Neon - Bright Lights, Big City

Neon - Bright Lights, Big City
Bright Lights, Big City
1988
Bolag: Warner Home Video

  Hur mycket Michael J Fox än försökte bredda sig eller tvätta bort ung charmör-stämpeln så blir det ju alltid Michael J Fox på nåt vis. Här spelar han Jamie, en ung skribent på en prestigefull tidning som på kort tid har förlorat sin mamma och blivit lämnad av sin fru. Detta hanterar han genom droger och förnekelse. Han fastnar i nattliv och dekadens och klarar på grund av det inte heller att sköta sitt jobb på ett bra sätt.
  Ja, det är väl det filmen handlar om egentligen. Han försöker knyta upp knuten i sitt liv men hamnar hela tiden tillbaka i enkla utvägen kokain och alkohol.
  Tänkte att det skulle bli intressant att se hur Michael J Fox, som väl är mest känd för ganska endimensionella karaktärer, skulle klara att porträttera denna Jamie, men jag tycker inte han får någon spännande figur att jobba med tyvärr. Man ser ju mest hans vanlig paradroll egentligen. Fumlig, charmig och malplacerad. Denna gång på en nattklubb med kokain i näsan. Och ja, han springer baklänges i denna filmen också.

Född Smart

Född Smart
The Apprenticeship of Duddy Kravitz
1974
Bolag: Europafilm

  Högljudda judiska komedier. Svårdoserat. Kan gå från härligt till jobbigt på bara några sekunder. Lika mycket som jag kan älska snack-komedier av Paul Mazursky, lika svårt kan jag ha för ändlösa, mustiga middagsscener i samma film.
  Richard Dreyfuss spelar Duddy Kravitz, en ung man som blir besatt av tanken att äga land. Det är så man vinner respekt från sin släkt, har han fått höra. Han är full och energi och hoppar på i princip varje affärsidé han råkar på, vilket till slut blir en soppa så klart.
  Mycket med det judiska. Stereotyper och driva-med-sig-själv. Vet i tusan om det är så roligt. Mest är det en massa tjafs. Dreyfuss är i vanlig ordning högljudd och överspänd, men det är ju lite hans grej.
  Glimrar till ett par gånger, till exempel när Duddy hyr in en pretentiös, brittisk filmregissör (Denholm Elliot) att filma bar mitzvas i ett av hans affärsprojekt. Sedan nån replikväxling här och där som är lite småkul, men i stort finns det många liknande komedier jag hellre ser om.

Var Finns Mr Goodbar?

Var Finns Mr Goodbar?
Looking For Mr Goodbar
1977
Bolag: Esselte Video

  Om man ser det från den ljusa sidan: ett drama om en kvinnas sökande efter sig själv i 70-talets New York. Älskar ju sånt. Gärna får det vara välspelat och nyansrikt. Det filmiska 70-talet har en värme i sig som verkligen kommer till sin rätt i sådana här film dessutom.
  Skulle man dessutom redogöra lite för handlingen så känns det hyggligt lovande också. Theresa (Diane Keaton) är en ung kvinna som på dagarna är präktig lärarinna för döva barn men som på nätterna söker spänningen i natten och gärna då hos lite farliga/spännande män som misshandlar henne på olika sätt, mestadels psykiskt. Dekadensen börjar redan på lärarhögskolan när hon har en affär med en äldre professor som låter henne veta att hon inte är vatten värd som annat än älskarinna.
  Sedan träffar hon snygge men totalt opålitlige Tony (Richard Gere) som drar ner henne i knarkträsket. Den enda som egentligen behandlar henne väl är James (William Atherton) fast han är å andra sidan kär i henne och hon blir livrädd när han pratar om förhållande och framtid.
  Problemet för mig här är dekadensen. Att drama av den här typen kan jag älska om jag får en känsla för karaktärerna. Det får jag egentligen här. Speciellt Diane Keatons huvudroll är ganska härlig och sympatisk, men det är just dessa ändlösa scener med discofunkiga drogdimmor, våld och snusk som får mig att tappa intresset. Och det har ju egentligen mer med filmens utformning att göra än själva handlingen. Vad man väljer att visa. 
  På det sättet är detta en betydligt våldsammare film än vad jag hade trott. Speciellt det chockerande slutet. Såg framför mig en Woody Allen/Paul Mazursky men fick snarare dekandent kitchen-sink a la Scorsese. Hade nog föredragit det första.

