Föräldraskap

Föräldraskap
Parenthood
1989
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen och jag kunde ha fått en bättre start i vår relation. Hyrde den på OK Vallås nån gång kring 1990. Med Tre Amigos och Supernollan i ryggen förväntade jag mig en riktig screwball-komedi med Steve Martin. Omslaget hjälpte väl kanske till lite att bygga förväntan. Tyckte den var noll rolig.
  Inte så konstigt om man ser till mina förväntningar kanske. Nu tycker jag visserligen att den här filmen bitvis är riktigt rolig idag, men det är ju mest av allt ett hjärligt och innerligt drama om att vara en del av en familj. Huvudrollens Gil Buckman (Steve Martin) blev aldrig sedd av sin far som ung, och vill därför ge sin stora familj all den uppmärksamhet han aldrig fick.
  Systern Helen (Dianne Wiest) är frånskild och fullt upp med att tygla sina rebelliska tonåringar och Nathan (Rick Moranis) är fast besluten att hans femåriga dotter kommer gå långt om hon lär sig det periodiska systemet istället för att leka med barnsliga barn.
  Visst, det är lite kaotiskt stundtals, men inte alls så högljutt som jag såg framför mig. Snarare varmt, välformulerat och framför allt välspelat. Castat i perfektion ner till minsta biroll. Ungdomarna spelas förresten av Keanu Reeves, Martha Plimpton och Joaquin Phoenix i tidiga roller. 
  Egentligen påminner filmen lite om 90-taliga multiplot-filmer som Short Cuts och Magnolia, fast genom ett mysigt feelgood-fönster. Short Cuts möter Modern Family. 
  Allt har sin tid. Idag ser jag hellre om den här en gång till än alla Amigos i världen. Otroligt fin, är den.

Labyrint

Labyrint
Labyrinth
1986
Bolag: HemFilms

  Floppen Labyrinth. Minns så väl hur den var känd för att vara dålig när den kom, i alla fall i min bekantskapskrets. Blev till och med varnad för den när jag stod framme vid kassan och skulle hyra den på Centrumvideo i Halmstad, och gick tillbaka till hyllan och tog en annan. Såg den så småningom på nån filmkanal och tyckte väl mjae, möjligen färgad av vad jag hört.
  Sedan har vatten runnit under broarna och jag såg den senast när den kom på DVD för ett 20-tal år sedan. Tyckte då den var riktigt bra. Det är hög tid för omtitt.
  Sarah (Jennifer Connelly) är en fantasifull tonåring som irriterar sig på att hon tvingas passa sitt bebissyskon, och önskar ett svagt ögonblick att trollen ska ta honom. Det är precis vad som händer. Goblin King (David Bowie) kommer och rövar bort lilla Toby, och tar honom till ett slott som ligger bakom en gigantisk labyrint.
  Nu har Sarah 13 timmar på sig att komma fram till slottet, annars blir han ett med trollen. Vägen dit kantas av äventyr, fällor, gåtor och ett och annat sångnummer.
  Ja, den här filmen har verkligen åldrats med värdighet. Tycker det ännu bättre den här gången tror jag. Jag är ju ett stort Jim Henson-fan ska sägas. Blir glad av muppar, så är det. Men här finns så mycket som är bra att man knappt vet vart man ska börja.
  En sak som jag inser hur mycket jag uppskattar är att även när filmen har lite mörkare scener så är den hela tiden rolig och busig, vilket gör att man inte hamnar i det där riktigt svarta som kan uppstå stundtals i till exempel Tim Burtons filmer. Gott om comic relief. Manuset är skrivet av Terry Jones från Monty Python, och det märks ibland, framför allt i dialogen, men själva utförandet är ännu starkare. Jennifer Connelly är så klart förtjusande, David Bowie likaså. Hans sångnummer kan kännas en aning inkilade i handlingen, men så kommer då den där humorn och tramsigheten och lättar upp stämningen.
  Fattar ju om det här äventyret är väldigt light för nån som gillar fantasy, men för mig passar det perfekt. Man leker med tid och rum, blandar trams med allvar och sen finast av allt är ju den otroliga produktion detta är. Makalös scenografi, kulisser och dockor som slår tänderna ut all själlös CGI du kan tänka dig.
  2025 är detta snudd på en femma, faktiskt.

