Januarimannen

Januarimannen
January Man
1989
Bolag: Esselte Video

  Filmer som man minns väl från hyllorna i videons glansdagar men aldrig såg är något av en följetång på den här bloggen. Inte ens under mina allra mest överaktiva hyrvideoår dristade jag mig till att hyra Januarimannen. Man kan undra varför. Thrillers hade jag verkligen inget emot. Hyrde ju drösvis med mediokra tvthriller i min hopplösa jakt på spänning. Men det fanns något motbjuande med just Januarimannen. Såg nån trailer där den verkade jobbig, och omslaget såg lite B och avslaget ut.
  30 år senare dristar jag mig till att trycka in den i vhs-spelaren. Jag kan önska att jag litat lite mer på min ungdoms magkänsla dessa dar, fast samtidigt har jag blivit rejält överraskad några gånger i den här bloggen när jag sett just såna där filmer man ratade då.
  Den största överraskningen här är nog att detta var en biofilm när det begav sig. Förutom en rätt stabil rollista så känns allt här som en ljummen tv-film a la 1990.
  En seriemördare härjar i New York och polischefen (Harvey Keitel) tar mot sin vilja in sin bror Ed Starkey (Kevin Kline), en gränslös galenpanna som dock har en unik förmåga att läsa av seriemördare. Är ni vakna? Lyssna här då: mördaren stryper kvinnor till synes urskiljningslöst, men Starkey ser ett mönster. På kartan bildar mordplatserna stjärnbilden Jungfrun. Haha.
  Det som gör att man inte kan avfärda filmen fullständigt är att jag inte vet om man skämtar eller inte. Kevin Klines rollfigur (för övrigt en halvdan kopia av hans En Fisk Som Heter Wanda-karaktär) är liksom för mycket på ett sätt som måste vara med en glimt i ögat. Eller?
  Blir inte klok på denna film. Varken dess syfte eller existens.
  Men får trösta mig med lite vinter i New York i alla fall.