One Dark Night

One Dark Night
One Dark Night
1982
Bolag: Arena

  En av mina första möten med skräckfilm var Fredagen den 13:e del 6. Jag var 13 år gammal och fick låna en inspelning från FilmNet av en kompis. Blev helt blown away. Det var den läskigaste film jag sett, samtidigt som den hade ett ungdomsfilmsskimmer över sig och lite häftigt soundtrack.
  Samme regissör hade även gjort en film som hette "One Dark Night" läste jag nånstans. Man hade ju inte IMDB att luta sig mot direkt, utan fick nöja sig med lösryckt info man läste i nån filmtidning. Men shit vad man ville se "One Dark Night" alltså.
  35 år senare är det gjort. Önskar jag kunde se den här med mitt lättimponerade 13-åriga jag istället, för en luttrad gubbe som ser 1-3 vhser i veckan kan omöjligen finna någon spänning i detta.
  Meg Tilly spelar Julie, en blyg och duktig highschooltjej som stör sig på sin egen mesighet och försöker råda bot genom att gå med i skolans tuffa tjejgäng. Men för att visa att man platsar där så måste man övernatta en natt på bårhuset.
  Nyligen har en känd, rysk telepatist dött och i hans lägenhet hittades fem unga tjejer som dött på oklart sätt. Just den här natten kom hans kropp till bårhuset.
  Nu kan det ju vara att ämnet kanske inte riktigt än min kopp te heller men jag har svårt att hitta ens en sekund av spänning eller mystik i den här filmen. Visst, det finns ju något trösterikt i tuffa-tjejer-1982 och fräsande moogsyntar i soundtracket, men att se zombiedockor med spindelväv åka omkring i bårhuskorridorer skulle jag nog inte ens blivit rädd av när jag var 13.
  Kan hända att Gunilla Arrbäck har varit och roffat åt sig av våldet här, men mest av allt känns detta som en Disney-säkrad variant av Phantasm.