I Sista Sekunden

I Sista Sekunden
Nick of Time
1995
Bolag: CIC

  Johnny Depp spelar Gene Watson, en revisor som kommer med tåg till Los Angeles med sin dotter, när de plötsligt blir stoppade av vad de tror är två poliser. Den ena, Mr Smith (Christopher Walken) ger Gene ett vapen och säger att han ska skjuta en kvinna på ett hotell om 1,5 timme. Kvinnan är guvenör Eleanor Grant (Marsha Mason) som ska hålla ett stort kampanjtal där.
  Om han inte gör det kommer de döda hans dotter.
  Och så beger han sig ut i staden för att mot sin vilja utföra uppdraget. På vägen dit försöker han få kontakt med folk som kan hjälpa honom ur situationen, men kidnapparna bevakar honom ständigt och fler än han anar visar sig vara inblandade i det här bakhållet mot guvenören.
  I mitten av 90-talet missade jag mycket film jag borde ha sett. Var väl för upptagen med att se cool och kreddig film antar jag. Till ingen nytta. Såna här filmer brukade jag älska innan jag blev cool (och sen igen när jag slutade). Heist, vem-kan-man-lita-på, kamp mot klockan, farliga främlingar. Finns mycket att gilla här. Varje minut på klockan är en minut i filmen, vilket är ett roligt grepp, som ju togs vidare av serien 24 några år senare.
  Regin är väldigt Hitchcock-esque, med gungande kameror, hisnande vinklar och åkningar. Lite överraskande på nåt vis att det var den då väldigt meriterade John Badham som regisserade. Såna här Hitchcock-passningar brukar ju annars mest göras av unga, next-big-thing-regissörer. Men det är snyggt och effektivt på ett sätt som känns modernare än 1995 faktiskt.
  Och så skönt att filmen bara är 1.25 dessutom. Då hinner inte en minut kännas tråkig.

Coneheads

Coneheads
Coneheads
1993
Bolag: CIC Video

  SNL-filmer lockar mig sällan. För gapiga och överladdade oftast. Därför har det aldrig blivit av att jag sett den här, trots en del rekommendationer när det begav sig, som ju har hunnit bli 32 år sedan. Men när jag ser den sanslösa birollslistan här så är jag beredd att svälja stoltheten ändå. Michael Richards, Jason Alexander, Adam Sandler, Drew Carey, Phil Hartman, David Spade, Jon Lovitz, Ellen DeGeneres.
  En rymdfarkost kraschar på jorden och strandsätter en utomjordisk familj med konformade huvuden, som snabbt blir familjen Conehead. I väntan på att det ska dyka upp en möjlighet att åka tillbaka till sin planet så försöker de leva ett vanligt människoliv på Jorden, de får en dotter, jobb och blir populära i samhället, samtidigt som de jagas av nitiska kontrollanter på migrationsverket.
  Vad är det som är roligt med de här figurerna då? Ja, själva grejen är väl att de är "precis som oss" men saknar känslor och tar allt bokstavligt. Men det är inte själva Coneheads som är roligast här tycker jag, de blir mer som nån slags centrum för händelserna, på samma sätt som att familjen Simpson inte är roligast i The Simpsons. Men mötena med världen bjuder på en del roliga scener med hjälp av lite skruvade karaktärer från birollsgänget. Men samtidigt är ju SNL-filmer lite som Galenskaparnas filmer. Man har sitt gäng, sina specialroller och karaktärer som man ska pytsa ut i nån slags handling.
  Men sevärd ändå tycker jag.