Bigfoot & Hendersons

Bigfoot och Hendersons
Harry & the Hendersons
1987
Bolag: Esselte Video

  En mysklassiker jag inte sett på många år. Definitivt inte det här århundradet i alla fall.
  Familjen Henderson från Seattle har varit på friluftsäventyr i vildmarken när de kör på ett stort, lurvigt och människoliknande djur på vägen hem. De bestämmer sig för att rädda den och tar med den hem till villaområdet, men när den vaknar upp är den inte alls så skräckinjagande som den ser ut utan mer snäll och lite klumpig.
  I ett försök att släppa tillbaka Harry (som de döper den till) till vildmarken rymmer han och sätter skräck i villaförorterna, men familjen Henderson vet ju han är snäll och försöker hitta honom innan polisen, prisjägaren eller mobben får tag på Bigfoot.
  Ja, den här är precis lika hjärtlig och trevlig som jag minns den som. Själva komiken här påminner lite om Alf, där ju familjen Tanner också till varje pris försöker gömma en godhjärtad varelse, och hamnar i en rad buskisbetonade scener. Men är det är rätt kul faktiskt. Och gulligt.
  John Lithgow är ju fin alltså. Hela familjen är lätt att gilla här. Men mest tycker man ju ändå om Harry, inte bara som karaktär utan även hur han är gjord i familjen. Rick Bakers mekaniska specialeffekter är makalösa på så sätt att han faktiskt lyckats skapa just en riktig karaktär med minspel och känsloregister och inte bara en galen King Kong som ränner runt. Så mycket trivsammare att se på också än dagens CGI-varianter som är daterade innan filmen kommit ut. Bakers Bigfoot-karaktär är snart 40 år gammal och åldras med stor värdighet.

Panik På Superexpressen

Panik på Superexpressen
Super Train
1979
Bolag: Select

  Super Train var en kortlivad tvserie på ABC som aldrig gick på tv i Sverige, men har fick man i alla fall chansen att se två avsnitt på en videokassett. Det var ju ett sätt som framför allt de mindre bolagen drygade ut sitt utbud, att släppa pilotavsnittet av tv-serie förklädd till långfilm.
  Här är man dock ganska öppna med att det är en tv-serie. Den här svenska utgåvan innehåller två avsnitt efter varandra.
  I det första, och starkaste, så spelar Dick van Dyke (redan då gammal) en gentleman som svimmar på perrongen och blir omhändertagen av en förbipasserande. De pratar lite och mannen berättar att han fruktar att hans skilsmässa kommer bli dyr och skämtar om att det vore billigare att hyra en hitman.
  Dick van Dyke tar sig ombord på samma tåg som frun, den hypermoderna Superexpressen, och ringer sedan till mannen och säger att han kan agera hitman för att återgälda tjänsten från perrongen. Mannen vill naturligtvis inte att frun ska mördas och försöker hinna ifatt tåget med flyg och bil, samtidigt som charmören ombord börjar snärja henne.
  Ok, det finns ju väldigt oförarglig tv-känsla i allt, men just den här storyn känns nästan lite som nån short story av Roald Dahl eller liknande. Avsnittet är faktiskt skrivet av Donald Westlake som skrev The Stepfather. Spännande är det inte, men rätt mysigt stämning ändå.
  Andra avsnittet handlar om ett stulet halsband och känns mer som Lasse-Maja än ens en tv-deckare.
  Jag gillar känslan man får av de här två avsnitten ändå. Det är lite Love Boat-funkigt på ett trevligt eftermiddags-vis, och hela konceptet med ett lyxtåg som drar på sig en massa drama späder ju på den känslan. 

