Svart Regnbåge

Svart Regnbåge
Black Rainbow
1989
Bolag: Sandrews

  Martha (Rosanna Arquette) är ett medium som åker omkring och gör framträdanden i baptistkyrkor tillsammans med sin alkoholisterade pappa Walter (Jason Robards). Deras föreställning går ut på att publiken genom Martha ska få "möta" sina avlidna. En kväll ser hon ett mord som inte inträffat ännu, men som sedan inträffar precis som hon såg det några timmar tidigare.
  Journalisten Gary Wallace (Tom Hulce) bevakar mordet för lokaltidningen men blir istället mer intresserad av Martha och hennes far.
  Ursäkta vhs-nördigheten va, men vilken urtypisk Sandrew-film detta är. Det där gränslandet mellan filmer som är frivilligt och ofrivilligt indie. Skulle kunna varit kanadensisk kanske. Eller brittisk. Men det är en amerikansk indiethriller med bra stämning, stundtals. Tyvärr inte så mycket mer än det. Man önskar att historien skulle ha en snygg vändning, eller att man skulle få lite mer känsla för Marthas karaktär, men det stannar vid en småmysig glesbygdsthriller.

Echo Park

Echo Park
Echo Park
1985
Bolag: HemFilms

  Det är nåt lite rart med indiekomedier ändå. Hur sällan de är bra, hur sällan de är roliga. De har liksom ingen användning för sitt underläge. En skräckfilm inspelad med små medel känns mer äkta, en b-action har kultkvalitéer, ett indiedrama drivs ofta av ett välskrivet och originellt manus.
  Men b-komedier då? Finns det inga fördelar? Tror inte det.
  Echo Park handlar om May (Susan Dey) som drömmer om att slå genom i Hollywood, men i väntan på det jobbar som "strippogram" till folks födelsedagar. En dag tar hon in en inneboende för klara hyran, det blir Jonathan (Tom Hulce) som även han drömmer om Hollywood men jobbar som pizzabud. Det finns en granne också, August (Michael Bowen), en österrikisk kroppsbyggare som drömmer om att gå i Arnold Schwarzeneggers fotspår.
  Ja, det var väl det. De tre umgås. Jobbar. Situationer uppstår. Men inget mer dramatiskt ändå. Låter lite tråkigt kanske? Jo tack, det är det ju. Jag vet inte om jag missar någon underton eller något annat än det mest uppenbara här, men jag har riktigt svårt att fatta vad man vill berätta. En "komisk" skildring av skådisars kamp att slå genom?
  Filmen är ju aldrig rolig, men jag är rätt säker på att den inte ska vara det heller. Snarare är man väl ute efter nån härlig känsla eller liknande. Tyvärr även där. Det är inte roligt, det är inte intressant. Tror jag.

En Annorlunda Tjej

En Annorlunda Tjej
Nobody's Fool
1986
Bolag: Box Collection

  Vad är det med mig och komedier på sistone?
  Visst, det är inte ofta man ser en komedi man aldrig hört talas om som man blir positivt överraskad av, men jag har gång på gång ändå haft vissa förhoppningar om fynd och blivit besviken.
  Här hade jag nog kanske inte trott så mycket på att det skulle vara så roligt, men jag hade i alla fall hoppats att få se en hjärtevärmande småstadsromcom. Istället: ständigt dessa svarta komedier!
  Rosanna Arquette spelar Cassie, en ung tjej som lever en torftigt småstadsliv. Hon jobbar på en bar, bor hemma med sin överviktiga bror och deprimerade mamma.
  En dag kommer ett kringresande teatersällskap på besök i staden och Cassie bestämmer sig för att ta en av deras teaterkurser. Där träffar hon Riley (Eric Roberts som spelar - surprise - en fladdrig man). De blir kära och Riley försöker övertyga henne att följa med honom till Los Angeles. Men trots allt elände i sitt nuvarande liv blir hon osäker på vad hon verkligen vill.
  Skulle kunna vara en grubblig indie-romcom, detta. Och jag tror det är ungefär vad de försöker göra. Då är det synd att man inte känner nämnvärt för någon av karaktärerna. Rosannas inåtvända karaktär har potential att bli sympatisk men mest tycker jag det känns som en lite whimsical Audrey Hepburn-kopia som varken är rolig eller speciellt intressant. 
  Kvar är då snarare en andra klassens romcom och en sån där indiefilm som nog hade mått bäst av att inte vara just det.