Kär i Karriären

Kär i Karriären
The Concierge / For Love or Money
1993
Bolag: CIC Video

  För att komma i den rätta mellandagskänslan behövs en romcom. Från 1993. Det blev den här som jag aldrig sett tidigare.
  Doug (Michael J Fox) är portier på ett anrikt Manhattan-hotell. Det gör att han springer ärenden i alla de dyraste butikerna för hotellets gäster, men också att han blivit expert på att hantera deras hemliga affärer. I en av de lyxiga juvelbutikerna jobbar Andy (Gabrielle Anwar) som Doug jobbar på att få ut på en dejt.
  En av hotellets återkommande gäster är modemagnaten Christian Hanover (Anthony Higgins) som den här gången har bokat hotellet lyxigaste svit och ber om full diskretion eftersom han ska träffa en älskarinna. In genom dörren kliver Andy och Dougs hjärta är krossat.
  Samtidigt får han veta av Hanover att Andy bara är tidsfördriv för honom, så han ställs mellan att göra ett bra jobb och följa sitt hjärta.
  Ja, denna slank ju ner lättare än en kanadensisk tv-film, men den har ändå en högklassig Garry Marshall-känsla som gör den egentligen borde vara kändare än den är. Bra feelgood, bra klassisk romcom i elegant New York-skrud.
  En rolig detalj är att två svenska låtar sveper förbi i farten. Army of Lovers "Ride the Bullet" spelas vid en modevisning, och - än mer överraskande - så minglar överklassen till Midi, Maxi & Eftis "Masenko" på en lyxfest.
  God valuta för pengarna, denna afton.

Child of Darkness, Child of Light

Child of Darkness, Child of Light
Child of Darkness, Child of Light
1991
Bolag: CIC Video

  Ett tag sedan jag såg en rello-thriller nu. Det finns ju egentligen bara en handling de kan ha, känns det som. Födelsen av ett ond barn. Och så är det här också, men även inom ramen för det finns det ju chans till kluriga invecklingar.
  I Boston och Pennsylvania blir plötsligt två unga tjejer gravida på olika klosterskolor. Man talar om jungfrufödslar, båda tjejerna är kända som präktiga och ordentliga. Father O'Carroll skickas från Vatikanen för att utreda vad som har hänt. Mystiska saker händer. Nunnor förändras, pojkar som retar flickorna dör i mystiska olyckor..
  Det står klart att av de två barnen som ska födas är den ena son till djävulen. Child of Darkness, Child of Light.
  Denna tycker jag faktiskt oväntat mycket om. Jag gillar även filmer som Omen och Den Sjunde Tecknet, så klart, men filmer som har med djävulens och religiösa krafter att göra har en tendens att kulminera med en sista halvtimme full av naturfenomen och annat man sitter och gäspar sig genom.
  Så är det inte alls här. Mystiken kring händelserna utvecklas snarare till en whodunit där man får mer och mer aning om att det är någon inom det kyrkliga som är på det ondas sida.
  Inget som skrämmer direkt, men en rätt mysig videostund ändå.

He Said She Said

He Said She Said
He Said She Said
1991
Bolag: CIC Video

  Dan (Kevin Bacon) och Lorie (Elizabeth Perkins) jobbar på samma nyhetsredaktion men är väldigt olika. Han är en glassande kvinnokarl medan hon är extremt seriös och ambitiös. Men i deras motsättningar växer en relation fram, och det är den vi får följa här.
  Eftersom det är en sån där film som lite börjar med slutet så vet vi redan från början att de så småningom ska leda ett debattprogram i TV ihop, "He Said She Said", där de får representera varsin sida i en aktuell samhällsfråga. De här debatterna blir som metaforer för deras eget förhållande.
  Ja, detta är ju då en så kallat smart komedi. Som vrider och vänder på tidsbegreppen. Filmen berättas mer eller mindre utifrån tillbakablickar, det som kallas cutaways nuförtiden, vilket kan ses som modernt för sin tid, men det känns som att man trasslar in sig lite för mycket i allt det här smarta och krångliga, och man får aldrig någon riktigt känsla för Dan och Lorie som personer. Vilket ju är bra att ha i en romcom, trots allt. Charmig på sina ställen, men varken speciellt rolig eller intressant.

Cains Många Ansikten

Cains Många Ansikten
Raising Cain
1992
Bolag: CIC Video

  En film jag skjutit upp att se i alla år. Finns mycket som talar för den. Skådisar, regissör och så vidare. Men samtidigt har jag ju svårt för psykopatfilmer om de är lite skruvade, och det verkar ju denna vara.
  Men ändå. Thriller. 1992. Vägrar dö nyfiken!
  John Lithgow spelar Carter Nix, en framstående barnpsykolog som lägger ner mycket tid på sin dotter Amy. Lite för mycket tid, tycker hustrun Jenny (Lolita Davidovich). Carter verkar vara den perfekta pappan, trevlig, social och uppoffrande. Men bakom ytan döljer sig hans alter-ego Cain som kidnappar barn och dödar deras mödrar, allt för ett medicinskt experiment som hans pappa driver.
  Den onda Cain hjälper inte bara Carter när han kidnappar barn utan även vid andra motgångar i livet, som när frun återknyter kontakten med sitt ex Jack (Steven Bauer). Han ser till att spåren efter mördaren som polisen jagar leder till Jack.
  Första halvan av filmen får jag verkligen rätt. Det är flippat, det är hallucinogent. När mardrömmarna är inuti mardrömmarna, då tappar jag fokus och intresse. Men sedan reder den liksom ut sig och blir mindre drömmig och mer en riktigt bra Hitchcock-thriller. Som sig bör med Brian de Palma bakom spakarna kanske, men detta är väl ändå hans första Hitchcock-pastisch på ganska länge 1992?
  Just den här split personality-grejen påminner faktiskt lite om hans gamla Sisters när jag tänker på det. Sedan är ju John Lithgow perfekt castad alltså. Finns det ett snällare ansikte? Det ligger väl kanske honom i fatet lite när han ska vara den ondskefulle Cain och ser ut mer som en kaxig mobbar-James Spader.
  Totalt sett klart sevärd. Sista kvarten är Wow!

Hard Target

Hard Target
Hard Target
1993
Bolag: CIC Video

  Action är min akilleshäl när det gäller film. Massor av klassiker jag inte sett och jag har inte alls samma kunskap om t ex regissörer som inom andra områden. Det gör att det också är svårt att skriva om och recensera action på ett vettigt sätt.
  Dock finns det en typ av actionfilm som brukar tilltala mig aningen mer, det är när det finns element av thriller och drama. Hade inte förväntat mig att hitta det just här, ska jag ärligt säga.
  Men ett sätt att närma mig genren är väl att se filmer av de mest renodlade actionskådisarna. Jean-Claude Van Damme är ju en sån figur man minns att det snackades om på skolgården, men jag såg nog inga av hans filmer. Har sett några nu, men långt från alla. Den här tycker jag är bäst hittills.
  En ung kvinna (Yancy Butler) beger sig till New Orleans för att få tag i sin pappa som är försvunnen. Han var hemlös och av en händelse råkar hon på en annan dagdrivare, den våldsamme hedersknyffeln Chance Boudreaux (Van Damme) som ska hjälpa att hitta pappan. Han visar sig ha gått en grym död till mötes. I staden verkar nämligen någon slags "företag" som ger rika män möjligheten att känna på hur det är att jaga och döda en total främling. Till sina offer väljer man hemlösa som ingen saknar, Dottern och Van Damme bestämmer sig för att hitta företagets ägare, den ondskefulle (och pianospelande) Emil Fouchon (Lance Henriksen).
  Först stör jag mig lite på hur filmen ska vara någon slags neo-western med pang-pang dueller i slow motion och 90-talig slide gitarr i soundtracket. Men ju längre filmen går, desto mer uppskattar jag det faktiskt, även fast det är lite skrattretande på ett par ställen.
  Men det jag allra mest uppskattar är hur filmen faktiskt har de där elementen jag önskade mig. Här finns bitar av thriller och drama, men framför allt så får ju filmen med sig känslorna i hur man verkligen hatar skurkarna. En känsla jag känner igen från t ex Commando och Die Hard. Här finns en intressant och tilltalande ondska. Oerhört viktig actioningrediens för mig.
  En positiv överraskning, i all enkelhet.