Ambulance

Ambulance
The Ambulance
1990
Bolag: Egmont

  Bolaget HemFilms, sedermera Egmont, hade en satsning i brytpunkten mellan 80- och 90-tal som man kallade Black Label. Minns tydligt hur man pushade för dessa filmer i videobutiker och svenska filmtidningar. Antar att man ville lyfta fram indiethrillers som var ovanligt bra ur bruset. Tyvärr fick det direkt bakvänd effekt på mig. Omslagen kändes B och trailerna kändes tradigt storstadsbrusiga.
  Den här filmen, dock, var väl den som kom närmast att fånga mitt intresse, men jag hyrde den aldrig. Känner fortfarande visst motstånd kring det estetiska, men jaja, vi testar väl. 
  Det är ju här man vill bli positivt överraskad. Men en efter en av mina fördomar om den här filmen går att checka av.
  Eric Roberts spelar sin paradroll som flackig man. I detta fallet serietecknaren Josh i New York som precis som flackiga män gör går fram till en okänd kvinna på stan och försöker bjuda henne på dejt. Men hon får istället blodsockerfall och ramlar ihop på gatan. 
  Strax kommer en ambulans och hämtar uppe henne, men när han ska besöka henne på sjukhuset har de ingen patient med det namnet. Det visar sig att ambulansen är falsk och att de hämtar upp människor som sedan används säljs vidare som medicinska försök.
  Josh börjar leta svaret och jagas samtidigt av de skyldiga som har förstått att han är dem på spåren.
  Jag förstår precis vad man är ute efter. En Stephen Kingsk ångestlabyrint där man inte vet vem man kan lita på eller hur historien ska utveckla sig. Larry Cohen, som har skrivit och regisserat, är ju dessutom rätt bra på att skapa just den där lite burleska panikkänslan jag antar att man far efter.
  Men allt blir fel. Snutarna är snutiga på fel sätt, James Earl Jones känns som att han gör parodi på James Earl Jones och jag känner inte en enda sekund att jag är nyfiken på vart historien ska bära. Vilket dessvärre också är till sämsta tänkbara plats: underjordiska kulvertar och ångiga bakgator i New York.

Moskitkusten

Moskitkusten
The Mosquito Coast
1986
Bolag: Sandrews

  Vi hade en reklamtidning från Sandrews Video på 80-talet. På framsidan var det omslaget från Moskitkusten. Den såg tråkig och konstig ut tyckte man. Det gjorde det mesta från Sandrews i och för sig. Senare i livet har man lärt sig i bakom de där lite torra omslag dolde sig många av 80-talets bästa filmer, så det är ändå med viss förväntan man trycker in stjärnspäckade mellanfilmer i spelaren.
  Men just i detta fallet är jag benägen att ge mitt tonårsjag rätt. Moskitkusten är faktiskt riktigt tråkig. Harrison Ford spelar Allie Fox, en självutnämnt missförstådd uppfinnare som tröttnat på det moderna samhället och beger till avlägsna delar av Mellanamerika för att börja om med sin familj. Därifrån är det ganska exakt vad ni tänker er. Han hamnar i en liten by där han som vit blir hövding, lär den primitiva ursprungsbefolkning (som ändå är rätt hyggliga på engelska får man säga) hur man bygger riktiga hus och uppfinner en manick som kan göra is.
  Men det är inte problemfritt. Han stöter på motstånd från traktens övriga vita ansikte som är en pastor som gärna vill att stamfolket ska vara en del av hans församling istället för Allies nybyggarfasoner. Och sen kommer det svartmuskiga tjuvskyttar. Även de anser sig ha rätt till det här territoriet.
  Stackars Harrison Ford som bara vill göra lite is.
  Jag har väl i grunden svårt för filmen som handlar om att "leva rätt", det är nästan omöjligt att göra något intressant på ämnet. Märkligt dessutom att detta är ett verk av Peter Wier och Paul Schrader som väl annars brukar ha lite högre verkshöjd, men man ska nog inte förminska effekten som tiden har haft på den här filmen heller. Vet inte riktigt hur den här filmen kändes 1986 men idag känns den mest om en pretentiös tolkning av Tintin hos Gerillan.

Människojägaren

Människojägaren
The Hunter
1980
Bolag: Esselte Video

  Utmanar mig själv genom att trycka in en film som verkar jättetråkig i spelaren. Ofta har jag rätt klart för mig vad jag känner för när jag ska se gammal film. Det har en tendens att bli samma fem typer av filmer. Det har också en tendens att aldrig bli filmer som uppfattas grabbiga eller kultiga. Skulle aldrig i mitt liv se Blues Brothers till exempel.
  Ändå kan jag vara sugen på känslan av 1980 ibland. Det där dimmiga gränslandet mellan 70- och 80-tal där filmer både kunde vara 80-taligt glammiga och innehålla sladdande amerikanare i San Fransisco.
  Jag inbillade mig att den här filmen skulle vara just en sådan film, men jag hade fel. Sällan har väl en film inspelad på 80-talet varit så till bredden laddat med allt var 70-talet innebär. Småstadsrealismen från Martin Scorsese blandat med discofunkiga polisjakter på hustak a la Don Siegel. Men på något vis slinker det ner rätt lätt.
  Steve McQueen spelar i sin sista film Ralph Thorson, en prisjägare som har överlevt sig själv. Hans fru väntar barn och vill att han ska skaffa ett vanligt jobb, but a man's gotta do...jadda jadda. Den biten blir man ju trött på i första bildrutan, men annars gillar jag rätt mycket med den här filmen. Mellan skurkjakterna har den en vardagsvärme som gör att man i alla fall inte suckar så mycket som jag förväntat mig.
  Sedan är jag ju svag för 70-talet som actionårtionde alltså. Biljakter i nybyggda parkeringshus, skottlossningar i panik på fullsatta tunnelbanevagnar. Allt shot on location utan specialeffekter. Rätt mäktigt ändå.

Apprentice to Murder

Apprentice to Murder
Apprentice to Murder
1988
Bolag: Warner Home Video

  För att komma åt den autentiska videohyrarkänslan så brukar jag läsa baksidestexterna innan jag ser filmer ur vhs-arkivet. Och så klart för att få veta vad de handlar om. Men ibland bara sätter jag en kassett i spelaren utan att läsa. Nu gjorde jag det. Kanske tur det för om jag läst om handlingen hade jag troligen aldrig velat se den.
  Filmen tar sin början i det amerikanska 1920-talet. Tänkte till en början att filmen kanske tar avstamp i någon händelse då för att sedan förflyttas till nutid, men nej, hela filmen utspelar sig i fattig och kristen landsbygd på 20-talet. Kan kanske vara spännande ändå tänker jag och tittar vidare. Based är den också. Alltid nåt.
  Man följer fattiga Bill och hans familj som kämpar för sin överlevnad. Stadens predikant John Reese (Donald Sutherland) tar Billy under sina vingar och lär honom läsa. I staden finns en också en söt flicka (Mia Sara) som blir Billys flickvän. Sen rullar det på ett tag med elände, missväxt och religiösa riter.
  Runt en timme in i filmen börjar jag fundera på om det ska hända nåt överhuvudtaget. Då kommer en om möjligt ännu tråkigare passage med fler religiösa riter, demoner och djävulsutdrivning. I stan bor nämligen en obehaglig man (en av filmens få skojiga element är att han heter Lars Höglin) som John Reese övertygar Billy att mörda eftersom han är skickad av djävulen.
  Det gör Billy och hamnar i fängelse i fem år. Sedan får vi reda på att han blev berömd konstnär när han kom ut. Sorry för spoiler men jag vill gärna bespara er den här filmen.
  Känner mig som en tonårskille som spolar så fort det inte är blod eller våld i filmen, men det finns så många sätt en sån här hade kunnat vara spännande på. Här faller det ju lite på att den är baserad på verkliga händelser som man inte kan göra så mycket roligare av, så att säga. Ändå lite märkligt att någon har känt att just den här småtrista historien från 1927 var så intressant att man ville göra en film av det.

