Permanent Record

Permanent Record
Permanent Record
1988
Bolag: Esselte Video

  Jag kan ha rätt svårt för filmtypen. Musikfilm med budskapet att musiken för människor samman, läker sår och så vidare.
  David (Alan Boyce) är en talangfull och omtyckt småstadsmusiker som tar sitt liv strax innan hans examensverk ska uppföras i skolan. Chris (Keanu Reeves i Jackson Browne-frilla) är hans bästa vän som så klart ska styra upp så att David får den hyllning han förtjänar.
  Snark snark.
  Till filmens fördel finns dock att den känns som en fin och logisk övergång mellan det präktiga 80-talet och det slackiga 90-talet. Som en blandning av Fame (TV-serien) och Wayne's World, nästan. Keanu Reeves dräller omkring som en skön snubbe som känns som en grubbligare (av förklarliga skäl) variant av rollen han senare skulle göra som Ted i Bill & Teds Galna Äventyr något år senare. Ingen värst spännande karaktär.
  Sedan är jag ju svag för de där musikbranch-scenerna som är ifrånkomliga i sådana här filmer. "Skaffa skivkontrakt", typ. Här gör Lou Reed en otippad (och fullkomligt meningslös) cameo som sig själv i en scen i en inspelningsstudio. Keanu Reeves har ett band också. De spelar påpassligt nog soundtrackpop a la sent 80-tal (Starship, Cutting Crew...). Och naturligtvis kommer låten de repar på i en riktig version i sluttexterna (med J.D. Souther). Fina tidsdokument.