Slaktarens Fru

Slaktarens Fru
The Butcher's Wife
1991
Bolag: CIC

  Var det nån liten trend med "magiska" komedier i brytpunkten mellan 80- och 90-tal, eller hittar jag på? Menar inte filmer med häxor och sånt, utan mer typ spirituella komedier som skulle vara lite tankeväckande. Oh well, här är en sån i alla fall.
  Demi Moore spelar Marina, en ung spirituell tjej från landet som dessutom är synsk. Hon har sett i en dröm att mannen i hennes liv ska komma i en roddbåt på en viss strand, och när väl en man dyker upp där är det en medelålders, fryntlig slaktare från New York, Leo (George Dzundza). De gifter sig och hon flyttar med honom och börjar jobba i hans slakteributik.
  Hennes förmåga att se in i framtiden går hem hos butikens kvinnliga stammisar, som får hjälp att reda ut sina neurotiska kärleksliv. Psykologen Alex (Jeff Daniels) blir mindre nöjd eftersom hans egen roll som kvarterets medelpunkt plötsligt är hotad.
  Jag är lite nyfiken på om de som skrev den här filmen tyckte att de gjorde en smart New York-komedi eller om det bara är tänkt som en lättsam romcom. Här finns små korn av finkomedi (Neil Simon, Alan Alda, typ) men mest av allt är det ju en rätt intetsägande relationsfars. Aldrig rolig, möjligen trivsam.

Fallet Henry

Fallet Henry
Regarding Henry
1991
Bolag: CIC

  Det är fina Harrison Ford-år i början av 90-talet. Även om det är olika roller så är det lite samma karaktär. Här får vi två klassiska Harrison Ford-karaktärer till priset av en.
  Henry Turner är en framgångsrik advokat som inte drar sig för speciellt mycket för att vinna sina mål. En kväll blir han skjuten av en rånare och vaknar upp utan att kunna vare sig gå, tala eller minnas något av sitt tidigare liv.
  Den prominenta familjen på Manhattan får hem en stort barn som sakta upptäcker vad det är för värld han lever i. Och vet ni, han kommer till nya insikter. Det handlar om family values, det handlar om den falska socitetsvärlden, det handlar om den förljugna advokatvärlden.
  Egentligen påminner filmen rätt mycket om en kroppsbytarfilm. Ett litet barn som navigerar i en vuxenvärld. Fast här är det mer familjemys än komiska förvecklingar. Dock en del scener som skulle kunna vara hämtade ur Big eller kanske Elf.
  Men familjemyset går inte av för hackor. Harrison Ford är fin här, så klart. Så är även Annette Bening som hans fru, så klart. Finns inte mycket att klaga på egentligen. New York, höstlöv i luften och Mike Nichols vid spakarna. Sedan lite kul att detta är en av J.J. Abrams första filmmanus.
  Habilt. Och det räcker långt, vissa dagar.

Mad Dog och Glory

Mad Dog och Glory
Mad Dog and Glory
1993
Bolag: CIC

  För mig som gillar att dela in min filmsamling efter genre blir sådana här filmer problematiska. Ett action-thriller-polis-komedi-relationsdrama.
  Robert DeNiro spelar Wayne "Mad Dog" Dobie. En rutinerad snut som har blivit gammal och fyrkantig. Han är även ensam. Ni hör noir-saxofonen, eller hur? En natt hamnar han mitt i ett butiksrån och räddar livet på kunden Frank Milo (Bill Murray), en ståuppkomiker och klubbägare. Frank vill gärna tacka Wayne och bjuder honom till klubben. Men tacken slutar inte där. En dag dyker en av klubbens servitriser, Glory (Uma Thurman) upp utanför Waynes dörr. Ditskickad av Frank för att Wayne ska känna sig mindre ensam.
  Kort därefter dyker en man som Wayne jagar som polis upp mördad, och Wayne börjar misstänka att Frank ligger bakom mordet. Frank börjar snabbt nästla sig in i Waynes liv, men frågan är, vad vill han?
  Det bästa sättet att egentligen beskriva filmen är som New York-film. För här finns det mesta man kan önska på den fronten. New York, till en början. Här finns italienska skurkar, brandtrappor och diners. Och så klart Robert DeNiro och Bill Murray. Scorseses ande vakar (han har producerat). Mycket lemme tell you sumthin.
  Kärlekshistorien mellan DeNiro och Thurman är sympatiskt stapplig, Bill Murrays skurk är svår att ta på allvar, men det känns som lite meningen också. Att han ska vara lite mer smart ass än tuff eller farlig.
  Lättkollat och småkul, i all sin enkelhet!

