Häng Inte Här, Henry Moon!

Häng Inte Här, Henry Moon
Goin' South
1978
Bolag: Esselte Video

  Westernkomedi skulle jag nog ändå säga inte är någon topp 100-genre för mig. So why am I doing this? Jo, detta är sån där film som jag minns så väl från videobutikerna när jag var liten. Omslaget alltså. Och ibland blir jag bara sugen på att beta av och se där filmerna man minns på det sättet.
  Så vad har vi här då?
  Jack Nicholson spelar då den här Henry Moon, en bankrånare som åkt fast och ska hängas. Men efter kriget så är det brist på män i Amerika, så man har infört en regel som gör det möjligt för ogifta kvinnor att "ropa hem" män som ska hängas och fria och därmed rädda livet på dem.
  Så blir det för Henry, en ung och proper kvinna (spelad av Mary Steenburgen) gifter sig med honom och tar med honom till sin ensliga gård för att använda honom som beskydd och arbetskraft.
  Sedan uppstår då lite tokiga scener när bovar och banditer försöker komma åt Henry på olika sätt.
  Ja, detta var ju 1,5 timme man inte får igen helt klart. Får skylla mig själv. Det som är lite kul här är att filmen egentligen är ganska stjärnspäckad men bakom banditmasker och mexikanska mustascher så missar jag helt att det är John Belushi, Danny DeVito och Christopher Lloyd som springer omkring och klantar sig.

Forever Lulu

Forever, Lulu
Forever, Lulu

1986
Bolag: Vestron

  Elaine (Hanna Schygulla) är en medelålders tysk kvinna som bor i New York och kämpar för att få igång en författarkarriär. Hon är utfattig och bor i ett råtthål, men en sen natt får hon på grund av ett missförstånd en dyr minkpäls av en kvinna. Med pälsen på märker hon att hon blir insläppt på hela andra ställen är som sitt fattiga jag. I fickan ligger dessutom en nyckel till ett hotellrum som hon går till av nyfiken.
  När hon är i lägenheten blir hon vittne till en narkotikauppgörelse, som dessutom blir avbruten av polis följt av en skottlossning. Plötsligt står hon i ett främmande hotellrum med golvet fullt av döda poliser och brottslingar samt två väskor med kokain och sedlar.
  När hon sedan efter samvetskval väljer att kontakta polisen och lämna in tjuvgodset blir hon berömd, intervjuad av TV och igenkänd på gatan. Plötsligt vill alla förläggare ge ut hennes bok, men samtidigt så vet också de kriminella vem hon är och sätter ett pris på hennes huvud.
  Ja, klassiskt thrillerkomedi-upplägg med försvunna väskor och missförstånd, men någon spänning eller fars blir det inte utan mer en diskbänks-komedi där en massa skeva karaktärer i New York avlöser varandra. Snarare än en röd tråd eller handling.
  Debbie Harry är med också. Hennes roll har knappt några repliker utan susar mest omkring som nån slags väsen, jag vet inte om karaktären har nån slags symboliskt värde i handlingen, eller nåt. Hur som helst så får den inget direkt fäste. Det får nästan ingenting för det fladdrigt och New Yorkigt, och det är väl kanske så det ska vara. 

Operation Helknäpp

Operation Helknäpp
Steelyard Blues
1973
Bolag: Warner Home Video

  Jesse (Donald Sutherland) är en odugling som i princip bara drömmer om att köra sönder fordon. Just därför har han precis avtjänat ett fängelsestraff efter att han kört med en stulen ambulans i ett folkrace. På utsidan väntar brorsan Frank (Howard Hesseman) som är hans totala motsats. Framgångsrik och uppstyrd, och när han nu ska satsa på en politisk karriär är det viktigt för honom att inte Jesse hittar på nåt nytt skit.
  Frank försöker fixa vanliga jobb åt Jesse, som hellre drömmer sig bort till nån slags hippievärld där man bara softar. Han slår sig ihop med ett gäng udda figurer, bland annat prostituerade Iris (Jane Fonda) och schizofrena Eagle (Peter Boyle), för att bygga ett eget flygplan som kan ta dem till "friheten".
  Men det kostar så först måste de göra ett antal stötar för att få ihop pengar.
  Jag kan tycka det låter som en rätt kul film när jag skriver om den nu, men det är ju nåt med humor från förr som kan vara så svårt alltså. Få genrer är så fast i sin tidsanda, ändå. Lite som att Killinggängets grejer blir svåra att förstå för en generation som föds idag.
  Så inte tycker jag det är speciellt kul, men kan ändå sträcka mig till någorlunda underhållande. Det finns något den här slappa 70-talsstämningen som är behagligt. Och fint att se de här skådisarna under sina peak-år.