På Heder och Samvete

På Heder och Samvete
Cross My Heart
1987
Bolag: Esselte Video

  Tänk en klassisk New York-komedi med trassliga neurotiska relationer. I huvudrollerna Meryl Streep och kanske Al Pacino. 80-talssoundtrack av Carly Simon. Snackigt manus av Paul Mazurksy. Ta sedan bort Meryl, Al, Carly och Paul och se vad som finns kvar.
  Kanske får du nåt sånt här. En videokomedi som enligt omslaget är en "fräck komedi, fylld av trassel och förvecklingar". Lägg sedan till att Martin Short var dagsaktuell i Tre Amigos så kan man tänka sig ungefär med vilka förväntningar som folk såg denna i videosoffan 1987.
  Martin Short spelar David, en precis uppsagd, osäker ungkarl som lånar sin kompis framgångsrika liv för att få en dejt med Kathy (Annette O'Toole), som i sin tur utelämnar att hon egentligen är ensamstående, kedjerökande mor. Så byggt på en ostadig samling lögner går de båda på dejt. Därav trassel och förvecklingar så klart.
  Sånt kan väl bli lite kul ibland. Med rätt tajming och manus. Så här precis efteråt kan jag inte komma på en enda rolig scen. Vet inte om någon kan göra det. Däremot en hyggligt roande pratkomedi som varken är intressant (eller välskriven ur nån slags Woody Allen-perspektiv) eller rolig.

Dunder & Brak

Dunder & Brak
Playing For Keeps
1986
Bolag: Jaguar Films

  Jag kan tycka att ungdomsfilmer av 80-talssnitt har två valmöjligheter. Antingen är de roliga eller så är de varma.
"Dunder och Brak" är i den ganska stora grupp av filmer som är varken eller.
  Danny är en ung New York-kille som vänder skolan ryggen för att "gå sin egen väg". Dessvärre innebär det mest saker som att tjuvkika på småtjejer och missköta olika jobb. Livet ser ut att vända då han plötsligt ärver ett gammal hotell ute på landsbygden som dock visar sig vara rivningsfärdigt. Då kläcks den briljanta idén att samla alla sina vänner från storstan för att bygga ett partyhotell för ungdomar.
  Mer än så behöver man egentligen inte säga för att ni ska se hela filmen framför er. Manus av Harvey Weinstein, vilket väl förklarar de många (och långa) scenerna med partajande halvnakna tjejer.
  Värdet sitter snarare i 80-talsinramningen. Ett ambitiöst popsoundtrack, John Hughes-inspirerade drömsekvenser och annat som mitt i allt elände trots att slår an en ton av nostalgi. Även om jag inte ens tilltalades av såna här filmer när jag var i målgruppen (14 år typ) så finns det en viss känsla av 80-talig eftermiddag framför FilmNet.

Into the Sun

Into the Sun
Into the Sun
1992
Bolag: FilmKompaniet

  1992 jobbade jag helger i en videobutik i Halmstad. Ett soft extrajobb skulle många säga. För mig vad det himmelriket att äntligen komma bakom kulisserna i videobranschen som jag romantiserat sedan jag blev videot några år tidigare.
  Man fattade rätt fort vem som var vem. För den slicke stockholmaren från Warner Home Video var man inte vatten värd när han kom på säljbesök. De mindre bolagen, däremot, kunde gärna ge bort reklamtröjor och tittkopior även till oss som bara stod bakom kassan.
  Bäst känsla fick jag för FilmKompaniet. Jag tyckte lite synd om dem minns jag. De hade så många dåliga filmer som de talade så varmt för. Deras licensjackpotar var när de lyckades få någon film som hade något annat än en tv-skådis i huvudrollen. Rutger Hauers "Wedlock" var en sån. Den här filmen var en annan.
  Jag tror aldrig ens jag såg den då, men videobutiken svämmade över av affischer, mobiler och kassaunderlägg med "Into the Sun"-motiv. Om man marknadsför en b-film som en a-film så lurar man många. Men inte mig. Jag visste ju att det förmodligen var en skitfilm.
  Det är därför jag plockar den ut i mitt videoarkiv med en nostalgisk "åh just det, DEN"-känsla.
  Anthony Michael Hall och Michael Paré är stjärnorna här. Båda med upp mot tio sedan senaste framgången vid tillfället. Hall spelar filmstjärnan Tom Slade som ska öva inför kommande roll i en flygfilm och skickas till amerikansk flygbas i oklart arabland för att tränas av Kapten "Shotgun" Watkins. Denna är naturligtvis motvillig till sånt trams och vips så har vi en blandning mellan "Ett Tufft Jobb" och "Top Gun" i våra händer.
  Minns knappt "Ett Tufft Jobb" men den var väl lite rolig, eller? Väldigt oklar humor i den här filmen i alla fall. Vet inte om man ska skratta åt när Michael Paré kör lite med A-M Hall, eller om hans sköna kommentarer ska vara lite kul? Ska det vara skoj när "araberna" (amerikanska skådisar i lösmustascher) lyssnar på Dolly Parton i bilen? Driver man med genren när sekreteraren klär sig i kort kjol och ser ut som Traci Lords? Idag kanske det skulle vara lite quirky sådär, men knappast 1992 väl?
  Men jag ska inte ifrågasätta. Istället tuggar jag i mig en ganska lättittad, stundtals lite underhållande actionfilm. Aldrig rolig, aldrig spännande. Men kul att filmen äntligen är mer än ett kassaunderlägg för mig.

