Avtal Med Döden

Avtal Med Döden
Appointment with Fear
1985
Bolag: HemFilms

  En man som ligger i koma, inspärrad på ett mentalsjukhus, ses i ett villaområde när han mördar en ung mamma på hennes farstutrapp. Mannen visar sig vara far till kvinnans bebis, som hon lyckas lämna över till grannar innan mordet. Ingen tror polisen Kowalski när han berättar att mannen är besatt av nån "egypisk gud" och tror han ska få evigt liv om han lyckas döda sitt eget barn, men det verkar vara det som händer.
  Samtidigt som mannen ligger i sover på sjukhus dödas nämligen folk (tja, unga halvnakna tjejer) i kvarteret, för att tillsammans försöker skydda den lilla bebisen.
  Låter ju inte helt omöjligt att det skulle kunna bli spänning av detta, eller i alla fall en hygglig rello-skräckis. Istället fattar man bara ingenting. Karaktärerna det kretsar kring har en massa egenheter som lyfts fram men som inte leder någonstans i handlingen. Kille som har en uppblåsbar docka som flickvän, tjejen som avlyssnar hela kvarteret med nån slags satellit-mikrofon. Skulle kunna ha blivit Twin Peaks-flippat, men blir istället bara konstlat och underligt. Sedan har nästan hela filmen spänningsmusik, vilket gör det väldigt oklart när man förväntas tycka det är spännande eller va man ska vara rädd för. Intressant grepp dock.
  Men detta är liksom ingen experimentell film, snarare än rätt standardiserad slasher med en massa underliga "anda scener" mellan mordscenerna.
  Oh well, det finns annat som piggar upp när handlingen sviker. Deborah Voorhees tycker upp i en mindre roll, henne har jag bara sett i Fredagen den 13:e Del 5 tidigare, och den typen av spotting roas jag av i alla fall. Dessutom blir bli hon dödad på snarlikt sätt i den här filmen.
  En annan trevlig grej är musiken. Förutom den ständiga spänningsmusiken så finns här en fin tårtbit 1985 i form av okänd (osignad?) syntpop som dyker upp lite väl krystat i handlingen. Vågar man gissa på nån vän till regissören som fick chansen där.

Labyrint

Labyrint
Labyrinth
1986
Bolag: HemFilms

  Floppen Labyrinth. Minns så väl hur den var känd för att vara dålig när den kom, i alla fall i min bekantskapskrets. Blev till och med varnad för den när jag stod framme vid kassan och skulle hyra den på Centrumvideo i Halmstad, och gick tillbaka till hyllan och tog en annan. Såg den så småningom på nån filmkanal och tyckte väl mjae, möjligen färgad av vad jag hört.
  Sedan har vatten runnit under broarna och jag såg den senast när den kom på DVD för ett 20-tal år sedan. Tyckte då den var riktigt bra. Det är hög tid för omtitt.
  Sarah (Jennifer Connelly) är en fantasifull tonåring som irriterar sig på att hon tvingas passa sitt bebissyskon, och önskar ett svagt ögonblick att trollen ska ta honom. Det är precis vad som händer. Goblin King (David Bowie) kommer och rövar bort lilla Toby, och tar honom till ett slott som ligger bakom en gigantisk labyrint.
  Nu har Sarah 13 timmar på sig att komma fram till slottet, annars blir han ett med trollen. Vägen dit kantas av äventyr, fällor, gåtor och ett och annat sångnummer.
  Ja, den här filmen har verkligen åldrats med värdighet. Tycker det ännu bättre den här gången tror jag. Jag är ju ett stort Jim Henson-fan ska sägas. Blir glad av muppar, så är det. Men här finns så mycket som är bra att man knappt vet vart man ska börja.
  En sak som jag inser hur mycket jag uppskattar är att även när filmen har lite mörkare scener så är den hela tiden rolig och busig, vilket gör att man inte hamnar i det där riktigt svarta som kan uppstå stundtals i till exempel Tim Burtons filmer. Gott om comic relief. Manuset är skrivet av Terry Jones från Monty Python, och det märks ibland, framför allt i dialogen, men själva utförandet är ännu starkare. Jennifer Connelly är så klart förtjusande, David Bowie likaså. Hans sångnummer kan kännas en aning inkilade i handlingen, men så kommer då den där humorn och tramsigheten och lättar upp stämningen.
  Fattar ju om det här äventyret är väldigt light för nån som gillar fantasy, men för mig passar det perfekt. Man leker med tid och rum, blandar trams med allvar och sen finast av allt är ju den otroliga produktion detta är. Makalös scenografi, kulisser och dockor som slår tänderna ut all själlös CGI du kan tänka dig.
  2025 är detta snudd på en femma, faktiskt.