Give Me a Break

Give Me a Break
Life With Mikey
1993
Bolag: Touchstone

  Ja, såna här filmer kom det en liten våg av i början av 90-talet. Omaka relationer mellan barn och vuxen som skulle mynna ut i hjärtevärmande vänskap.
  Här spelar Michael J Fox en före detta barnskådis som nu livnär sig på att hjälpa sin brorsa Ed (Nathan Lane) som driver en agentur för just barnskådisar som framför allt letar barn till reklamfilmer. Han gör dock inte mycket nytta på firman, tills den dag han blir rånad på gatan av den unga, föräldralösa Angie (Christina Vidal).
  Michael tycker i sin roll som talangscout att hon har något och övertygar henne att gå på audition för en roll i en reklamfilm. Angies kaxiga och streetsmarta attityd är en direkt motsats till reklamvärldens little-miss-perfect-tjejer, men hon går hem hos ett stort kakföretag som väljer henne som ansikte utåt.
  Detta var ju en genre som blev John Hughes 90-tal på något vis. Curly Sue och Styv i Korken. De filmerna tenderade att bli för gapiga för min smak. Här tycker jag tonen, såväl volymen som känslan, är mjukare och trevligare. Sedan är det New York, det är jul, det är Michael J Fox som krämar ut de sista dropparna ur sin ungdomliga aura. Klart man blir lite glad.

En Magisk Jul

En Magisk Jul
The Man in the Santa Suit
1979
Bolag: Juno Media

  New York 1979. Jul. Redan där smälter man. Portvakter som säger Merry Christmas, gatualkisar i tomtedräkter, stressade julshoppare i limousiner. Goda förutsättningar för lite julmys här.
  Handlingar kretsar kring en affär som hyr ut kostymer. Där jobbar Fred Astaire. En man som älskar julen. Tre män söker sig samtidigt till affären för att hyra varsin kostym. En karriärslysten politiker ska överkompensera julen för sin försummade son. En blyg NO-lärare ska använda tomtedräkten för att våga fria till sin granne. En uteliggare behöver en tomtedräkt för att inte bli hittad av några bovar.
  Och vet ni vad, alla lär de sig en läxa.
  Astaires roll i filmen är lite märklig, han dyker nämligen upp i många roller, allt från taxichaufför till korvgubbe, och jag antar att det innebär att han är någon slags ängel som vakar över de här människorna.
  Låter ju lite tråkigt, får jag säga, men det är ganska lättgillat ändå. Mycket har ju just med det jag nämnde inledningsvis att göra. Inramningen med New York, ho-ho och Fred Astaires glow är ju makalöst, egentligen.  

