Terror Från Rymden

Terror Från Rymden
Night of the Creeps
1986
Bolag: Transfer

  Den här filmen såg jag och en kompis på FilmNet i slutet av 80-talet. Vi satt nog och snackade sönder den mest, men har ändå i bakhuvudet att vi gillade den. Och sedan är det väl en film som ett rykte om sig att vara oväntat bra, trots allt.
  Visst kan man förstå att två ironiska högstadiekillar kan gilla denna. Här finns ju allt som man kunde önska sig.
  Filmen tar avstamp i att ett rymdskepp släpper ner en kapsel till jorden på 50-talet. I kapseln finns en slags mask som rör sig med blixtens hastighet och tar sig in som en parasit i folks hjärnor så de blir zombies och så småningom exploderar och släpper lös ytterligare hundratals små maskar.
  Den första som blir angripen av masken fryses in i ett laboratorium där den förvaras i 30 år innan två unga studenter, ivriga att komma med i rätt brödraskap på Universitetet, råkar släppa ut kroppen och alla maskar vid ett inträdesprov.
  Då har vi alltså ett campus fullt av dödliga maskar, sedermera zombies. Dessutom spökar en 30 år gammal mordgåta i bakgrunden.
  Hmm, det var bara häromdagen jag redogjorde lite för mitt lite ansträngda förhållande till skräckkomedier. Hur spänning och skräck blir som bortblåst när det finns en glimt i ögat. Glimt i ögat är det gott om här. Det är passningar till skräckfilm och kiosklitteratur, det är 80-tal i absolut högform, det är skojfriska zombies och det är parodiskt tuffa snutar.
  Jag borde hata detta. Men här finns något som lättar upp. Här finns en värme, både i karaktärer och skådespelare. Bromancen mellan studenterna Chris (Jason Lively, från Ett Päron till Farsa i Europa!) och J.C. (Steve Marshall) är fin och hjärtlig. Gamle slitvargen Tom Atkins gör nästan parodi på sin paradroll som guncrazy, plågad snut i trenchcoat.
  Den här soppan av slasher, onda djur, ungdomsfilm och zombiefilm fungerar nästan chockerande bra.

Världsrymden Anfaller

Världsrymden Anfaller
Invasion of the Body Snatchers
1978
Bolag: Warner Home Video

  Nån sci-fi-nörd är jag inte. En del av er som läser det här skulle bli provocerade om ni visste hur många becksvarta framtidsrullar jag somnat från under åren. Hur många klassiker jag inte ens sett klart. Som vanligt så handlar det om den berömda kemin man ska få. Med handlingen, skådespelarna, miljöerna.
  Här får jag jättekemi direkt. Många faktorer inverkar, 1978 är en av dem, denna ljuvliga grovkorniga bild från det sena 70-talet. En annan är Donald Sutherland, gillar honom överlag men det är något med hela hans väsen från 70-talet som gör att han hela tiden känns intressant och sympatisk. Här har han dessutom en sprakande kemi med Brooke Adams.
  Lite kort om handlingen då. Ett mystiskt frö dinglar ner från rymden och skapar en ny form av blomma på jorden. Denna växt tar sig på något vis in i människorkroppar och skapar en dubblett av personen som är något slags högfungerande zombie, därefter dör originalet.
  Det är inte superspännande direkt, rätt segt tempo, men stämningen är bra och just den där typen av panikdrivna, oberäkneliga thrillers behöver inte så mycket tempo för att man ska slukas med. Ganska imponerad över de ganska få men ändå för sin tid spektakulära förvandlingseffekterna, som blandas effektivt med mycket närbildsfoto och ryckiga handkameror. Men framför allt känner jag att filmen borde ha en större klassikerstämpel än den har.
  Hela den där grejen där saker istället för att vara tvunget övernaturliga snarare är oförklarliga är väl det som M. Night Shyamalan har byggt sin affärsidé på till exempel. Och för mig är det det som gör filmen intressant överhuvudtaget. Själva mysteriet snarare än hotet.
  För mig är svenska titeln lite avtändande. Ser kultig sci-fi-kitsch med lysande rymdskepp framför mig. Kanske är det därför jag blir positivt överraskad av hur mycket jag faktiskt tycker om den här filmen. På nåt vis har den allt jag söker i en genre jag oftast undviker. Lite panik, lite vem-kan-man-lita-på och en liten twist på slutet.

Serpent & the Rainbow

Serpent & the Rainbow
Serpent & the Rainbow
1988
Bolag: Esselte Video

  Hmm, Serpent & the Rainbow. Den har man väl sett. Eller?
  Återkommer om detta.
  Jag tror inte det finns ett tråkigare sätt att inleda en skräckfilm än med tribaldanser från nåt avlägsen djungelstam som ska mynna ut i nån förbannelse, nåt serum eller nåt. Men den sekvensen är ju oftast avklarad under förtexterna och det kan man väl stå ut med. Tänk dig då en hel film som mer eller mindre utan avbrott består av olika ritualdanser, besvärjelser och mystiska voodoohövdingar. Låter det kul så har du ett filmtips här, men för mig blir det i princip otittbart.
  Lite om handlingen då. Bill Pullman spelar en "forskare" som åter till Haiti för att ta reda på sanningen bakom en svartmagi-drog som väcker döda människor och gör dem till zombies. Väl där stöter han på patrull i form av poliser, hövdingar och politiker som gärna behåller hemligheten för sig själv. Zakes Mokae gör sin paradroll som opålitlig afrikan.
  Ok, ska väl erkänna att jag inte alls är målgruppen. Hatar ju såna där filmer. Det är bara filmens status som klassiker på 80-talets videohyllor som får mig att se den. Men den eventuella känslan av nostalgi överskuggas helt av alla dessa infödingsdanser och ritualer. Minuterna går jättesakta. Hur lång är filmen egentligen?
  Lägg dessutom till en ganska tradig Philip Marlowe-voiceover i hela filmen.
  För att återgå till frågan i början. Jo, jag har säkerligen sett en kvart av Serpent & the Rainbow tidigare i mitt liv. Idag var jag en riktig krigare och kämpade mig genom 98 minuter.