Vittne i Natten

Vittne i Natten
Bedroom Eyes
1984
Bolag: HemFilms

  Harry Ross (Kenneth Gilman) är en börsmäklare som under sin joggingtur fastnar vid ett fönster där det pågår nån slags sexuell lek i ett sovrum. Han återkommer varje kväll till samma fönster för att smygtitta, tills han tar tag i sina problem och kontaktar en psykolog för att bli av med dem. Men guess what, psykologen är inte bara en kvinna utan en sexig kvinna. En sån där som ser ut som en Playboy-modell när hon tar av sig glasögonen och skakar ut håret.
  Trots den professionella hjälpen så fortsätter Harry att gå till det där fönstret för att titta. Men plötsligt en kväll ligger kvinnan död på sängen. Och Harrys fingeravtryck, fotavtryck och till med lite blod (han skär sig) finns utanför mordplatsen.
  Han förstår att han kommer bli misstänkt för mordet och frågar sin nyvunna psykolog om hjälp. Hon försöker hjälpa honom så de kan hitta den riktiga mördaren innan polisen hittar Harry.
  Ja, verkligen by-the-book-thriller som ändå underhåller skulle jag säga. Problemet är väl snarare att den hade mått bra av en annan budget. Regissören William Fruet gjorde klassiska Death Weekend på 70-talet och där gjorde den låga budgeten verkligen filmen gott. Oberäknelig och närgången. Men när man ska göra en rätt standardiserad mordthriller i New York-miljö så hade det nog ändå smakat bättre med t ex William Hurt och Sigourney Weaver än, ja, de här.'
  Mycket okynnessnusk är det. Många duschar tas. Men som thriller har den ändå lite Hitchcock-vibe som gör att man vill se klart och se hur det går i alla fall.

Welcome to 18

Welcome to 18
Welcome to 18
1986
Bolag: HemFilms

  Lika mycket som jag kan älska en bra ungdomsfilm, lika petig är jag i vad jag tycker är bra. Ofta tycker jag mig kunna urskilja redan på omslaget om det är film jag kommer gilla eller inte. Relationsdramer med grubbliga tonåringar gillar jag, har svårt för partyfilmer. I stora drag. Här var en jag faktiskt hade missbedömt en aning.
  Tre unga stadstjejer firar att de blivit 18 genom att ta jobb på ranch ute på vischan. Detta ska bli sommaren de alltid kommer minnas. Men de blir hunsade och lurade och tvingas hanka sig fram med andra jobb och boenden.
  De träffar Talia som låter dem bo hemma hos henne och pojkvännen Roscoe. Talia hjälper dem och blir deras kompis, men Roscoe är minst sagt opålitlig. När Talia dyker upp misshandlad så börjar tjejerna sina planer på att rädda henne och hämnad på Roscoe.
  Första halvtimmen får jag mina fördomar bekräftade. Det är mycket wooo, bilåkande till okänd 80-talsmusik och hälften av scenerna gör tjejerna i underkläder. Men tack och lov ändrar filmen karaktär ju mer den handlar om den här Roscoe och vad han gör mot Talia. Skulle inte säga att den är speciellt rörande eller intressant, men den har ändå en hjärtlig ton som överraskar mig lite.
  Courtney Thorne-Smith är som vanligt smittsamt charmig i sin roll och på något vis blir hela storyn (även partydelen) mer uthärdig ur kvinnoperspektivet. 

