Stars & Bars
1988
Bolag: Video Trade
Sedan jag startade den här bloggen för snart 10 år sedan (!) så har inriktningen vidgats efterhand. Men om man ska se till den absoluta kärnan, det som var den ursprungliga idén, så har vi ett riktigt praktexempel på film här. En mainstreamfilm från 80-talet, gjord av ett storbolag med någorlunda kända skådisar som tiden helt glömt bort. Och visst är det fortfarande kul att se en totalt bortglömd film från 80-talet, men det man lärt sig över åren är ju tyvärr att det finns goda anledningar till att vissa filmer inte överlever.
Här har vi en komedi från 1988. Daniel Day-Lewis första stapplande huvudrollssteg i Hollywood efter att ha toppat upp två brittiska klassiker som Ett Rum Med Utsikt och Min Sköna Tvättomat. Här spelar han Henderson Dores, en brittisk konstexpert som försöker jobba sig upp som konsthandlare i New York när han får ett tips om en ovanlig Renoir-målning hemma hos en gammal farbror på vischan i nån sydstat.
Väl på plats möts han av vänlige Loomis (Harry Dean Stanton) som gärna säljer målningen till Henderson. men som dessvärre också har en samling mer eller mindre förståndshandikappade söner som har andra planer för tavlan.
Ja, den här kan vi väl bunta in i vågen av 80-talskomedier som gör sig lustiga kring lantisar och då i första hand sydstatare kanske. Det blir ju sällan speciellt roligt, tyvärr. Som ett kärlekslöst Stefan & Krister. Folk ser ut och beter ungefär som vanligt, väntar mig att Swoosie Kurtz ska komma in och gapa i nån scen, men det gör hon aldrig. Däremot är Martha Plimpton med, hon har ju lite samma aura.
En amerikansk Änglagård, kanske man skulle kunna säga, fast om en tavla istället för en gård, men även här utan kärlek och värme. Kvar finns bara en uddlös buskis och länge sitter jag och väntar på någon rolig scen överhuvudtaget, när det plötsligt slår mig:
Det är ju en svart komedi jag tittar på!
Fy fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar