Funny About Love

Funny About Love
Funny About Love
1990
Bolag: Esselte Video

  Låt mig först redogöra för förutsättningarna här. Ett snackigt relationsdrama i New Yorksk kulturmiljö! Gene Wilder! Christine Lahti! Jepp, redan i första bildrutorna springs det mellan taxibilar till pianoklink. Steinberg heter visst manusförfattaren.
  En nästan chockerande känsla av hur har jag kunnat missa den här. Efter att ha dammsugit filmhistorien på allt som går i Alan Aldas och Paul Mazurskys fotspår i många år så känns det orimligt att jag inte sett denna förut. Förklaringen är väl att den är lite efter sin tid. 1990 levde både genren och Gene Wilders karriär en tynande tillvaro.
  Sedan tror jag marknadsföringen är missvisande också. Detta är en komedi av sorten som roar fans av Woody Allen och Alan Alda, men som sannolikt hamnade i videoapparaten hos ett gäng grabbar som gillade Hör Upp Blindstyre och som kom indundrande i videobutiken dagen efter och sa att det här vad de sämsta de sett. Här skulle man naturligtvis gjort ett omslag som utstrålande småputtig relationskomedi. Kanske en bild på huvudrollsinnehavarna som klänger på varandra. Just sayin'.
  Hur som helst, Gene Wilder spelar den åldrande komikern Duffy som ritar en populär satirserie. Han träffar Meg (Christine Lahti), en likväl åldrande kock som drömmer om att bli mamma. De bestämmer sig för att försöka men det visar sig vara svårare än man tänkt sig och vägen dit tär på förhållandet som så småningom tar slut. Då träffar Duffy istället den unga och gränslösa Daphne (Mary Stuart Masterson) som sig bör i relationsfilmer av New York-modell. Men han saknar Meg.
  Jag tror ni ser filmen framför er ungefär. Det är snackigt, mustigt, hetsigt, lite gubbsjukt men aldrig roligt. Förutom nån enstaka träffsäker kommentar från Gene Wilder möjligen. Men det är ju inte för skratten eller citaten man sitter och ser en sån här film. Det är för att man vet precis vad som ska hända och det är ju bara så himla härligt.