Hot Child

Hot Child
Hot Child in the City
1987
Bolag: HemFilms

  Filmer som utspelar sig i musikbranschen är ju alltid lite festligt. Här har vi en thriller från 1987 som har 3.3 på IMDB.
  Rachel (Leah Ayres) kommer till Los Angeles för att besöka sin syster Abby som är framgångsrik men tuff skivbolagsdirektör och manager. Bland annat försöker hon få liv i karriären för stackars Charon (Antony Alda) som hade en hit på 70-talet som han aldrig lyckats följa upp. Efter en kväll på inneklubben Ground Zero försvinner Abby och hittas sedan död i en container av Rachel.
  Tillsammans med polisen Ray Osborne ska hon nu försöka hitta mördaren i Abbys dekadenta umgängeskrets.
  Ja, detta är naturligtvis inte mycket att ringa hem om som thriller eller morddrama, utan vilar helt på sina kvalitéer som tidsdokument. Dansscener till Go West "We Close Our Eyes" i över-80-taliga diskoteksmiljöer, bilåkning till synttrummor och roliga, påhittade nyromantik-artister piggar upp tillräckligt för att man ska glömma känslan av ett thrilleravsnitt av Glamour.
  Sedan också kul att se Leah Ayres i en annan roll än den i The Burning.

Par i Damer

Par i Damer
Outrageous Fortune
1987
Bolag: HemFilms

  Den här minns jag som bra. Lite fräck sådär. Kul å lite spännande. Thrillerkomedi. 80-talet på ett fat.
  Lauren (Shelley Long) går en dramakurs hos en känd dramatiker. Där stör hon sig på den högljudda Sandy (Bette Midler). Det visar sig dock att de träffar samme man, läraren Michael Sanders (Peter Coyote). När Michael blir tragiskt dödad i en terroristattack är både Lauren och Sandy säkra på att mannen på bårhuset är någon annan, och tar upp jakten tillsammans på var den riktiga Michael tagit vägen.
  Det visar sig vara en komplicerad och farlig resa med såväl skurkar som CIA hack i häl.
  Ja, thrillerkomedi i sitt esse verkligen. Med några droppar kalla kriget på toppen. Shelley Long och Bette Midler gör sina paradroller, Long som tjej med prydliga hemmafru-image och Midler som frispråkig och högljudd. Det kan man ju tycka lite vad man vill om, men det leder så klart till ett klassiskt "omaka par"-upplägg som ger några roliga scener, men det är inte för humorn man kommer hit. Det är som vanligt för en lagom dos videonostalgi. Det enda som saknas på buffébordet är egentligen en Charles Grodin som sliter sitt hår.

Echo Park

Echo Park
Echo Park
1985
Bolag: HemFilms

  Det är nåt lite rart med indiekomedier ändå. Hur sällan de är bra, hur sällan de är roliga. De har liksom ingen användning för sitt underläge. En skräckfilm inspelad med små medel känns mer äkta, en b-action har kultkvalitéer, ett indiedrama drivs ofta av ett välskrivet och originellt manus.
  Men b-komedier då? Finns det inga fördelar? Tror inte det.
  Echo Park handlar om May (Susan Dey) som drömmer om att slå genom i Hollywood, men i väntan på det jobbar som "strippogram" till folks födelsedagar. En dag tar hon in en inneboende för klara hyran, det blir Jonathan (Tom Hulce) som även han drömmer om Hollywood men jobbar som pizzabud. Det finns en granne också, August (Michael Bowen), en österrikisk kroppsbyggare som drömmer om att gå i Arnold Schwarzeneggers fotspår.
  Ja, det var väl det. De tre umgås. Jobbar. Situationer uppstår. Men inget mer dramatiskt ändå. Låter lite tråkigt kanske? Jo tack, det är det ju. Jag vet inte om jag missar någon underton eller något annat än det mest uppenbara här, men jag har riktigt svårt att fatta vad man vill berätta. En "komisk" skildring av skådisars kamp att slå genom?
  Filmen är ju aldrig rolig, men jag är rätt säker på att den inte ska vara det heller. Snarare är man väl ute efter nån härlig känsla eller liknande. Tyvärr även där. Det är inte roligt, det är inte intressant. Tror jag.

