Ambulance

Ambulance
The Ambulance
1990
Bolag: Egmont

  Bolaget HemFilms, sedermera Egmont, hade en satsning i brytpunkten mellan 80- och 90-tal som man kallade Black Label. Minns tydligt hur man pushade för dessa filmer i videobutiker och svenska filmtidningar. Antar att man ville lyfta fram indiethrillers som var ovanligt bra ur bruset. Tyvärr fick det direkt bakvänd effekt på mig. Omslagen kändes B och trailerna kändes tradigt storstadsbrusiga.
  Den här filmen, dock, var väl den som kom närmast att fånga mitt intresse, men jag hyrde den aldrig. Känner fortfarande visst motstånd kring det estetiska, men jaja, vi testar väl. 
  Det är ju här man vill bli positivt överraskad. Men en efter en av mina fördomar om den här filmen går att checka av.
  Eric Roberts spelar sin paradroll som flackig man. I detta fallet serietecknaren Josh i New York som precis som flackiga män gör går fram till en okänd kvinna på stan och försöker bjuda henne på dejt. Men hon får istället blodsockerfall och ramlar ihop på gatan. 
  Strax kommer en ambulans och hämtar uppe henne, men när han ska besöka henne på sjukhuset har de ingen patient med det namnet. Det visar sig att ambulansen är falsk och att de hämtar upp människor som sedan används säljs vidare som medicinska försök.
  Josh börjar leta svaret och jagas samtidigt av de skyldiga som har förstått att han är dem på spåren.
  Jag förstår precis vad man är ute efter. En Stephen Kingsk ångestlabyrint där man inte vet vem man kan lita på eller hur historien ska utveckla sig. Larry Cohen, som har skrivit och regisserat, är ju dessutom rätt bra på att skapa just den där lite burleska panikkänslan jag antar att man far efter.
  Men allt blir fel. Snutarna är snutiga på fel sätt, James Earl Jones känns som att han gör parodi på James Earl Jones och jag känner inte en enda sekund att jag är nyfiken på vart historien ska bära. Vilket dessvärre också är till sämsta tänkbara plats: underjordiska kulvertar och ångiga bakgator i New York.