För Dina Röda Läppars Skull

För Dina Röda Läppars Skull
Fresh Horses
1988
Bolag: Filmkompaniet

  Vissa filmer känns nästan helt omöjliga att ta sig genom. Det är som att deras tråkighet inte bara har svårt att engagera utan även dränerar en på den ytterst lilla kraft som behövs för att se klart dem.
  På pappret känns detta ganska intressant, kanske allra mest för att det är så klockrent exempel på vad jag vill att den här bloggen ska handla om. Mainstreamfilmerna som ingen hört talas om.
  Den här filmen skulle förena det grubbliga bratpack-paret från Pretty In Pink, Andrew McCarthy och Molly Ringwald. Men personkemin som gör Pretty In Pink till en sån varm och vacker ungdomfilm är som bortblåst här. Det visar väl bara mer än någonsin på hur viktig John Hughes hand var vid de där filmerna.
  Historien är snarlik. Matt (McCarthy) är en strävsam student från fin familj med likasinnad flickvän som ställer allt på ända när han träffar Jewel (Ringwald). Jewel kommer från annan social bakgrund (otydligt om det är tänkt att de ska vara väldigt fattiga eller bara hippies), ljuger om att hon är 20 fastän hon är 16 och hemlighåller att hon redan är gift. Ändå är det henne som Matt vill ha till varje pris. Som en mer polariserad variant av Pretty In Pink med andra ord.
  Och det är svårt att ta miste på vem som är vem och tillhör vilken klass här. Jewel är gift med busen Green, något hon försvarar med att det var enda sättet att komma från sin familj. I rollen ser vi Viggo Mortensen i en tidig variant av det som skulle bli hans paradroll som karaktärsskådespelare; den opålitlige men farligt snygga lantisen.
  Alla Pretty In Pink-kopior behöver en Duckie! Här heter han Tipton och spelas skojigt nog av en ung Ben Stiller.
  Alla dessa små nöjen till trots att det är nästan olidligt tråkigt att titta på den här filmen. Hela filmen har en diskbänksstämning som känns mer Utvandrarna än grubblig och varm ungdomsfilm. Som sagt - en John Hughes för lite inblandat här.

