Dårfinkarna

Dårfinkarna
Stir Crazy
1980
Bolag: Video Express

  Gene Wilder och Richard Pryors status som radarpar är det ingen som ifrågasätter. De är verkligen samspelta och påfallande ofta roliga tycker jag. Dock är det lite märkligt hur de spelar ungefär samma karaktärer i de flesta filmer de gör tillsammans, men det är alltid nya personer de spelar. Lite förenklat har Wilder rollen som vit, medelålders smart-ass, medan Pryor gör hans högljudde och yvige motpol. Just därför är det lätt att blanda ihop vilka Wilder-Pryor-filmer man sett och inte, men jag tror inte jag sett den här tidigare.
  Wilder spelar Skip Donahue, en måttligt framgångsrik pjäsförfattare som tröttnat på New York och Broadway och övertygar vännen och misslyckade skådisen Harry (Pryor) att söka lyckan i Hollywood istället.
  Resan till Los Angeles från New York ska de finansiera genom att hanka sig fram på småjobb längs vägen. Men det stopp nästan direkt. I första hålan de slår sig ner blir de felaktigt arresterade för ett bankrån, och dömda till 125 års fängelse av en domstol som mest av retar upp sig på att de kommer från New York.
  I fängelset märker de att deras enda sätt att hävda sig är att spela galna och vara så jobbiga som möjligt. Klassisk Wilder-Pryor-mark. Lite gapigt men relativt ofta kul. Detta leder till att de väljs ut av fängelsechefen att deltaga i en livsfarlig rodeo, där fängelset får stora prispengar men där deltagarna sällan överlever. De tackar ja med baktanken att denna aktivitet utanför fängelset kan bli deras chans att rymma.
  Som sagt, en del roliga scener är det. Framför allt Gene Wilder är ju himla bra på den där lite luriga komiken som jag även förknippar med t ex Chevy Chase.
  Men som film i helhet är den väldigt fast i sin tid. Inte mig emot oftast, men det är svårt att med dagens ögon fatta att detta var en av 1980 års populäraste filmer i USA. Småkul och lättsmält.