Vittnet i Mörkret

Vittnet i Mörkret
Night Visitor
1989
Bolag: VCM

  Billy är en highschoolkille som är känd för att snacka skit. På ett charmigt sätt. När han först börjar prata om att nya grannen (spelad av Shannon Tweed, Gene Simmons fru) är prostituerad är det ingen som tror honom. I ett försök att bevisa smyger han över till henne på natten för att ta bilder, men möts då istället av synen att hon blir mördad av en man i djävulsmask. Under tumult slits masken av och Billy ser att mördaren är hans pennalistiske historielärare, Mr Willard.
  Men varken polis eller omgivning tror på att den ordentliga läraren skulle ha gjort nåt sånt, så istället börjat Billy ihop med klasskompisen Kelly leta bevis.
  Omslaget vill ju gärna berätta att detta skulle vara en spännande seriemördarthriller, och skulle man se den här filmen med det i åtanke är den ju verkligen usel. Noll spänning, noll djup. Men om man istället väljer att se den som en highschoolfilm med lite twist, som "Fright Night" typ, så är den rätt charmig ändå. Den är verkligen sent 80-tal ut i fingerspetsarna, och ser man den som en lättsam thrillerkomedi så får ju även de smått skrattretande ritualscenerna ett värde.
  Huvudrollsinnehavaren Elliott Gould då? Jo, han lunkar in i filmen när det är ungefär en halvtimme kvar, har mindre än fem scener. Fast det är klart, i video-80-talet var han ett namn som borgade för kvalitet.
  Trots att filmen ibland går över och blir en skräckkomedi (som nog är en av mina botten-fem-filmgenrer) så tycker jag ändå highschoolcharmen räddar upplevelsen i det stora hela.

Dödspolare

Dödspolare
Dödspolare
1985
Bolag: Esselte Video

  Detta är nog första gången jag ser att en film är producerad av Esselte Video. Enda gången kanske? En svensk thrillerkomedi från 1985 om Tobbe (Gösta Ekman) som vaknar upp efter en vild festnatt och en ung kvinna ligger död i hans lägenhet. Det upptäcks av vännen Bertil (Sten Ljunggren) när han kommer tillbaka dagen efter för att hämta en glömd klocka.
  Utan att veta vad som hänt står de båda med ett lik i lägenheten, och att ringa polisen "blir trassligt" så de försöker på olika sätt bli av med kroppen, eller i alla fall resonera sig fram till hur. Ibland ringer det på dörren också.

  Men det är väl typ det.
  Jag har inget emot one-location-filmer, men då får ju gärna resten vara intressantare än här. Det gnabbas och beskylls. Nu känner det mer som filmatiserad teaterpjäs. En ganska tråkig teaterpjäs, tyvärr.
  Men är det inte väldigt typiskt svensk 80-talsfilm utanför SF-sfären? Nån slags svart komedi med bra rollista. Känns väldigt Sandrews. Nu är det ingen stor rollista här, men det är ändå kändiscastat i minsta roll. Det förklaras kanske av att det är Mats Arehn som ligger bakom. Mannen med nio liv i svensk filmindustri. Film efter film som sågas eller floppar, ändå står han där med en ny, toppcastad film några år senare. 1985 hette denna film Dödspolare.

