes mamma och som nu avtjänat sitt straff och verkar vara ute efter henne. Det var ju hon som såg mordet och fick honom i fängelse.
  Men historien är som tur är mer komplicerad än så. Det är lite triangeldramer i hennes bekantskapskrets, och efter ett tag är man inte längre så säker på att William Haskin är personen de bör vara rädda för.
  Jag har normalt sett lite svårt för engelsk film, men här är ändå miljöerna från 70-talets London rätt fina och effektiva för en thriller. Själva intrigen är inte så dum, en whodunit blir det ju i slutändan, och själva lyckades jag inte gissa mig till slutet i alla fall.
  Sedan också en kul detalj att svenska textaren kallar Samanthas man, den välklädda affärsmannen Alan för Allan i hela filmen. Ett namn som i alla fall min värld har en lite annan klang.
  Ingen direkt spänning att oroa sig för, men en trevlig liten pusselthriller som man ändå vill se klart och kolla hur det ligger till.

Klappjakten

Klappjakten
The Ultimate Thrill
1974
Bolag: Scand Video

  Lika bra att dra till med en slätstruken 70-talare till nu när jag är på den hyllan. Och ännu en thriller helt utan spänning. 

  Britt Ekland spelar hustrun till en rik affärsman, tillika fullblodspsykopat. Vid en skidresa till Colorado blir mannen tvungen att åka på ett jobbmöte och när han kommer tillbaka har Britt besök av en ung man, som hon hjälpt när han ramlat ner i en iskall bäck.

  Kokande av svartsjuka jagar han mannen ur huset, och förföljer honom med en helikopter och tvingar fram en olycka där den unga mannen dör. Istället för att drabbas av ånger blir han hög på vad han gjort, och vill göra det igen. Den unga mannens vän lockas med till stugan för att frambringa ny svartsjuka och sedan ny katt-och-råtta-lek uppe bland bergen.
  Det här känns som en sån där Sidney Sheldon-film med en massa gratissemestrande Hollywoodstjärnor i biroller, men som mest av allt är reklam för nån jetsettig resort. Men istället för stjärnor får vi en samling halvskeva tv-skådisar och en story som jag kan tycka har nåt ändå, men det blir liksom aldrig något av den eventuella handlingen när 75% av speltiden består av att stuntmän åker skidor till muzakballader.

Mörklagt För Mord

Mörklagt För Mord
Night Stalker
1974
Bolag: Scand Video

  Den 70-taliga deckarvågen med serier som Kojak och Colombo är egentligen före min tid, men jag har ändå gett det en chans när man hittat billiga DVD-boxar. Egentligen är det väl inte sämre än något annat, men det känns som att den där lite post-Philip Marlowe-grejen med voiceover och snutar i trenchcoat är så himla skadeskjuten för mig av Police Squad och Den Nakna Pistolen.
  Här har vi en sådan serie som verkar ha hetat Kolchack, designat till att förväxlas med Kojak, kan man tänka. Men gott renommé på IMDB. Scand Video hade inte bara ett stort utbud av amerikansk tv-film, utan tog sig ofta friheten att sminka upp ett avsnitt av en tv-serie till en film. Här har men gett ut piloten till Kolchack under namnet Mörklagt För Mord.
  Kolchack i fråga är en reporter som inte skyr några medel att hitta sin story. Vet inte om det var en annan tid eller om det är seriens fantasivärld, men det är lite märkligt att se hur han kan komma och gå på polisstationen, följa med in på brottsplatser och sitta med i förhör. Men det gör han.
  Här handlar det som en kvinnomördare i Las Vegas. Han lämnar sina offer tömda på blod. Polisen famlar i mörkret och då kommer på Kolchack på att det kan vara en vampyr. Spoiler nu, men det ÄR det faktiskt. Piggar upp en aning i den grå trendcoat-massan ändå, men annars är detta sömnigt alltså.
  Mest sitter man ju och fnittrar och tänker på vad Frank Drebin skulle gjort.

Soon, Amy, Soon

Soon, Amy, Soon
No Place To Hide
1981
Bolag: Scand Video

  Nu var det ett bra tag sedan jag var i tv-filmsträsket här. Denna videoerans skedmat har jag ett gott öga till, och behöver väl knappast ännu en gång redogöra för en hantverksmässig tv-thrillers fördelar gentemot en betydligt osäkrare samtida b-film.
  Scand Video i Borås gav nästan bara ut tv-filmer. Hade man otur kunde man få med sig pilotavsnittet till nån snutserie hem i påsen, med text om hur många miljoner amerikaner som sett den där borta. Siffror som blir lite mindre imponerande på tv än bio, så klart.
  Men mitt bland alla slätstrukna tv-deckare döljer sig just de där som jag nämnde inledningsvis. Välspelade dramer och thrillers som lika gärna kunde varit en biofilm.
  Här har vi lite två-i-en. Unga konststudenten Amy, spelad av Kathleen Beller (Kirby Anders i riktiga Dynasty!), är förföljd av en maskerad man som säger "soon, Amy, soon". Men ingen tror henne. När hon börjar prata med psykologen Cliff (Kier Dullea) om vad hon upplever, tror även han att hon inbillar sig, och råder henne att åka med sin styvmamma (Mariette Hartley) till familjens sommarstuga och vila upp sig. Men det verkar som att den mystiske mannen har följt med henne dit.
  Jag får ingen direkt känsla för filmen till en början. Avslagna jaktscener i mörka storstadsgränder, tradiga snutar och såpamässiga dialoger kring ett arv som ligger i botten av den historien också. Men så fort man beger sig ut till stugan i vildmarken så är det som att det blir en helt ny film. Plötsligt blir karaktärerna starkare, färgerna finare och historien mer intressant.
  Kathleen Beller har ju, får man säga, en perfekt final girl-aura, och jag ser såna scener framför mig där ute i skogen, men utvecklingen går i en helt annan, och mycket mer intressant, inriktning. Väl därute vecklar en intrig ut sig som skulle kunna vara hämtad från Alfred Hitchcock Presents eller nån liknande klurdeckarserie där vändningar avlöser varandra ända till sista bildrutan.
  Jag måste säga att jag gillar Kier Dullea. Han är med i några av mina 70-talsfavoriter (Julia Går Igen och Black Christmas, till exempel), det kan ha färgat mitt omdöme men han känns sådär omedelbart likeable som Jeff Daniels ungefär.
  Här gör han precis som alla andra i produktionen ett habilt jobb i en habil thriller. Låter tråkigt men ibland är det gott att sleva i sig en tallrik Korv Strogonoff.