Ett Päron Till Farsa Firar Jul

Ett Päron Till Farsa Firar Jul
National Lampoon's Christmas Vacation
1989
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen kan nog inte riktigt sorteras in som bortglömd 80-talsfilm, som väl är nån sorts grundidé för den här bloggen. Jag tror också att de flesta som läser vad jag skriver utgår från att jag har den som julklassiker. Den har ju liksom allt. 80-tal, Chevy Chase, John Hughes, julfilm.
  Men jag har ett komplicerat förhållande till den här filmen som sträcker sig till när den var ny. Hur mycket hade man inte sett fram emot detta? Chevy Chase var storfavoriten, en ny Clark Griswold-film. Jag och Calle gick och såg den på bio i Halmstad. Och blev så besvikna. Till en början skrattade man ju bara man såg Chevy, men sen ju längre filmen gick, desto mer satt vi och skruvade på oss och tyckte att allt bara var uppskruvat och tråkigt.
  Sen har filmen legat där i alla år. Varit överskattad, uppskruvad och tråkig. Har aldrig sett om den, förutom nån liten glimt ibland när den gått på tv. Så när jag nu ska pulsa mig genom julfilmer ur samlingen inför jul så måste jag nästan ge den andra chans.
  Långt om detta, men kanske lite kortare om själva handlingen som väl är känd för de flesta. Clark Griswold ska fira jul med familj. Överladdar situationen och allt går åt pipan. När jag ser filmen mindre känsloladdat än som nyfrälst 16-åring så märker jag att det var här som John Hughes bytte spår.
  Även hans mer buskisinriktade filmer har ju alltid präglats av ett stort hjärta, men sedan i början av 90-talet började den actioninriktade snubbelhumorn ta allt mer plats och detta känns som början på den eran. Ett förskalv till Ensam Hemma.
  Och än idag kan jag verkligen inte tycka det är kul när Clark får en lös planka i ansiktet på vinden, eller när hans pulka åker i 200 km/h genom skogen. Det som fungerar mig här är just själva hjärtat, när det väl skymtar fram. Clarks hopplösa drömmar och oändliga tålamad för att få den perfekta julen. Roligast tycker jag scenerna med kusin Eddie (Randy Quaid) från landet är. Det är även då Chevy Chase lyser genom som komiker, när det är lite nedtonat och finkalibrigt.
  Visst, här finns en handfull scener där man skrattar till lite, men jag tycker verkligen att den är överskattad som julklassiker än idag. Men det tycker jag i och för sig om de flesta komedier som bygger på kaos och oreda.

Sitt i Båten

Sitt i Båten
Dejlig Er Fjorden
1985
Bolag: Video Trade

  Norgeveckan är inte över! Härnäst får den norska komedin en chans till revansch efter den minst sagt snålskrattade Fleksnes-filmen. Det blir samtidigt en ny chans för Rolv Wesenlund att skina. Det är ju speciellt alltså, med de här andra filmerna med skådisar som är enbart eller väldigt förknippade med en rollkaraktär. Hur det liksom är Fleksnes man ser, även om Rolv i denna filmen heter Svanlund.
  Denna Svanlund är så klart inte helt olik Marve. En osympatisk loser som jobbar på en bilskrot och efter ett antal misstag så tycker chefen att han ska köpa en båt och ta en lång semester med familjen. Och hålla sig borta från jobbet.
  Svanlund köper en alldeles för dyr och stor båt, som han dessutom inte kan hantera, så ni fattar vart det barkar. Ett Päron Till Farsa på fjordsemester. 
  Det är himla svårt med komedi från udda länder alltså. Humor överlag. Nu ligger väl Norge ganska nära oss kulturellt men det är ändå svårt att ta sig an en film där man vet att den tänkta publiken (norrmän) vrider sig av skratt bara de ser Rolv Wesenlund. Filmen bygger inte på ett rolig manus, en rolig story eller nåt annat fiffigt utan den står helt och faller med Fleksnes. Lite som att visa Robert Gustafssons roligaste gubbar för en polack. Eller de där Eurovision-bidragen där man skickat nån lokal humorstjärna. Dömt att misslyckas ur sitt sammanhang.
  Så inte har man speciellt roligt när man ser den här filmen. Den står sig inte speciellt väl med sin svenska kusin SOS - En Segelsällskapsresa heller, alldeles för få roliga scener och framför allt för få dimensioner. Detta är mer som om man gjort en film av bara den där gubben som övar segling med sin fru i hammocken.
  Men hey, upp med hakan lite nu. Det är ändå sommaren 1985. Ungdomarna har turkosa tennisskjortor och spelar fräck instrumentalmusik av Bengt Palmers-typ. Sommarkomedi. Det är nåt visst. Och behöver inte vara så roligt, egentligen.
  Klart bättre än Fleksnes-filmen!