Ett Odjur Till Morsa

Ett Odjur Till Morsa
My Mom's a Werewolf
1989
Bolag: Jaguar

  Nytt försök att hålla liv i den här bloggen! VHS-tittandet går i vågor här hemma men nu vädrar jag en ny vår så förhoppningsvis lite tätare uppdateringar framöver.
  Lika bra att slå på stort direkt och kolla in en b-komedi från 1989. Rollistan toppad av fina birollsansikten som Susan Blakely och John Saxon och resten av skådisarna av typen som inte ens är trovärdiga när de ligger och sover. Mysigt!
  Ett Odjur Till Morsa heter den här rullen som jag minns mycket väl från hyllorna när den kom, men tror aldrig jag såg den. I alla fall så minns jag den inte.
  Susan Blakely spelar Leslie, en uttråkad morsa som inte får någon uppmärksamhet av sin man och faller för frestelsen att bekanta sig med en mystisk, tilldragande djuraffärsägare (John Saxon). Denne lockar hem henne och visar sig vara en varulv som hinner bita henne innan hon flyr hem. Morgonen efter vaknar hon med huggtänder och ludna ben, och sen går väl typ resten av filmen ut på att hon försöker dölja det för alla.
  Läge för förvecklingar av 80-talsmodell men sedan händer liksom inget mer. Hon försöker bli av med sina varulvsattribut i ett antal Troma-skruvade scener hos tandläkaren och frisören, men det är liksom aldrig roligt.
  Dottern Jennifer kommer henne på spåren med hjälp av sin skräcknördskompis. Roligt med tjejnördar, för en gångs skull. Inte heller där blir det någon fart på komiken dock.
Mysigast hyrvideostämning är det när mamman käkar rått kött i bilen till ett soundtrack av nån billig Madonna-kopia och pensionärer förfasas utanför.

