Ny i Maffian

Ny i Maffian
The Freshman
1990
Bolag: Egmont

  Efter att ha vänt på varenda sten efter potentiell, oupptäckt 80-talsnostalgi har jag de senaste åren börjat rota allt mer i 90-talet. Speciellt de tidiga åren, men snart är vi nog och snurrar i de senare också. Det är liksom en annan känsla än nostalgin kring när jag sprang omkring och letade 10-kronorsfilmer i skumma lågprisbutiker. I början av 90-talet jobbade jag till och med extra på helgerna i en videobutik. Hade man tur kunde man få förmiddagen i princip för sig själv, speciellt på sommaren, och då hade vi en liten 14" TV med en Moviebox under disken så man kunde sitta där och kolla på filmer för att få tiden att gå.
  Ett starkt minne kring just det är bolagsloggorna från TriStar och Touchstone.
  Så när TriStar-loggan börjar den här filmen får jag direkt en känsla av att åh det här blir bra, trots att jag så klart inte har någon som helst forskning som stödjer det.
  Matthew Broderick spelar Clark, en ung filmstuderande som blir rånad på sina tillhörigheter direkt när han kommer till New York, och tvingas ta ett jobb för att klara sina studier. Jobbet visar sig dessvärre vara hos en maffiaboss (Marlon Brando) som snabbt drar in honom både i familjen och sina trassliga affärer. 
  Här finns saker som ger filmen viss potential. Andrew Bergman har skrivit och regisserat, för mig mest känd som manusförfattare flera bra och lite luriga komedier, Fletch till exempel. Och alldeles i början (vi pratar de kanske tjugo första sekunderna) får jag faktiskt lite Fletch-känsla även här. Lovar gott. 
  Därifrån är det dessvärre en svag, svag nedförsbacke, tyvärr. En sån där som gör att man inte tappat allt hopp på en gång utan snarare inser sin bortkastade tid när filmen är slut.
  Men kanske kunde jag ägnat två sekunder till att vända på omslaget innan jag lät mig förföras av TriStar-loggan? Då hade jag sannolikt märkt att det är en komedi i maffiamiljö. Det hade kanske räckt med att titta på omslaget för att få en känsla av kanske.
  Maffiafilm är ändå tråkigaste genren. Vet att typ ingen håller med mig, men jag har bestämt mig för länge sedan. Att då se en film som driver med maffiafilmer gör att man missar alla finkalibriga referenser. Först sitter jag och funderar på vad de vill ha sagt. Ska det vara roligt när Clark och hans kompis tappar bort en komodovaran i ett köpcenter eller missar jag nån smart referens?
  Sen slår det mig: jag har råkat sätta på en svart komedi! 
  Och om man inte tycker det är kul att Marlon Brando "bjuder på sig själv" genom att spela ett parodi på sin egen Gudfadern-roll så har man inte här att göra. 
  Nu vet jag.