Blodspest

Blodspest
Mutant
1984
Bolag: Viking Video

  Gick och plockade en film på billiga hyllan idag. Ska jag välja ut en sinnesbild från videobutikernas billiga hörn, där filmerna kostade nån tia att hyra, så blir det nog det här omslaget. Man fattade ju att det var nån slags skräckfilm, ändå lockades jag aldrig att se den. Dessutom trodde jag den hette "Blodspest Mutant" som lät lite konstigt. Jag tänkte att det var en skum film, och sånt gick ju inte för sig.
  Två bröder ute på bilsemester blir prejade av vägen av några lokala yokels och tvingas övernatta i en liten gudsförgäten by nånstans i den amerikanska södern. De känner direkt att nåt är fel där och inte blir det bättre av att de hittar lik som senare är försvunna när de ska visa sheriffen. Det visar sig att invånarna i byn håller på att bli zombies på grund av att nåt företag gräver "toxic waste" i marken.
  Först blir jag faktiskt positivt överraskad. Hela första halvan av filmen kan jag kryssa av massor. Det är fin tidig-80-talsstämning. Det är 16 mm. Det är shot on location. 
  Wings Hauser och Lee Montgomery är förtjusande b-films-snygga och Bo Hopkins gör sin paradroll som introvert grubbel-sheriff inte milsvida från rollen som jag minns honom för mest annars, som Matthew Blaisdel i Dynasty.
  Så lång allt gott. Inte jättespännande men jag känner ändå högklassikt videomys, på nåt vis. Men sen blir det zombies och zombies. Till att börja med mitt sämsta skräckfilmselement tror jag. Sedan blir det ju inte bättre av att de ser ut som den där blåa zombien som går omkring och yrar om svartkopior i Ressurection of Michael Myers.
  Så visst, vill man känna lite autentiska videohyrarkänslor från mitten av 80-talet så funkar den här filmen bra som exempel. 

One Dark Night

One Dark Night
One Dark Night
1982
Bolag: Arena

  En av mina första möten med skräckfilm var Fredagen den 13:e del 6. Jag var 13 år gammal och fick låna en inspelning från FilmNet av en kompis. Blev helt blown away. Det var den läskigaste film jag sett, samtidigt som den hade ett ungdomsfilmsskimmer över sig och lite häftigt soundtrack.
  Samme regissör hade även gjort en film som hette "One Dark Night" läste jag nånstans. Man hade ju inte IMDB att luta sig mot direkt, utan fick nöja sig med lösryckt info man läste i nån filmtidning. Men shit vad man ville se "One Dark Night" alltså.
  35 år senare är det gjort. Önskar jag kunde se den här med mitt lättimponerade 13-åriga jag istället, för en luttrad gubbe som ser 1-3 vhser i veckan kan omöjligen finna någon spänning i detta.
  Meg Tilly spelar Julie, en blyg och duktig highschooltjej som stör sig på sin egen mesighet och försöker råda bot genom att gå med i skolans tuffa tjejgäng. Men för att visa att man platsar där så måste man övernatta en natt på bårhuset.
  Nyligen har en känd, rysk telepatist dött och i hans lägenhet hittades fem unga tjejer som dött på oklart sätt. Just den här natten kom hans kropp till bårhuset.
  Nu kan det ju vara att ämnet kanske inte riktigt än min kopp te heller men jag har svårt att hitta ens en sekund av spänning eller mystik i den här filmen. Visst, det finns ju något trösterikt i tuffa-tjejer-1982 och fräsande moogsyntar i soundtracket, men att se zombiedockor med spindelväv åka omkring i bårhuskorridorer skulle jag nog inte ens blivit rädd av när jag var 13.
  Kan hända att Gunilla Arrbäck har varit och roffat åt sig av våldet här, men mest av allt känns detta som en Disney-säkrad variant av Phantasm.

Deathdream

Deathdream
Deathdream
1972
Bolag: MacVideo

  Den här filmen (som också heter Dead of Night på annan svensk videoutgåva) har jag ibland sett på listor över förbisedda skräckklassiker som är värda att kolla upp. Fingrat på den då och då men alltid ställt tillbaka den när jag sett ordet zombie i baksidestexten. Zombiefilm är nog min tråkigaste skräckgenre (efter skräckkomedi, så klart).
  Bob Clark har regisserat. Han gjorde den snygga och stämningsfulla Stilla Natt, Blodiga Natt som jag gillar mycket. Dessutom verkar detta av allt att döma vara en lugnare zombiefilm (haha). Så ja, vissa förväntningar kanske.
  En familj får veta att deras son Andy, som är soldat i Vietnam, har omkommit i kriget. En tid senare dyker dock Andy upp som om ingenting hade hänt, fast till synes personlighetsförändrad av kriget. Samtidigt dyker ett antal döda kroppar upp i närheten av staden där de bor och Andy visar tendenser på aggressivt beteende.
  Ja, som ni hör så är det ingen zombiefilm med köttklädda statister i massupplopp utan mer en småmysig puttrare som visserligen innehåller zombiefaktorn (killen är död, det har ni förstått) men inte överanvänder estetiken.
  När jag tänker tillbaka på den så gillar jag ändå den. Den har en trygg b-filmskänsla från tiden då även b-filmer hade vettiga skådisar och filmades på riktig film.