Coneheads

Coneheads
Coneheads
1993
Bolag: CIC Video

  SNL-filmer lockar mig sällan. För gapiga och överladdade oftast. Därför har det aldrig blivit av att jag sett den här, trots en del rekommendationer när det begav sig, som ju har hunnit bli 32 år sedan. Men när jag ser den sanslösa birollslistan här så är jag beredd att svälja stoltheten ändå. Michael Richards, Jason Alexander, Adam Sandler, Drew Carey, Phil Hartman, David Spade, Jon Lovitz, Ellen DeGeneres.
  En rymdfarkost kraschar på jorden och strandsätter en utomjordisk familj med konformade huvuden, som snabbt blir familjen Conehead. I väntan på att det ska dyka upp en möjlighet att åka tillbaka till sin planet så försöker de leva ett vanligt människoliv på Jorden, de får en dotter, jobb och blir populära i samhället, samtidigt som de jagas av nitiska kontrollanter på migrationsverket.
  Vad är det som är roligt med de här figurerna då? Ja, själva grejen är väl att de är "precis som oss" men saknar känslor och tar allt bokstavligt. Men det är inte själva Coneheads som är roligast här tycker jag, de blir mer som nån slags centrum för händelserna, på samma sätt som att familjen Simpson inte är roligast i The Simpsons. Men mötena med världen bjuder på en del roliga scener med hjälp av lite skruvade karaktärer från birollsgänget. Men samtidigt är ju SNL-filmer lite som Galenskaparnas filmer. Man har sitt gäng, sina specialroller och karaktärer som man ska pytsa ut i nån slags handling.
  Men sevärd ändå tycker jag.

I Skräckens Skugga

I Skräckens Skugga
In the Mouth of Madness
1994
Bolag: Sandrews

  Jag är ingen stor fan av John Carpenter. There I said it. Visst gillar jag en del av hans filmer, en del jättemycket, men alltför ofta finns där en humoristisk ton som jag har svårt för i skräckfilm. Denna har jag aldrig ens sett tidigare, såg någon trailer som gav avsmak när den kom.
  Skräckförfattaren Sutter Cane slår försäljningsrekord men vänder också upp och ner på samhället. Många av dem som läser hans böcker blir så påverkade att de får psykiska problem, en del av dem blir till och med våldsamma.
  Sam Neill spelar en försäkringsutredare som en dag kontaktas av Sutter Canes förlag som låter meddela att författaren är försvunnen. Genom att läsa hans böcker och sedan lägga ett pussel av ledtrådar tror han sig veta att författaren gömmer sig i byn Hobb's End i New Hampshire. Tillsammans med hans förläggare Linda Style (Julia Carmen) beger de sig till staden som inte ens finns utmärkt på moderna kartor, men som ändå, när de plötsligt kommer fram, är en pittoresk småstad ute på vischan.
  Väl där inser de att något är fel. Medborgarna de stöter på bär alla namn på karaktärer i Sutter Canes böcker och stan verkar mest befolkas av barn som driver omkring.
  Jag kan tycka nu när jag skriver om det att den verkar jäkligt bra, och just den här biten, när de når fram till staden och allt fortfarande är ett mysterium, så är den riktigt bra och spännande faktiskt. Allt känns väldigt Stephen Kingsk (kan ju också bero på miljöerna i New Hampshire).
  Men sedan blir det mer och mer en skräckbuffé med monster, demoner och så den där humorn som jag bävat för. Ni vet när en demon säger nått fyndigt. Gillar man den grejen så finns det nog en del att hämta här, men jag tappar tyvärr koncentrationen när allt bara blir specialeffekter och kladd.
  Skulle vilja kapsla in mitt-biten av filmen. Gott om läskiga scener där. Resten, mja.

Rikky & Pete

Rikky & Pete
Rikky & Pete
1988
Bolag: Warner Home Video

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet var det någon som hade klottrat på det här omslaget. SKITFILM stod det. Istället för att byta insticket gjorde chefen damage control genom att fortsätta på klottrat och ändra till SKICKLIGT FILMAD. Lite mer udda klotter, och osäkert om det ledde till någon boost. Det var en film som de flesta kvällar i veckan stod kvar på hyllan. Själv såg jag den aldrig. Kändes konstig. Och Australisk. Det var krångligt nog för mig då.
  Rikky och Pete är två syskon och barn till en förmögen affärsman. Men de har inte gått i hans fotspår utan lever mer bohemiska liv. Rikky spelar lite trubadurgigs på barer, och Pete gör knäppa konstverk och meningslösa uppfinningar.
  En dag bestämmer de sig för att bara dra iväg från stan och alla förväntningar och hamnar i en liten ökenstad där en gruva håller folk sysselsatta om dagarna. Byns befolkning består av diverse "karaktärer" men är mer och mindre charmiga, till exempel mannen som tror han är privatdetektiv.
  Ja, vad ska man säga om denna. Jag kan inte säga att jag inte förstår den, utan snarare att jag inte förstår vad som är roligt. Det känns lite som när jag ser en film av Emir Kusturica och känner att jag kan för lite för att uppskatta skämt om kulturella skillnader. Nu är väl inte kulturen i Australien så olik vår, men när det handlar om hur aboriginer och folk som bor i öknen ser på stadsbor och förvecklingar kring det så känner man sig rätt långt från målgruppen ändå.
  Skitfilm är väl att ta i dock. Skulle nog ändå säga som Jan-Olof: skickligt filmad!