Drömbruden

Drömbruden
The Sure Thing
1985
Bolag: HemFilms

  När DVD:n kom i slutet av 90-talet så blev min första anhalt highschoolfilmerna. Äntligen kunde jag få tag i och se alla de där ungdomsfilmerna från 80-talet som jag frågat efter i varenda videobutik i 15 år. Jag hittade till och med en amerikansk sida som bara handlade om 80's teen movies. Man intervjuade f d barnskådisar, det fanns långa listor med where are they now? och man hade omröstningar om bästa filmen i olika subgenrer. Jag var där. Jag var hemma. Reggade mig som användare men vågade aldrig kommentera något.
  I en av alla dessa polls så skulle den bästa tonårsfilmen överhuvudtaget koras. Man hade ju sin bild av resultatet, och visst de givna fanns ju i topp. Förutom en film som jag aldrig ens hade hört talas om, The Sure Thing. Kände inte alls igen den, varken titeln eller omslaget. Men jag fattade att den verkligen gjort avtryck i scenen. På listan kom den över de flesta klassiker i min bok. Sen såg jag nån trailer för den och slog fast att den nog är i den där falangen av highschoolfilm jag tycker minst om, partyfilmerna. 
  Nu har jag för första gången sett den. Hade lite fel ändå. Den har visserligen en party-aura, det får man säga. Det är inte mycket till John Hughes-grubbel här. Men det är ingen renodlad partyfilm.
  Gib (John Cusack) går sitt första år på universitetet och ser fram emot att festa och träffa brudar. I hans klass går Alison (Daphne Zuniga) som är hans totala motsats. Ambitiös, pryd och duktig. Över jul har Gibs kompis Lance (Anthony Edwards) lockat över honom till Kalifornien för att han ska få träffa "the sure thing", dvs en tjej som garanterat kommer ligga med honom. Alison ska också till Kalifornien för att fira jul med sin likasinnade pojkvän Jason.
  De hamnar i samma samåkningsbil och börjar bråka direkt. Efter ett tag blir de droppade och tvingas lifta tillsammans till Los Angeles.
  Inga överraskning är att vänta. Från att knappt stått ut med varandra ser de så klart varandras fördelar efter ett tag. En ungdoms-Raka Spåret Till Chicago, mer eller mindre.
  Låter ju lite småmysigt och det är inte helt värdelöst. Gillar att det är lite juligt här och var, och samspelet mellan Cusack och Zuniga har några bra ögonblick. Men jag kan ha lite svårt att förstå hur den här filmen har fått sin klassiker-status ändå.
  Kanske har det med USA att göra. Sidan jag nämnde var ju amerikansk, och den här filmen fullkomligt drunknar i den delen av USA vi hade ganska lite att göra med i Sverige.
  Soundtracket är idel amerikansk FM-rock. Huey Lewis, J. Geils Band, John Waite och så vidare. 1985 satt ju vi och lyssnade på Thompson Twins och Go West i Sverige. Idel brittiskt på Tracks. Och man ska inte underskatta ett soundtracks popularitet när det gäller att få en film att lyfta i Sverige på 80-talet.
  Ämnet är väldigt amerikanskt. Friheten att lifta genom stater i jakt på ett party.
  Vet inte vart jag vill komma med denna analys men jag tror själva sammanhanget kan påverka ungefär som att Sällskapsresan är perfekt svensk.
  Men även man har lite svårt att relatera både till situationen och personerna så är det ändå tillräckligt piggt och 80-talsmysigt för att jag inte ska kolla på klockan i alla fall.