Deadly Game

Deadly Game
Deadly Game
1991
Bolag: CIC Video

  En samling främlingar från helt olika bakgrund bjuds till en isolerad ö av en mystisk Mr Osirus för att ta emot ett pris de blivit tilldelade. Väl på plats visar sig den mystiske värden inte dyka upp men det gör däremot en man som berättar om spelets regler.
  Det finns nämligen bara ett pris och det går till den sista av gästerna som lyckas överleva den skoningslösa jakt som väntar dem på ön.
  Anledningen visar sig vara att alla de inbjudna någon gång i sitt liv har gjort något som Osirus vill hämnas förr. Han har nämligen inte haft det helt lätt. Han har satts oskyldig i fängelse, han har vanställts i en brand, han har hånats och lurats.
  Men nu är alla hans plågoandar samlade för en kamp om sitt eget liv. En efter en konfronteras de med sitt förflutna och dödas.
  Låter väl inte så dumt det där. Panikslagna vildmarksthrillers har jag inget emot. There's just one thing tho. Detta är en tv-film från 1991. Med allt vad det innebär. Dock en tv-film som innehåller en del grymma mord, bland annat en halshuggning, men det vilar ändå en tv-mässig och lite futtig säkerhet över hela produktionen. Så klart. Men att tänka sig den här trots allt ganska coola historien i händerna på nån oberäknelig italienare med typ Mel Ferrer i huvudrollen är ju kittlande. Eller kanske som grynig, amerikansk 70-talare på 16 mm med nån countryartist i rollistan.
  Istället får man nöja sig med Roddy McDowall, Michael Beck (från Warriors), Marc Singer (från V och Beastmaster) och lite såna halvt bortglömda birollsfigurer som gör sitt jobb klanderfritt, så det är egentligen inte problemet. Det här hopkoket av Ten Little Indians och Southern Comfort kanske skulle ha mått bättre av att plocka mer från den sistnämnda. Nu är problemet att filmen är lite fjantig, framför allt det lite skrattretande Scooby Doo-slutet.

Whispers in the Dark

Whispers in the Dark
Whispers in the Dark
1992
Bolag: CIC Video

  Som jag babblat om tidigare här så är det tidiga 90-talet fina thrillerår. Många krispigt höstiga thrillers kom då, ofta med bra vem-kan-man-lita-på-känsla och nån liten snillrik twist på slutet.
  Men så var det då det här med det erotiska. Det var ju så man fick en film omtalad 1992, för de "erotiska scenerna". Hade man gått över gränsen den här gången? Oj, så spännande att veta. Måste kolla. Eller inte.
  Allra mest skrattretande blir det ju när man skrivit en i grunden normal thriller som man sen måste snuska till för att det ska bli samtid av det. Ett sådant exempel var detta.
  Psykologen Ann (Annabella Sciorra) lever ett ensamt New York-liv och plågas av erotiska drömmar om nätterna. En av anledningarna till detta är att en av hennes patienter, Eve (Deborah Unger), berättar inlevelsefullt om sitt BDSM-förhållande.
  Samtidigt börjar Ann dejta piloten Doug (Jamey Sheridan) som hon träffar när han ger henne en komplimang i hissen. Doug är mjuk och förstående, precis vad Ann behöver. Men sen visar det sig att Doug är samme man som Eve har ett destruktivt, sexuellt förhållande med, och när Eve får reda på deras relation hänger hon sig.
  Eller gjorde hon det? Det finns omständigheter som tyder på att hon blev mördad och sen upphängd. Poliskonstapel Morgenstern (Anthony LaPaglia) sätts på fallet och vips så har en potentiellt intressant relationsthriller blivit ett avsnitt av Columbo.
  Parallellt med alla snuskfantasier och snutiga snutar så får man träffa psykologparet Leo (Alan Alda) och Sarah (Jill Clayburgh) som är Anns bästa vänner och mentorer. Jag skriver parallellt för så är det verkligen. Det är som att sitta och zappa mellan Fifty Shades of Grey och valfri New York-grubbel-dramakomedi.
  För visst finns här New York så det räcker och blir över. Alda/Clayburgh. Joggning i Central Park. Trottoarvimmel i morgonrusningen. Så långt ihop med den hyfsat lyckade plotten hade jag varit mer än nöjd. Kanske till och med känt att det var ett litet fynd.
  Synd bara att det korsklipps med en massa snusks som inte har någon som helst relevans för storyn.