Slumpens Hjälte

Slumpens Hjälte
Accidental Hero
1992
Bolag: SF Röd

  Bernie LaPlante (Dustin Hoffman) är en odugling och småtjuv som väntar på ett straff för några småstölder som han förväntas få fängelse för. Domaren är särskilt noga med att poängtera hans dåliga karaktär.
  En sen kväll får han fel på bilen i obygden och ser hur ett passagerarplan störtar framför honom. Efter viss tvekan närmar han sig planet och hör hur folk är instängda i det brinnande planet. Han öppnar dörren, passar på att stjäla lite handväskor och beger sig sedan iväg.
  Ombord på planet finns tv-reportern Gale (Geena Davis) som är en av dem som räddas av den mystiske mannen i rökdimman. Hon efterlyser den stora hjälten i TV och erbjuder 1 miljon dollar om han medverkar i hennes program.
  Men fram stiger istället Bernies kompis John Bubber (Andy Garcia) som blir hela Amerikas nya hjälte och fixstjärna. Bernie bryr sig inte direkt om missat kändisskap, men skulle gärna vilja ha lite av pengarna.
  Jag vet inte om man kan koppla det till en tidsanda, men visst kom det väl rätt många såna här filmer i början av 90-talet? Komedier som ville "säga nåt", en what if-komedi. I detta fallet om hjältemod och mediadrev. Men jämfört med filmer som till exempel "Måndag Hela Veckan" (i samma era) så finns det inte mycket komik här, isåfall mer satir över tv-branschen och jakten på nyheter. 
  Drösvis med cameos och roller som står som "uncredited" på IMDB för den som gillar att leta efter sånt. Märkligt nog är Chevy Chases okrediterade roll som nyhetschef på tv-kanalen verkligen ingen roll som man missar om man blinkar. En av de ledande rollerna, till och med.
  Jag funderar om inte Hannes Holm och Måns Herngren har sneglat lite på denna till sin "En På Miljonen". En av mina absoluta favoriter inom svensk film, och mycket roligare än denna, men den har ändå lite samma tankebanor på nåt vis. Slumpen, drev och så vidare. 
  Sevärt och underhållande.

Eldmärkt

Eldmärkt

Spontaneous Combustion
1989
Bolag: VCM

  På 50-talet är ett ungt par med i ett experiment kring kärnkraft som gör att båda dör när de plötsligt självantänder i sängen. De har då precis fått en bebis som omhändertas av företaget som bedriver testerna. 

  30 år senare lever Sam (Brad Dourif) ett komplicerat liv, med ständiga psykiska och fysiska problem. Dessutom dör folk i hans närhet i mystiska bränder som startat till synes utan anledningen.
  Sakta börjar han inse sina föräldrars öde och att han själv fortfarande är under full kontroll av det här företaget.
  Denna såg jag när den kom, och minns den ändå som rätt bra. Lite klaustrofobisk. Idag känns den betydligt mer som vilken b-thriller som helst. Inte usel, men sannolikt inget jag kommer se igen.
  Pyrotekniken såg sannolikt bättre ut 1989. 

