Death Wish 4: The Crackdown

Death Wish 4: The Crackdown
Death Wish 4: The Crackdown
1987
Bolag: Sandrews

  Jag har på något vis lyckats ha en videorik ungdom utan att ha en närmare relation med actiongubbarna. Såg sällan några filmer med Clintan, Stallone, Norris och så vidare på den tiden, men har försökt ta igen det i efterhand. Om inte annat av rent allmänbildningsintresse.
  Den actiongubbe som gjort absolut bäst intryck på mig är Charles Bronson. Han är verkligen något extra. Svårt att sätta fingret på vad, men det är väl något med att han framstår som introvert snarare än cool som väcker sympatier.
  Det gör också att hans filmer känns lite mer, tycker jag. Han känner som en verklig actionhjälte på något vis. Nu var det länge sedan jag såg första Death Wish, men minns hur man verkligen kunde relatera till hans rollfigur. Men här då? Death Wish 4! Ror han hem den?
  Han är fortfarande arkitekten Paul Kersey, som en gång i tiden hämnades på skurkarna som dödade först hans fru och sedan hans dotter. När den här filmen börjar är han särbo med en kvinna och hennes tonårsdotter. När den normalvis skötsamma dottern Erica (Dana Barron, från Ett Päron till Farsa!!) blir bjuden på dåligt kokain och dör i en överdos slår hämndbegäret till igen. Paul ska krossa de rivaliserande drogkartellerna i stan, och han ska göra det genom att spela ut dem mot varandra.
  Det låter väl inte alltför upphetsande kanske. Det är shootouts i parkeringshus, drogmagasin i skumma hamnkvarter, korrupta snutar och ska jag vara ärlig så hade det här varit Den Nakna Pistolen-action om inte Bronson hade varit med.
  Nu blir det nåt annat. Han ger lugn åt filmen. Även en klyschig smyga-på-drogsmugglare-i-hamnen-scen blir mer relevant när hans sensibla persona finns med i bilden. Man vill att han ska klara det här. Jag hade inte brytt mig en sekund om Dolph Lundgren hade gjort samma scen. Konstigt det där men när eftertexterna rullar så tycker jag att den här dussinactionfilmen ändå var rätt bra.