Crystal Heart

Crystal Heart - Kristallboxen
Crystal Heart
1986
Bolag: Transworld

  Vilken drömfilm att hitta!
  Jag skulle vilja klistra den här recensionen så den alltid ligger längst upp på bloggen. Crystal Heart sammanfattar nämligen precis vad bloggen handlar om. Den perfekta blandningen mellan mainstream, avigt och bortglömt. Att jag under mina 25 år som filmintresserad aldrig har läst om den här filmen eller fått den rekommenderad är ett under.
  Handlingen då: Chris lider av en ovanlig (och ospecificerad) sjukdom som gör att han levt hela sitt liv i ett tätt förslutet glasrum. Boy in the bubble. Men till skillnad från andra filmer på ämnet, så sitter han och skriver låtar därinne. Lite syntpoppiga låtar med viss italodisco-känsla om ni frågar mig. Han brevväxlar även med artisten Alley Daniels. En tjej på väg uppåt i karriären i ungefär samma musikaliska fåra som Laura Branigan eller Belinda Carlisle. Så småningom kommer Alley och besöker Chris och ja, ni förstår. Omöjlig kärlek.
  Det är nåt visst med 80-talsfilmer gjorda av musikvideoregissörer alltså. Sättet de blivit så fast i sin tid, sättet man tvingar in musikvideons bildspråk i filmen, eller i bästa fall långa musiknummer som kan passa lite olika bra. Electric Dreams och Girls Just Want To Have Fun är fina exempel på när det funkar. Crystal Heart är det allra bästa exemplet.
  Regissören Gil Bettman gjorde Chicagos "Stay the Night"-video, en favorit hos mig som lättimponerad 10-åring. Han gjorde även andra tidstypiska produktioner som Knight Rider och Automan. Det är inte svårt att förstå att han har gjort den här filmen. Detta är nämligen den mest ultimata 80-talsproduktion jag sett på evigheter. Här finns tekniken, bilarna, musiken, frisyrer och allt som hånskrattats till döds vid det här laget. Jag har också skrattat. Det är omöjligt att se t ex Body Rock på något annat sätt än ironiskt. Skillnaden är att jag tycker att Crystal Heart är riktigt bra.
  En sliskig men ändå hemskt söt, nästan Shakespearesk, kärlekshistoria som avbryts då och då för ett musiknummer av den här typen (scenen är tagen rakt ur filmen alltså). Låtarna är bra också. Det mesta är lite AOR division 2 (på ett bra sätt), men annars gillar jag mer de syntpoppiga låtarna signerade Stacey Q:s husproducent Jon Saint James.
  Huvudrollerna är strålande i sin enkelhet. Både Lee Curreri som Chris och Tawny Kitaen som Alley var aktuella snyggingar i sin tid. Lee som Bruno i Fame, och Tawny som "tjejen i Whitesnakes videor". Mot den bakgrunden är de nästan sensationellt bra i rollerna här. Jättefin kemi och bedårande ihop. Kul också att se Lloyd Bochner i en annan roll än den jag förknippar honom med, som Cecil Colby i Dynasty.
  Blev rörigt detta, känner jag.
  Svårt att sätta bra ord på hur den här filmen sticker ut i myllret av liknande filmer från 80-talet. Kanske gör den inte det. Kanske blev jag bara så otroligt positivt överraskad över att ha hittat den.

Positive I.D.

Positive I.D.
Positive I.D.
1986
Bolag: Esselte Video

  Jag har snuddat vid ämnet förr. Gränslandet mellan indiefilm och b-film. Med sidogenren kanadensisk film som ständig joker i leken. Jag tror en viktig skillnad är den mellan frivillig indie (låg budget, konstnärlig frihet) och ofrivillig (låg budget, höga kommersiella ambitioner). Skulle vi översätta det till skivbolag så skulle Mariann definitivt vara en spelare i den senare kategorin.
  Positive I.D. verkar på något vis i sämsta möjliga budgetgenre. Låt mig först förklara handlingen. En kvinna som lever förortsliv med familj har blivit brutalt våldtagen och brottas med psykiska problem efter det. Hon ser ett reportage på TV om folk som lever med dubbel identitet baserat på döda människors personuppgifter, och startar upp en parallell identitet för att hitta våldtäktsmannen och hämnas. Oavsett hur man väljer att se den här filmen så befinner den sig i fel prisklass. Som gripande drama faller den på den hopplösa direct-to-video-stämningen och de mediokra skådisarna.
  Rent handlingsmässigt skulle den också passa in i den så kallade rape & revenge-genren. En annan hopplös b-filmsgenre som är precis vad det låter som, och som i princip gick ut på att filmmakarna använde den feministiska hämnden som anledning att visa nakna kvinnokroppar i 1,5 timme.
  Men det finns inget naket eller brutalt i Positive I.D. Den puttrar på som vilket småtråkig thriller som helst. Huvudrollsinnehavaren jobbar som mäklare och dagarna, och sätter sedan på sig en peruk och beger sig ner i de skumma kvarteren på kvällarna. Man vill ju gärna ta ämnet på allvar, men det går inte riktigt. Inte lätt att vara fel typ av annorlunda.

Suicide Club

Suicide Club
The Suicide Club
1988
Bolag: Arena

Gränsen är hårfin mellan indiefilm och B-drama. Den här filmen bär de flesta ingredienser av vad som idag skulle kunna dyka upp på filmfestivaler. Sasha (Mariel Hemingway) är en uttråkad kvinna från tragedidrabbad överklassfamilj, som försörjer sin streberpojkvän (som ser ut en blandning av Nick Heyward och Stephen "Tintin" Duffy, väldigt 80-tal). Hon lockas vilja komma in i något som kallas för Suicide Club, en exklusiv dekandent överklassgrej. Inte olikt Eyes Wide Shut, fast ja, några år före.
Roligt att se hur den konstnärliga inramningen av just Eyes Wide Shut gör den till något helt annat än vad det här är, fast med en snarlik handling. Suicide Clubs tv-mässiga framförande gör att den snarare känns som en del ur någon av Stephen Kings short stories-filmer.