A House in the Hills

A House in the Hills
A House in the Hills
1993
Bolag: SF Gul

  Alex (Helen Slater) är en aspirerande skådespelerska som drygar ut kassan genom att vakta ett hus åt ett förmöget par i Beverly Hills. När hon i ett svagt ögonblick inte kan låta bli att prova husägarinnans dyra kläder ringer det på dörren. Det är en skadedjursbekämpare (Michael Madsen) och Alex låtsas vara den som bor i huset. Efter ett tag visar det sig dock att mannen inte är den han säger. Han har kommit för utpressa mannen i huset. När Alex väl lyckats övertyga honom om att hon inte är kvinnan i huset, så återstår bara att vänta tills ägarna kommer tillbaka. Instängd i huset med ett psyko.
  Lyckas de gör något spännande av detta då? Verkligen inte! Det finns inte en enda scen som får en att hålla andan eller bita på naglarna. Däremot en ganska intressant händelseutveckling ändå. Den här typen av home invasion-thrillers har ju en tendens att bara handla om hur offren ska kunna ta sig ut ur huset, men här blir snarare ett litet kammarspel där bakgrundshistorien vecklas ut och sedan ett litet gästspel från grannen Willie (Jeffrey Tambor) som även han är en pusselbit i hur det hänger ihop.
  Ska inte säga att den är speciellt intressant, men i alla fall inte direkt tråkig. Man vill veta hur det slutar, och det är faktiskt inte alltid. Skådespelarmässigt är det väl stabilt ändå. Michael Madsen gör sin grej som noirig villain, Helen Slater känns också bra castad och Jeffrey Tambor är ju ett proffs så klart.
  Det som stör mig mest är hur filmen har lite drag av svart komedi, framför allt mot slutet, som bara gör mig mindre engagerad. Nånstans mellan sebar och sevärd.

Gissa Vem Vi Får Till Middag?

Gissa Vem Vi Får Till Middag?
Lucky Stiff
1988
Bolag: Filmkompaniet

  Pat Proft har en lite märklig filmografi. Manus till Polisskolan, Hot Shots-filmerna, Snilleskolan och högra hand till Zucker-Abrahams-Zucker å ena sidan. Han andra ben är bottenlöst usla b-komedier som jag inte för mitt liv kan förstå hur han kunde lägga energi på mellan två blockbuster-komedier. Lite som komedin Wes Craven, i det avseendet.
  Så när man hittar en film av honom man inte sett tidigare så är det naturligtvis oroväckande. 
  Ron Douglas (Joe Alaskey) har blivit dumpad vid altaret för femte gången i rad, men bestämmer sig ändå för att åka ensam på den uteblivna bröllopsresan.
  Där träffar han den vackra Cynthia (Donna Dixon) som otippat visar stort intresse för honom. Så pass att hon gärna vill att han ska följa med och möta hennes familj ganska omgående.
  Familjen visar sig vara en märklig samling människor. Ännu mer oroväckande är att familjen är kannibaler och anledningen till besöket visar sig vara att den överviktige Ron ska bli familjens julmat.
  Ja, det låter ju lite skruvat, får man säga. Det allra mesta Pat Proft har skrivit ÄR ju skruvat. Den Nakna Pistolen, Hot Shots, Scary Movie och så vidare. Men det här är liksom skruvat på fel sätt. Mer Troma eller kanske Delikatessen än välskriven parodi, och det passar mig inte alls.
  Ibland är nån replik lite kul. Ibland fnissar man lite åt den absurda handlingen. Men mest av sitter man och pinar sig genom långa buskisscener av typen av Ron åker ner för en brant skidbacke, får slalomportar mellan benen och gör roliga miner.
  Kan man misstänka att det var en film som John Candy tackade nej till?