Raka Rör

Raka Rör
Six Pack
1982
Bolag: Transfer

  Skulle man se lite blandade skärmdumpar från den här filmen skulle man lätt kunna tro att detta var en socialrealistisk neo-noir från slutet av 70-talet. Avlövade höstskogar i Texas, dammiga ökenvägar och avfolkningsbygd.
  Men ur den misären reser sig en bedårande feelgood-film, och ingen är gladare än jag.
  Kenny Rogers spelar Brewster Baker, en åldrande racingförare som försörjer på att åka runt och vinna prispengar i den amerikanska södern. När han passerar en liten håla i Texas blir hans bil rånad på delar och när han konfronterar tjuvarna visar det sig vara barn.
  Sex föräldralösa barn som försörjer sig på att stjäla bildelar åt stadens korrumperade sheriff (Barry Corbin, så klart).
  Men Brewster är en rättvis man, så istället för att anmäla dem försöker han förstå deras situation och hjälpa dem. Den motorkunniga barnaskaran fattar tycke för honom och vill gärna följa med honom på hans tävlingar, men Brewster är en loner som helst vill vara en free spirit. Ta dagen som den kommer. Utan sex barn.
  Men vet ni, en vänskap växer fram och när Brewsters ärkefiende Terk (Terry Kiser) börjar köra med fulspel för att vinna loppen så är det bra att ha sex händiga barn på sin sida.
  Ja, detta var ju en helt bedårande myspärla, måste jag säga. Kenny Rogers gör sig helt perfekt som rättskaffens mysfarbror! Diane Lane är jättefin som äldsta syskonet Heather! Kul att se Terry Kiser i en annan roll än den som döde Bernie i Länge Leve Bernie! Roligt också med Anthony Michael Hall i en tidig roll som ett par barnen!
  För att nämna några förtjänster.
  Men framför allt är ju detta sånt högklassigt mys! Just det där lättsamt honkytonkiga blandat med en faktiskt ganska hjätevärmande historia om hur Brewster och barnen kommer närmare varandra. Jag brukar normalt sett vara ganska ointresserad av tävlingsscener i såna här filmer, men här smittas jag verkligen av peppen för det är så härligt gäng.
  Jag vill se fler feelgood-filmer med Kenny Rogers! Han passar verkligen perfekt i rollen som lågmäld mysfarbror, och sedan gillar man ju att han är 44 år gammal på den här bilden.

Hemligheten

Hemligheten
Hemligheten
1990
Bolag: Sandrews

  Länge sen jag såg en svensk film i den här bloggen. Gillar ju så klart att se svensk 80-talsfilm, men mörkertalet är dessvärre inte lika stort vad det gäller mainstreamfilm man inte sett som i det oändliga Hollywood-utbudet. De flesta osedda svenska filmer i mina videohyllor är gudsförgätna filmstödsfilmer som inte har blivit roligare med åren direkt.
  Det osar filmstöd om den här filmen också, ska sägas.
  Ett par ungdomar letar efter några dagböcker de råkat stänga på en soptipp. Av en händelse så råkar de på Waldemar (Carl-Gustaf Lindstedt), en äldre man som bor i ett övergivet hus på soptippen och restaurerar sånt som folk har slängt och säljer det till antikhandlare.
  De båda barnen blir först skrämda av honom men märker snart att han är en gullig gubbe som gärna berättar sin livshistoria och hittar på en massa tokigheter. De får gärna komma och hälsa på honom där, men inte berätta för någon att han bor där han bor. Det är så att säga hemligheten i filmtiteln.
  Ja, där har vi väl handlingen. Från att de träffats följer nästan en timme av olika scener då de gör saker tillsammans. Sånt man kanske annars avverkar i nåt klippkollage. Men nä, här lämnas inget åt fantasin.
  Waldemar har även en syster, Greta (Sif Ruud), som han besöker på sjukhem varje vecka. Scenerna med Carl-Gustaf och Sif är de allra bästa i filmen. Delvis för att de ju är så fina, båda två, men också för att det är ju det här nedtonade, lite grubbliga, som jag tycker Carl-Gustaf är allra bäst i.
  Jag får lite känslan av en sån där fransk film som ska vara lite udda och hjärtevärmande och som blir en otippad biosuccé som i själva verket är jättetippad. Tyvärr är den rätt tråkig, om man nu inte älskar att se två barn umgås glädjefyllt med en gammal gubbe, men det finns andra förtjänster som ändå drar upp den totala känslan. För även om en amerikansk film från 80-talet kan ge lite nostalgikänslor, så är ju känslan ändå starkare i de här svenska miljöerna. Cykling genom en stockholmsk villaidyll, 80-talig mobbing på skolgården ("de' angårej inte") och lite smålustigt obsoleta referensramar ("va fan, har du tagit min Py Bäckman-kassett??").
  Sedan piggar det också upp att se en ung Linus Wahlgren som videovåldsdåre. Det värmer ett vhs-hjärta att se killarna komma med gamla hyrisar på "Bloodsport" och "Huset Som Gud Glömde" (återutgåvan på TransWorld).

