En Tjej i Rött

En Tjej i Rött
The Woman in Red
1984
Bolag: Transfer

  Den här ja. Har man sett den? Soundtrackfilm, det vill säga kändare soundtrack än film. Jag gillar ju Gene Wilder. Verkligen. Men har en tendens att blanda ihop hans filmer, inte minst de han gjorde med Richard Pryor.
  Här har vi dock en av hans egna filmer. Skriven och regisserad av Wilder själv. Och då vet vi ju hur New York-gubbarna (Woody Allen, Billy Crystal, Alan Alda...) brukar bete sig. De är trots sin tafatthet och blyghet som magneter för 20 år yngre brudar.
  En dag på väg till jobbet ser Theodore (Wilder) drömkvinnan i ett parkeringshus. Han är reklamare och märker snart att kvinnan heter Charlotte (Kelly LeBrock) och är modell i en kampanj på samma byrå. Han har tidigare ondgjort sig över hur hans manliga vänner ständigt är otrogna mot sina fruar, men när han ser den här kvinnan måste han bara ha henne.
  Ja, det är väl typ vad filmen handlar om egentligen. Hur Gene Wilder ska vara otrogen på ett lite gulligt och fumligt sätt. För mig som gillar hans väsen som skådespelare så blir det lite ovärdigt på nåt vis att se honom snubbla runt som en annan Dudley Moore. Det är liksom varken cute eller gulligt när han håller på att manipulera sin snälla fru för att svassa efter 25 år yngre LeBrock.
  Är det roligt då? Ja, ibland. Wilders grabbgäng (inkl. Charles Grodin och Joseph Bologna) finns goda anledningar att kritisera också, men det är ändå härligt att se den här generationen komiker i medelålders högform.
  Sen just det, soundtracket. För att vara en film som är mest känd för en låt, "I Just Called To Say I Love You", så får låten rätt lite utrymme i filmen. Desto mer utrymme får Stevie Wonders övriga soundtrack, vilket är bra för det gillar jag bättre. Speciellt introscenernas duett med Dionne Warwick ger en sån där perfekt 80-talsinramning.
  Och det är väl i princip vad den här filmen är egentligen, en perfekt 80-talsinramning.