Alla Helgons Roliga Natt

Alla Helgons Roliga Natt
Wacko
1982
Bolag: Walthers Video

  Skräckkomedi är verkligen ingen favoritgenre hos mig. Rysare ska inte ha nån jävla glimt i ögat. En förlåtande faktor är väl dock om det är nån slags parodi, för såna filmer gillar jag. Nu är ju nästan aldrig parodier roliga, men ändå finns där nån slags naiv förhoppning hos mig att hitta en ny Airplane eller Top Secret under en sten en dag.
  Den lilla amerikanska småstaden glömmer aldrig Lawnmower Killer, en okänd galning klädd i ett pumphuvud som dödade ungdomar med en gräsklippare på prom night för 13 år sedan.
  En som definitivt inte har glömt är polisen Dick Harbinger (Joe Don Baker), han har inte sovit en minut sedan dess har ser ut därefter. Nu har nya mord börjat begås i staden och Dick är säker på att det är gräsklipparmördaren som är tillbaka.
  Ja, nog är det crazy alltid. Inte jätteroligt ska sägas, men ibland lockas det fram nåt litet leende ändå. Problemet med nästan alla parodier i b-filmsfållan är ju att de gör spoofs på konkreta scener ur originalen snarare än övergripande genremässiga, så att säga. Här blir det mer en lång samling sketcher som blinkar åt Halloween, Exorcisten, Omen och så vidare. Väldigt lite är kul av detta. Eller ja, inget.
  Det som jag istället uppskattar är hur den är vrickad på ett ganska lågmält sätt. Mycket trevligare att titta på än t ex Schlock som spelar lite i samma liga. Där var det skrik och gap och överspel. Skulle inte säga att detta är någon nedtonad film heller direkt, men jag gillar hur alla konstigheter inte kastas in i ansiktet på en utan mer passerar lite snyggt förbi. Som att Joe Don Baker (kanske den vitaste skådis jag kommer på) har en svart familj och att man inte gör nån grej av det.
  Men överlag så klart inte i närheten av ZAZ, Mel Brooks, Pat Proft eller nån annan parodiskapare med fingertoppskänslan. Snarare en före-sin-tid Scary Movie 3.

Crackers

Lagom är Bäst
Crackers
1984
Bolag: Esselte Video

  I och med Donald Sutherlands frånfälle häromdagen så plockade jag fram en film med honom som jag aldrig sett. Även om han är en favorit så är han så pass bred att det finns gott om Sutherland-filmer jag aldrig sett. Valet kanske kunde varit roligare än detta.
  En samling misslyckade män hänger kring en pantbank i en sjaskigare del av San Fransisco. Där tvingas de även hjälpa till gratis av den sura ägaren Garvey (Jack Warden). När det ryktas om att det finns en förmögenhet i pantbankens kassaskåp börjar männen planera att råna sin egen vän och arbetsgivare.
  Ja, här var inte mycket som föll mig i smaken. Kan väl ändå börja med några strimmor av positivt. Tycker filmen börjar otroligt lovande. Mysiga 80-talsgator till tonerna av Michael McDonalds ylande. Då känner man sig hemma. Musiken överlag är 80-talig och bra.
  Men annars vet i tusan alltså. Det vilar någon känsla av brittisk kitchensink som jag har riktigt svårt för. Nu är det ju amerikanskt med amerikanska skådisar, men ändå ser jag på något vis Bob Hoskins prata cockney framför mig.

  Och där kanske vi har hela anledningen på nåt vis. Här finns en kemi som jag inte alls förstår eller tycker är roligt. "Skönt gäng" som bara tråkiga och grabbiga.
  Får nog se ytterligare en Donald-film för att byta smak i munnen.

Brewsters Miljoner

Brewsters Miljoner
Brewster's Millions
1985
Bolag: Esselte Video

  I serien "hur håller den idag?" har turen kommit till Brewsters Miljoner. Det är en film som typ har en lukt hos mig. Lukten av gillestuga, manchestersoffa och heltäckningsmatta. Kanske en ostbågeflottig hand. En film jag säkert aldrig hyrde ens, utan såg kopierad av någon kompis. Inte mycket att bygga en film på kan man tycka, så jag ska försöka se den här filmen med nyktra, vuxna ögon.
  Monty Brewster (Richard Pryor) är en fattig medelålders man som lever för att spela baseball i gärdsgårdsserien. En dag får han reda på att en okänd, förmögen släkting avlidit och testamenterat 300 miljoner dollar till honom. Men på ett villkor, han ska under en månad göra av med 30 miljoner på ingenting. Han får inte heller berätta för någon av sina vänner om den här dealen.
  Det som följer är alltså en komedi där Brewster huvudlöst kastar pengar kring sig, till sina vänners förvåning, men efter ett tag hopar sig problemen då en del av det han lägger pengar på ger honom mer pengar tillbaka. Då kläcker han idén om hur man verkligen kastar pengarna i sjön: en borgmästarkampanj.
  Det blir ju lite gapigt, som oftast i såna här komedi med högljudda SNL-komiker. Lite småkul är det ibland, nån scen här och där, men verkligen ingen film jag sitter och skrattar åt i någon större utsträckning. Det den däremot är, är ju härlig. Det är bra fart, det är Pryor och John Candy i paradroller, det är New York, det är 1985. Och där hamnade vi på nostalgin igen ja.
  Mysigt återseende oavsett!

