Crystal Heart

Crystal Heart - Kristallboxen
Crystal Heart
1986
Bolag: Transworld

  Vilken drömfilm att hitta!
  Jag skulle vilja klistra den här recensionen så den alltid ligger längst upp på bloggen. Crystal Heart sammanfattar nämligen precis vad bloggen handlar om. Den perfekta blandningen mellan mainstream, avigt och bortglömt. Att jag under mina 25 år som filmintresserad aldrig har läst om den här filmen eller fått den rekommenderad är ett under.
  Handlingen då: Chris lider av en ovanlig (och ospecificerad) sjukdom som gör att han levt hela sitt liv i ett tätt förslutet glasrum. Boy in the bubble. Men till skillnad från andra filmer på ämnet, så sitter han och skriver låtar därinne. Lite syntpoppiga låtar med viss italodisco-känsla om ni frågar mig. Han brevväxlar även med artisten Alley Daniels. En tjej på väg uppåt i karriären i ungefär samma musikaliska fåra som Laura Branigan eller Belinda Carlisle. Så småningom kommer Alley och besöker Chris och ja, ni förstår. Omöjlig kärlek.
  Det är nåt visst med 80-talsfilmer gjorda av musikvideoregissörer alltså. Sättet de blivit så fast i sin tid, sättet man tvingar in musikvideons bildspråk i filmen, eller i bästa fall långa musiknummer som kan passa lite olika bra. Electric Dreams och Girls Just Want To Have Fun är fina exempel på när det funkar. Crystal Heart är det allra bästa exemplet.
  Regissören Gil Bettman gjorde Chicagos "Stay the Night"-video, en favorit hos mig som lättimponerad 10-åring. Han gjorde även andra tidstypiska produktioner som Knight Rider och Automan. Det är inte svårt att förstå att han har gjort den här filmen. Detta är nämligen den mest ultimata 80-talsproduktion jag sett på evigheter. Här finns tekniken, bilarna, musiken, frisyrer och allt som hånskrattats till döds vid det här laget. Jag har också skrattat. Det är omöjligt att se t ex Body Rock på något annat sätt än ironiskt. Skillnaden är att jag tycker att Crystal Heart är riktigt bra.
  En sliskig men ändå hemskt söt, nästan Shakespearesk, kärlekshistoria som avbryts då och då för ett musiknummer av den här typen (scenen är tagen rakt ur filmen alltså). Låtarna är bra också. Det mesta är lite AOR division 2 (på ett bra sätt), men annars gillar jag mer de syntpoppiga låtarna signerade Stacey Q:s husproducent Jon Saint James.
  Huvudrollerna är strålande i sin enkelhet. Både Lee Curreri som Chris och Tawny Kitaen som Alley var aktuella snyggingar i sin tid. Lee som Bruno i Fame, och Tawny som "tjejen i Whitesnakes videor". Mot den bakgrunden är de nästan sensationellt bra i rollerna här. Jättefin kemi och bedårande ihop. Kul också att se Lloyd Bochner i en annan roll än den jag förknippar honom med, som Cecil Colby i Dynasty.
  Blev rörigt detta, känner jag.
  Svårt att sätta bra ord på hur den här filmen sticker ut i myllret av liknande filmer från 80-talet. Kanske gör den inte det. Kanske blev jag bara så otroligt positivt överraskad över att ha hittat den.