En Film Om Kärlek

En Film Om Kärlek
En Film Om Kärlek
1987
Bolag: HemFilms

  En filmkategori som känns kul att ha med i den här bloggen är filmer vars soundtrack är mer känt än filmen. Soundtrackfilmer brukar jag sätta som etikett. De ger nån slags retroaktiv nostalgikänsla när filmen både känns  bekant och helt obekant samtidigt.
  Här har vi ett riktigt guldexempel på genren. Svensk films skakigaste filmmogul Mats Arehn skrev och regisserade kärleksdramat "En Film Om Kärlek" som hade premiär i janari 1987, men redan hösten 1986 var filmens ledmotiv en stor hit. "Som Stormen River Öppet Hav" med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors. Minns att man såg bilder från filmen i musikvideon och tänkte nog att den ville jag se, men som 13-åring var det lite för skämmigt att kolla på en kärleksfilm.
  Nu kände jag mig mogen att göra det.
  Vad är detta för film då? Ptja, Sven Wollter spelar Peter, en frånskild man som blir förälskad och besatt av norskan Helene (Linn Stokke). Som dessvärre är gift men det hindrar inte Peter som följer efter hennes familj på semester till Mallorca där de inleder ett förhållande.
Ja, det var mest det egentligen. Inga direkta twister eller oväntade turer. Som finkalibrigt relationsdrama finns här inget att hämta.
  Själva värdet ligger i det nostalgiska för mig. Ett soldränkt sommarstockholm 1986, "Som Stormen River Öppet Hav" som puttrar omkring i olika gestalter i bakgrunden, själva känslan av där och då.
Ett roligt tvärsnitt av film/kultur-Sverige 1986 om inte annat. Som en provkarta av den svenska filmbranchens kommersiella utkant. Manus har Mats Arehn skrivit ihop med Thomas Samuelsson och Annette Kullenberg. Annette känner vi till ju. Thomas var också regissör och gjorde filmer som "PS Sista Sommaren" och "Tryggare Kan Ingen Vara". Han var gift med Sveriges Radios musikläggare Kerstin Behrendtz och deras dotter Emma har en liten roll i den här filmen. Även hon blev manusförfattare i vuxen ålder och skrev manus till filmen "6 Points" till exempel.
  Det är ju nåt visst med de här filmerna som kommit till via kulturmingel och filmstöd men ändå har en kommersiell aura, så att säga.

Brytningen

Brytningen
Surviving
1985
Bolag: HemFilms

  Mitt mellan Sixteen Candles, Pretty in Pink och Breakfast Club gjorde Molly Ringwald den här filmen 1985. Hon spelar Lonnie, en 16-åring som precis har överlevt ett självmordsförsök och återupptar bekantskapen med barndomskompisen Rick (Zach Galligan från Gremlins).
  Rick är hårt pressad att bli läkare som sin pappa och fjärmar sig från sin familj samtidigt som förhållandet med Lonnie blir starkare. Deras familjer anser att deras vänskap är dekadent och försöker få dem från varandra.
  Vet inte varför men det vilar något svenskt över den här filmen. Locket-på-familjedrama med rustika skådisar i alla roller. Ellen Burstyn, Paul Sorvino, Martha Mason och gamle tv-räven Len Cariou (som jag helst minns från favoriten Fyra Årstider). I barnrollerna ser vi en ung River Phoenix och Heather O'Rourke (från Poltergeist). Nog med referenser och länkar. Ni förstår att det är en stabil samling skådisar.
  Därför också en liten besvikelse att det här tv-dramat inte är mycket mer än just ett tv-drama. Eller miniserie som det populärt kallades ett tag. Visst finns det fina ögonblick, och visst finns det hjärteskärande familjescener, men utspätt på tre timmar blir snittet ändå rätt gäspigt.