Mördande Intrig

Mördande Intrig
Murder 101
1991
Bolag: CIC Video

  Oj, vilken överraskning detta var!
  Att tv-filmer kan överraska behöver ni inte berätta för mig. Älskar ju den skiten, men på nåt vis hade jag rätt sömniga förväntningar på den här filmen. Gillar Pierce Brosnan, det var nog därför den hamnade i spelaren.
  Pierce spelar Charlie Lattimore, en professor som skrivit en framgångsrik bok om ett uppmärksammat mord men nu är tillbaka på Universitetet där han lär ut konsten att skriva thrillers. Första kursen handlar om det perfekt mordet och när en kvinnlig elev hittas död visar det sig att någon kopierar Charlies egna knep och försöker ge honom skulden.
  Mer än så vill jag nog inte berätta om någon skulle få för sig att se filmen, för den är värd att leta efter faktiskt. En blandning av Döda Poeters Sällskap och Mord och Inga Visor kan man säga, och jag har svårt att komma på vad som skulle passa mig bättre denna fredag i livet.
  Det är lurigt skrivit, välspelat och ljuvlig miljö med ett höstigt campus och fina 90-talsfärger. Förvånande på något sätt att detta inte blev en biofilm istället, för den hade passar bra in thrillervågen i det tidiga 90-talet.

Funny About Love

Funny About Love
Funny About Love
1990
Bolag: Esselte Video

  Låt mig först redogöra för förutsättningarna här. Ett snackigt relationsdrama i New Yorksk kulturmiljö! Gene Wilder! Christine Lahti! Jepp, redan i första bildrutorna springs det mellan taxibilar till pianoklink. Steinberg heter visst manusförfattaren.
  En nästan chockerande känsla av hur har jag kunnat missa den här. Efter att ha dammsugit filmhistorien på allt som går i Alan Aldas och Paul Mazurskys fotspår i många år så känns det orimligt att jag inte sett denna förut. Förklaringen är väl att den är lite efter sin tid. 1990 levde både genren och Gene Wilders karriär en tynande tillvaro.
  Sedan tror jag marknadsföringen är missvisande också. Detta är en komedi av sorten som roar fans av Woody Allen och Alan Alda, men som sannolikt hamnade i videoapparaten hos ett gäng grabbar som gillade Hör Upp Blindstyre och som kom indundrande i videobutiken dagen efter och sa att det här vad de sämsta de sett. Här skulle man naturligtvis gjort ett omslag som utstrålande småputtig relationskomedi. Kanske en bild på huvudrollsinnehavarna som klänger på varandra. Just sayin'.
  Hur som helst, Gene Wilder spelar den åldrande komikern Duffy som ritar en populär satirserie. Han träffar Meg (Christine Lahti), en likväl åldrande kock som drömmer om att bli mamma. De bestämmer sig för att försöka men det visar sig vara svårare än man tänkt sig och vägen dit tär på förhållandet som så småningom tar slut. Då träffar Duffy istället den unga och gränslösa Daphne (Mary Stuart Masterson) som sig bör i relationsfilmer av New York-modell. Men han saknar Meg.
  Jag tror ni ser filmen framför er ungefär. Det är snackigt, mustigt, hetsigt, lite gubbsjukt men aldrig roligt. Förutom nån enstaka träffsäker kommentar från Gene Wilder möjligen. Men det är ju inte för skratten eller citaten man sitter och ser en sån här film. Det är för att man vet precis vad som ska hända och det är ju bara så himla härligt.