Shoot the Moon

Ta Ner Månen Om Du Kan! (biotitel)
Shoot the Moon
1982
Bolag: Esselte Video

  Det verkar som att omslagsmakaren har tänkt att den här filmen ska marknadsföras som 'heartwarming'. Möjligen är även filmen själv tänkt att vara det, men jag är inte så säker. Speciellt mycket mys är det inte.
  Författaren George Dunlap (Albert Finney) har ett bråkigt äktenskap med sin fru Faith (Diane Keaton) men bråken slutar trots allt alltid förlåtande. Tills den dag George träffar en ny kvinna, Sandy (Karen Allen) och lämnar familjen över en natt.
  Faith bor kvar med de fyra döttrarna i huset på landet och träffar istället den vänlige hantverkaren Frank (Peter Weller) som hon inleder ett stapplande förhållande med.
  Jag brukar gilla själva filmtypen, men det är lite för mycket att störa sig på här för mig. Jag vet inte riktigt hur man tänkt sig att tittaren ska uppfatta Albert Finneys hemska karaktär, men antagligen är det meningen att man ska låta hans kulturgubbecharm förlåta att han beter sig som en idiot. Det är ju lite det som filmen går ut på överlag, att oavsett hur han beter sig så kan han alltid komma tillbaka till familjen igen. "De älskar varandra för mycket". Otroligt störigt.
  Fast delen med Diane Keaton och döttrarna är lättare att tycka om. Det slår mig när jag ser den här filmen att hon nog är den första skådisen som specialiserade sig på att vara 'whimsical'. Smart och tuff men lite klantig. Här är hon i så fall i sitt esse förutom karaktärsdraget att ständigt ge mannen nya chanser.
  Peter Wellers karaktär Frank är väl tänkt att vara motsatsen till Albert Finneys gubbstrutt. Ung och lågmäld men ändå händig och handlingskraftig. Det slår mig att det är andra filmen på kort tid där jag ser Weller i den här rollen som en kärlekstörstande kvinnas nya man. Kan förstå varför på något vis.
  Bäst i hela filmen är dock Dana Hill, äldsta dottern i familjen som även är en av filmens bästa karaktärer. Till skillnad från de mindre barnen är hon en grubblare som ser saker mycket klarare än alla de vuxna karaktärerna. Dana Hill som jag annars bara sett i andra Ett Päron till Farsa-filmen men nu blev jag sugen på att se fler filmer med henne. Här är hon makalös.

Criss Cross

Criss Cross
Criss Cross
1992
Bolag: MGM Video

  Det är uppfriskande mycket 90-talsfilm som gått mig helt förbi. Den här bloggens inriktning är förvisso att gräva fram bortglömd mainstreamfilm från 80-talet och bakåt, men det hindrar inte att jag ibland nosar lite på 90-talet också. Saker är väl egentligen som mest bortglömda när de är mellan tio och tjugo år gamla. När de inte längre har några krafter som marknadsför dem, men samtidigt inte har hunnit bli gamla nog för att få ett nostalgiskt liv.
  Här är lite 90-tals-60-tal då. Goldie Hawn spelar Tracy, en ensamstående mamma i en amerikansk kusthåla, som livnär sig på jobb som servitris och barstrippa. Sonen Chris försöker hjälpa sin mamma och jobbar extra i hamnen, där han en dag upptäcker att hans arbetsgivare smugglar droger varpå han försöker sno åt sig en del av kakan för att hans mamma ska slippa jobba.
  Låter rart kan man tycka, men är mest tråkigt. Inget fel på vare sig Goldie Hawn eller David Arnott i huvudrollerna, men karaktärerna är så himla intetsägande. En fattigmansvariant av Alice bor inte här längre.

Floden

Floden
The River
1984
Bolag: Esselte Video

  Mel Gibson och Sissy Spacek har en liten gård på landet. Floden svämmar över och dränker deras skörd. Sedan får de inget banklån. Sedan går deras traktor sönder. Sedan börjar stans onde kommunman smida onda planer för att anlägga en damm där deras gård är. Samma man stöter även på Sissy Spacek när Mel Gibson inte är hemma. Eländes elände.
  En timme in i filmen frågar jag mig vad filmen handlar om. Så klart förstår jag grejen med att det inte går så bra för dem, fast det känns ändå som att man sitter och tittar på avsnitt 5-6 av Mot Alla Vindar snarare än en film med en huvudintrig.
  Jag antar att den underliggande meningen jag går miste om är nån slags kärlek till floden, "här har vi våra rötter" bla bla. Och som om inte stanken av "prisbelönt drama" var tillräcklig så går filmen in i en fas där Mel Gibson tvingas förvärvsarbeta i tung industri under strejktider och jag känner hur Ken Loach knackar mig på axeln och vill visa lite engelska loftgångar.
  Ungefär då får jag nog och testar funktionen att köra filmen på dubbel hastighet. Man vill ju se hur det går för Mel och Sissy. Det går bra. Solnedgång.