Rattlers

Rattlers
Rattlers
1976
Bolag: Scand Video

  Ondadjurfilmer från 70-talet är en genre som dyker upp här titt som tätt. Egentligen lika förutsägbara som till exempel slashers, men också med samma typ av comfort food-känsla för mig. Sedan handlar det ju om årtiondet också så klart. Hittills har jag i mitt liv inte hittat någon själsfrände att dela min faiblesse för gryniga 70-talsfilmer i det lägre mainstream-skiktet. Kanske för att jag inte ens kan definiera vilka känslor jag har, men det på något vis som att en film automatiskt fångar mitt intresse om det är amerikanskt 70-tal och 16 mm. 
  Här har vi en lite b-rackare i ondadjur-träsket som sagt. I Mojave-öknen blir ett antal människor oberoende av vararanda attackerade av skallerormar i massor. Polisen kontaktar ormexperten Dr Parkinson (Sam Chew Jr) för att undersöka vad som han ha hänt. Med sig har han fotografen Ann Bradley (Elisabeth Chauvet) för att dokumentera fynden.
  Spåren leder till en militärförläggning som tydligen ska ha grävt ner en hemlig container med någonting i öknen. Vad har man grävt ner och har det påverkat ormarna?
  B-film, javisst, men jag tycker ändå den känns som en habil tv-film i sitt hantverk. Ingen skådespelare går att klaga på, snarare så bidrar ju den här typen av b-filmsansikten till en nästan dokumentärkänsla, när det inte är fotomodeller i alla roller.
  Återigen handlar det så klart om hur naturen slår tillbaka mot människan, denna gång i form av kemiskt avfall som har gjort ormarna argsinta.
  Spännande då? Ja, har man minsta ormfobi så finns det många scener som kryper i kroppen, helt klart. Med tanke på tidens begränsade tekniska möjligheter kan man ju dessutom ta för givet att det är riktiga ormar som kryper upp i folks badkar och fyller hela köksgolvet, och det bidrar verkligen till panikkänslan.
  Så tja, inte sämre än nåt annat i genren!

Kärlek Hat Kärlek

Kärlek Hat Kärlek
Love Hate Love
1971
Bolag: Scand Video

  I videons barndom var så klart de stora filmbolagen lika tjuriga över det nya formatet som skivbolagen var med att behålla CD-skivan när internet kom. Så innan Warner, Paramount, Universal och de andra insåg potentialen i videoformatet så bestod videomarknaden mest av icke-amerikansk indiefilm. Och då inte indiefilm i bemärkelsen prisbelönad på Sundance utan mer italienska Hajen-kopior.
  Ett bolag som dock riktade sig mot USA var Scand Video i Borås. Förutom ett fåtal udda biofilmer från mindre bolag var deras huvudgenre amerikanska tv-filmer. De var verkligen inte ensamma att ge ut tv-film på video, men när det gäller kreativ paketering var de definitivt. Något så simpelt som pilotavsnittet av en tv-serie kunde marknadsföras som en "actionfilm som setts av miljontals amerikaner" och rent faktamässigt går det ju så klart inte att bestrida.
  Spelfilmer avsedda för amerikansk TV var vanligt på 70- och 80-talet. Ofta fick man känslan av TV-produktion redan på omslaget och kunde styra bort titlar av typen "Möte med Mord". Scand var lite vassare på att kamouflera. Jag bestämde mig för att kolla in ett ganska klockrent exempel, TV-filmen Love Hate Love från 1971. En film jag förstod först när jag tittade på den att det var en film avsedd för TV.
  Här spelar Ryan O'Neal och Lesley Ann Warren ett ungt par som terroriseras av en man som hon tidigare haft en affär med och som vägrar acceptera att det är slut. Upplägget och storyn är inte sämre än någon annan söndagsthriller, däremot märks TV-formatet tydligt i miljöerna. Speciellt inomhusmiljöerna är väldigt kulissiga. I kombination med standardiserad tv-deckarmusik kommer jag att tänka på gamla polisfilmsparodin Police Squad och inser ännu en gång hur on-spot den egentligen var.
  Givetvis är det tittbart. Gillar den slöa känslan av tv-film. Okräsen målgrupp. Det behöver inte alltid mynna ut i ett dyrt och spännande crescendo. Känns behagligt.