Wilt

Wilt Party
The Misadventures of Mr. Wilt
1989
Bolag: Nordic

  Lika mycket som jag gillar brittisk komedi i serieformat, lika svårt brukar jag ha för det på film. Ofta är brittiska komedier svarta eller har en socialrealistisk eller politisk grund, vilket ja, inte brukar bli så kul trycker jag. Så viss tveksamhet inför denna, men jag gillar Mel Smith och Griff Rhys Jones och har aldrig sett dem ihop i filmformat så får vara värt ett försök.
  Henry Wilt är en uttråkad och oönskad lärare i litteratur för elever på en slaktskola. Hans fru Eva (Alison Steadman) har mitt i livet hittat spänningen i new age och börjat umgås i väldigt öppensinniga kretsar.
  När Eva en dag försvinner så blir Henry anklagad av att ha mördat henne. Inte minst av Inspector Flint (Mel Smith) som verkar fast besluten om att han har rätt.
  För Henry, som inte ser något större förlust för sitt torftiga liv att hamna i fängelse, blir det plötsligt lite spänning i vardagen när han anklagas för mord. Vid förhören hittar han på historier hämtade ur deckare och skräckromaner och till slut blir det omöjligt för polisen att veta vad som är sant och inte.
  Jaha, det blev en svart komedi ändå. Det var ju typiskt. Det är flippat, väldigt brittiskt, lite "smart" sådär, men aldrig aldrig roligt. Inte i mitt huvud i alla fall. Men jag är som sagt svårflirtad med britcomedy.
  Nöjet blir istället att se Griff Rhys Jones och Mel Smith ihop. Har fina minnen av dem från Inte Aktuellt och Alas Smith & Jones, och detta är ju så att säga lite i samma tid. Smith kör sina gubbar, Rhys Jones kör sina. Fint ändå, deras bromance.

Something Wild

I Vildaste Laget
Something Wild
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Jag har haft soundtracket i skivsamlingen i alla år, men filmen har känts lite...jobbig på nåt vis. Dra-på-stan-film. Inte min grej. Men ikväll åkte den i spelaren till slut.
  Jeff Daniels spelar Charlie Driggs, en tillknäppt och vänlig man som precis har fått ett toppjobb som vice VD. På ett café träffar han Lulu (Melanie Griffith) som är hans totala motsats. En free spirit som gör det hon vill och säger vad hon tycker. I ett löfte om att få skjuts hem tar hon istället med Charlie på en resa ut från New York och mot obygden. Genast börjar problemen hopa sig. Lulu rånar en spritbutik och de blir jagade av polisen, tar sig till hennes mamma där Charlie blir presenterad som henne make, hamnar på en klassåterträff och sedan drar det vidare.
  Jag tycker den här filmen börjar väldigt bra. Så länge karaktärerna är tydliga kan man säga. Samspelet är toppen och Melanies roll känns lite som en flamsig/charmig Goldie Hawn-roll från hennes heydays. Jeff Daniels nervösa Charlie har många fina drag också.
  Men sen blir det liksom för mycket. Det blir svart komedi av allt, och även om sista kvarten reparerar lite så hinner jag ändå titta på klockan ett par gånger när farserna avlöser varandra.
  Filmen börjar väldigt New Yorkskt, och jag blir först lite besviken när de drar ut på landet och möter de vanliga stereotyperna av bovar och banditer i glesbygd. Men filmens hjärta stannar ändå i New York/New Jersey kan man säga. Många klassiska N.Y.-ansikten i biroller, soundtrack av John Cale och Laurie Anderson och på klassåterträffen är det The Feelies som står på scen.