Bäst På Plan

Bäst På Plan
Quarterback Princess
1983
Bolag: Transfer

  Ännu ett exempel på fenomenet jag skrev om nyss, där man rotat i gamla skåp efter oexponerade filmer att ge ut för att mätta marknadens törst under de stora videoåren. En tv-film från 1983 som fick nytt videoliv i och med att Helen Hunt börjat bli ett större namn i och med Mad About You i början av 90-talet.
  Här spelar hon Tami, en vanlig amerikansk tonårstjej med fallenhet för amerikansk fotboll och när familjen flyttar till en ny stad så möts de av motstånd från gubbväldet som så klart tycker att en tjej inte alls ska spela fotboll utan vara cheerleader.
  Familjen står på sig och fixar så hon får provspela. Tror ni det blir succé?
  Inte svårtuggat, detta. Hela filmer har ett skimmer av oförargligt Disney-drama som jag tycker känns rätt trevligt ändå. Måhända är det inga komplexa karaktärer direkt.Gubbslemmen som är emot henne är nästan skrattretande stereotypa, fast å andra sidan är det kanske så i verkligheten också.
  Till karaktärernas fördel så gillar jag att folk är snälla mot varandra. Just den biten påminner nästan om John Hughes ömma sätt att porträttera familjer (och kanske framför allt fäder genom att göra dem snälla istället för auktoritära).
  Det ryms naturligtvis inte en enda överraskning i den här filmen, men en regnig semestermorgon är den ett ganska gott sällskap.

Tror Du På Tomten, Jessie?

Tror Du På Tomten, Jessie?
Prancer
1989
Bolag: Egmont

  Om man vurmar för bortglömda filmer finns det korn att plocka i alla genrer. Så här års kanske det passar sig att testa vad som finns på julfronten. Jag tänker att jag gillar julfilmer. Tror kärleken påminner lite om den jag har för typ Melodifestivalen. Det finns någon slags automatisk mekanik i mig som tänker åh så fort jag tänker på att Melodifestivalen börjar närma sig. Sen sitter man där. Då är det sällan lika kul.
  Lite så kände jag när jag började tugga i mig denna. En familjefilm med Sam Elliott. Vi är långt innanför comfort-zonen. Men sen inser man att det är rätt tröttsamt ändå. Amerikanernas eviga förtrollade jular med vattendelaren christmas spirit som mantra.
  Här är det en liten flicka som träffar en skadad ren i skogen, som hon är övertygad tillhör tomten. Så långt sött på det bekväma Disney-sättet, inget fel i det. Det som tröttar ut är snarare det eviga tjatet om att tro på tomten eller inte. Det är som att samma scen kommer om och om igen i olika tappningar.
  Men sure, vi backar bandet till det teoretiska igen. Sam Elliott spelar fattig bonddräng. Ariana Richards (andra filmen med henne på kort tid!) är Jessies bästa kompis som så klart är "tvivlaren". Inget slumpas fram. Kristendom och family values. Om man bara sluta irritera sig på det, så är det lite lite mysigt ändå.