Quicksand: Utan Återvändo

Quicksand: Utan Återvändo
Quicksand: No Escape
1992
Bolag: CIC

  Det är något väldigt behagligt med en tv-thriller från tidigt 90-tal. Kanske för att det påminner mig om när jag såg dussintals av såna med ett öga när jag jobbade i videobutik på helger under gymnasiet. Man kunde vara borta en stund, fattade ändå ungefär vad som hänt. Man visste att det inte skulle bli jättevåldsamt eller för snuskigt (opassande när filmer rullade på skärmar i butiken). Det är något med tvfilmens slätstrukenhet som tilltalar mig.
  Men så finns det tv-filmer som verkligen kräver och förtjänar den där totala uppmärksamheten.
  Detta var en sådan. Så man nästan tycker det är synd att de inte gjorde en film av istället. Scott Reinhard (Tim Matheson) är en hårt arbetande arkitekt som får reda på att hans kollega har mutat kommunfolk för att få ett projekt i land. Deras samtal hörs av den pensionerade polisen Doc (Donald Sutherland) som sätter igång en utpressningskarusell som blir omöjlig att ta sig ur.
  Kanske inte låter så upphetsande, och visst det är ju helt våldslöst och aldrig riktigt spännande, men ändå sitter man där och vill inte missa en sekund för att historien hela tiden vänder och tar nya vägar.    Är nog svag för vem-kan-man-lita-på-filmer.

Press-Stopp!

Press-Stopp!
The Paper
1994
Bolag: Universal/CIC

  1994 är ett märkligt filmår i mitt minne. Det är som att det aldrig hänt. Visserligen var jag säkert upptagen med att vara cool och hålla koll på engelska underklassdramer i loftgångsmiljö, men ändå, jag borde inte ha missat den här filmens existens så totalt som jag gjort.
  Ensembledrama i tidningsmiljö. Av Ron Howard. New York-film med Glenn Close och Marisa Tomei! Temalåt av Randy Newman. Och så ligger den bara där.
  Tjugo år senare är jag rätt säker på att detta inte blivit en film utan en streaming-exklusiv tv-serie.
  Michael Keaton spelar Henry Hackett, en redaktör för en New Yorksk tabloid. Kring sig har han blandade schablonkaraktärer från tidningsvärlden. Den excentriska reportern som sover på kontoret (Randy Quaid), den karriärsbesatta Alicia Clarke (Glenn Close), den åldrande och bekymrade chefredaktören (Robert Duvall) och den gravida frun där hemma (Marisa Tomei) som lider av att han aldrig är hemma.
  Två svarta ynglingar arresteras för ett mord på vita i förorten och tidningen planerar att blåsa upp nyheten med bild och namn på pojkarna. Henry och hans kollega får dock känslan av att de är oskyldiga och ska försöka hitta sanningen innan tidningen går i tryck.
  Där föll filmen, på något sätt. När den fick en handling. Dessutom en handling som uppmanar till klassiskt tråk som biljakter och spydiga kommentarer. Det hade varit otroligt mycket bättre om penseldragen varit mindre och filmen helt enkelt blivit ett teaterdrama på tidningens redaktion. Det är nämligen där allt som är bra och intressant i filmen händer.

Rena Rama Turen

Rena Rama Turen
Pure Luck
1991
Bolag: CIC Video

  På samma sätt som att grubbliga highschoolfilmer har fått stå symbol för 80-talet borde den här typen av filmer vara det mest tidstypiska att plocka fram från det tidiga 90-talet. I möjlig konkurrens med erotiska thrillers.
  En rikemansdotter känd för sin extrema klumpighet/otur försvinner i Acapulco. Efter fruktlösa försök att hitta henne gör pappan ett sista försök genom att skicka ner Eugene Proctor (Martin Short), även han känd för sin extrema otur. Kanske kan den leda detektiven Raymond (Danny Glover) i rätt riktning.
  Ni fattar. Omaka par.
  Det låter ju i teorin inte helt omöjligt att detta kan bli kul. Martin Short var i sina bästa stunder den tidens Mike Myers. En sån där all-in-skådis som var lätt att överdosera men som i rätt mängder var rätt kul. Här ska han då vara klumpig.
  Resultatet blir ungefär som när Robert Gustavsson gör program där han själv skrivit manus eller regisserat. Där det hostas och ramlas och oj vad full han är osv. Martin Short gör väl egentligen ingen fel i hur han snubblar, fastnar i snurrdörrar och sticker pennor i ögonen på sig själv, men det är verkligen inte roligt.
  Att själva storyn är tunn är förlåtet. Den här typen av filmer bygger ändå inte på det. Tvärtom så är nog nästan storyn det starkaste kortet här.