The Hand

The Hand
The Hand
1981
Bolag: Warner Home Video

  Jag har svårt för skräckkomedi, så är det. Även svårt för medveten kultfilm. Den här filmen har därför stått alldeles för länge osedd i mina hyllor. Jag minns att Edward af Sillén en gång nämnde den i nåt tv-program som det yttersta exemplet på en fånig film. Jag vet inte om han läst om den eller sett den dock, för på pappret låter det ju precis så.
  Michael Caine spelar Jonathan Landsdale, en serietecknare som i en bilolycka får sin hand avkapad. Handen hittas aldrig vid olycksplatsen men han får en protes som han lär sig hantera. Dock kan han inte längre teckna vilket gör honom bitter och uppgiven.
  Samtidigt knakar äktenskapet i fogarna så han tar chansen att acceptera en lärartjänst i Kalifornien, där han inleder ett förhållande med en ung student.
  Det vi som tittar vet är dock att handen fortfarande lever och att den på något vis utför Jonathans innersta, och inte alltid så trevliga, tankar.
  Ja, det låter fortfarande fånigt med en hand som kryper omkring och dödar folk, men den biten är nästan mikroskopisk i det stora hela här. Jag tycker det finns en stark Stephen King-känsla i den här filmen. Just grejen att ta något i grunden fånigt och skapa någon slags mardröm kring det. För det det är lite den känslan hela filmen har. En svettig blandning mellan skräckfilm och febrigt relationsdrama. Långt över mina förväntningar, måste jag säga.

Article 99

Article 99
Article 99
1992
Bolag: SF Gul

  Dramer om orättvisor inom vården. Det har man ju sett några. Ofta pekoral som är svåra att relatera till när man inte är utsatt för t ex USA:s vårdsystem. Det är lite som politiska filmer, man måste ha en viss grundkunskap eller erfarenhet för att ens förstå intrigen.
  Här handlar det i alla fall om ett dysfunktionellt sjukhus för krigsveteraner, illa skött av en girig ledning. Våra ögon blir läkarstudenten Peter (Kiefer Sutherland) som möter ett sjukhus i total kaos, där patienter skickas runt mellan avdelningar för att man inte har råd att behandla dem, i korridorerna ligger gamlingar och dör i väntan på vård.
  Doktor Sturgess (Ray Liotta) är en av läkarna på golvet som kämpar för att göra allting rätt men även han måste dra drastiska beslut och rädda de som har störst chans och lämna andra.
  Ja, såna här filmer kan ibland gripa tag, pekoral eller ej, men här blir det mer som en sjukhus-såpa med lite enklare drama, romantiska intriger, ibland nästan lite fars och så den onda sjukhusledningen. Den stora behållning blir ju istället rollistan. Ljuvliga birollsgiganter som John Mahoney, Lea Thompson, John C. Ginley, Forest Whittaker, Kathy Baker och så vidare, håller den här grytan kokande. 

Spioner Är Vi Allihopa

Spioner Är Vi Allihopa
Spies Like Us
1985
Bolag: Warner Home Video

  Min klassikerstämpel på den här är baserad på en enda scen, tror jag. 
  "Jag skär av ett finger för varje minut som du är tyst!"
  "På mig eller på dig själv?"
  Chevy Chase i högform. Så minns jag den. Inget mer. Har aldrig sett om den, så någonstans i bakhuvudet måste jag väl haft att den egentligen inte är lika bra som Fletch eller Ett Päron till Farsa.
  Vi får väl se.
  Chevy Chase och Dan Aykroyd spelar två förslappade CIA-kontorister som blir överraskade när de skickas iväg på ett spionuppdrag till Pakistan som egentligen är ett villospår för en annan operation. Där hamnar de snabbt i klinch med såväl lokalbefolkning som terroristgrupper och FN-personal. 
  Även om det är ljuvligt att ens bara se Chevy Chase från de här åren, så fort han pratar blir det ju roligt på nåt vis, så är det tydligt att detta snarare är en Dan Aykroyd-film (han har varit med och skrivit manus också). Det är lite SNL-gapigt och skruvat.  Chevy Chase får lite scener där han kan göra sin grej ibland. Det blir lite "Fletch när han låtsas vara doktor och hamnar i trubbel", till exempel. Men det känns ungefär lika skohornat som när Robert Gustafsson får sin hostscen i allt han är inblandad i.
  Trampar kanske på lite nostalgifötter här, men 2023 får jag inte ut så mycket av den här filmen, tyvärr. Chevy har varit bättre, dessutom.