Biggles

Biggles
Biggles
1986
Bolag: HemFilms

  Det fanns en trend i mitten av 80-talet att göra långa musikvideor med handling. Gärna fick de föregås av en flera minuter lång sekvens innan musiken började. Ungefär så känns det att titta på Biggles. En massa meningslösheter som man bara sitter och väntar på att de ska avbrytas av att låten börjar. Låten börjar inte.
  Istället pinar jag mig genom kanske den sämsta film jag sett hittills i den här bloggen. Vet egentligen inte så mycket om Biggles som hjälte. Min kusin gillade de böckerna minns jag, men jag blev aldrig tillräckligt nyfiken för att läsa någon av dem. Inte blir jag mer nyfiken nu direkt, även om jag läser mig till att detta är en rätt egensinnig tolkning av vad de gick ut på.
  Här slungas man mellan busigt pojkäventyr och Tillbaka till Framtiden-rörighet (fast ja, helt ocharmigt denna gång). Dessutom lite samma problem som med Wind häromsistens. Lååånga flygscener som knappt ens kan varit hissnande 1986.

Shanghai Surprise

Shanghai Surprise
Shanghai Surprise
1986
Bolag: HemFilms

  Bland filmer man minns från förr men aldrig såg är Madonna-filmerna nästan som en egen subgenre. En insikt kul nog att göra en grej av det och äntligen se alla de där filmerna hon gjorde i mitten av 80-talet. Igår kväll pulsade jag mig genom Shanghai Surprise, som var något helt annat än vad jag minns att jag att trodde. För det första är det en engelsk film. Hade ingen aning om det. Borde backat redan där.
  Madonna och Sean Penn har huvudrollerna som ett tröttsamt omaka par i jakt på opium i 30-talets Kina. Orkar knappt ens skriva mer än så om handlingen. Låt oss säga att detta är en engelsk Den Vilda Jakten På Stenen så förstår ni ungefär. Fast så värst engelsk är den inte egentligen, utan snarare en produktion uppenbart avsedd för den amerikanska marknaden. Förutom de amerikanska huvudrollsinnehavarna så är castingen mestadels engelska skådisar som den amerikanska publiken är vana vid att se. Sådana som brukar få spela britten i amerikanska filmer och tv-serier (Richard Griffths, Paul Freeman). George Harrisons filmbolag Handmade Films ligger bakom och så klart har Harrison själv gjort soundtracket och kryddat med lite låtar ur hans solokarriär.
  Jag är lite nyfiken på hur man egentligen valde att satsa så mycket pengar på ett så värdelöst manus som detta. Miljöerna från 30-talets Shanghai och Hong Kong är ambitiösa, men det hjälper liksom inte när kineserna är som hämtade ur valfritt Tintin-album.

Drömbruden

Drömbruden
The Sure Thing
1985
Bolag: HemFilms

  Av den enorma mängden ungdomsfilmer som kom i mitten av 80-talet har det bara varit en med någorlunda renommé som jag aldrig sett. Jag har alltid mött Rob Reiners Drömbruden (eller En Säker Tjej som den hette på bio) med skepsis och förutfattade meningar. Anledning har väl varit en kombination av titel, omslag och att John Cusack i ärlighetens namn är en rätt olustig skådespelare.
  Men jag tänkte väl att det kan vara dags att kavla upp ärmarna och se den till slut ändå. Det börjar precis som jag trott. Under hela förtexterna (vi snackar alltså flera minuter) är det närbilder på en bikinitjej av 80-talssnitt som oljar in kroppen. Kanske för att få ner förväntningarna.
  Sedan följer nämligen en dialogtät ungdomsfilm som inte är olik det som Judd Apatow och hans gäng gjort sig ett namn på senaste åren. Rollfigurerna är karikatyrer av alla klassiska college-figurer (behöver inte ens räkna upp dem) och för att vara en 27 år gammal film är det rätt tätt mellan popkulturella referenser och annat som annars mer hör dagens uppdaterade genre till.
  Så långt är jag med och kan faktiskt sitta och le lite åt mysig 80-talsstämning. Det känns ändå rätt lyxigt att få höra "You Might Think" med The Cars i en diskoteksscen.
  Det är dessvärre då den riktiga handlingen börjar. John Cusack och Daphne Zuniga är varandras motsatser och ska ta sig till Kalifornien tillsammans av två olika anledningar. Opposites attract osv. Ingen av dem är rolig. De bara skriker på varandra, kastar väskor och hela sista timmen känns som en lång Richard Pryor-scen som aldrig vill ta slut.